Jenny Morén är 18 år och pluggar andra året på medieprogrammet på Västerhöjdsgymnasiet i Skövde. Hon är en av fem unga kolumnister som medverkar i artikelserien.

Att vara tonåring känns som att vara kriminell
D en gamla kvinnan behandlas med respekt och får ett vänligt leende. Men sen blir det min tur, då vänder plötsligt busschauffören taggarna utåt.
  ”Har hon snott det där busskortet tro”, tänker han förmodligen och tittar misstänksamt på mig. Jag säger så vänligt jag kan ”hej”, men får bara en ilsken blick till svar.
   Att vara tonåring i dag är nästan som att vara kriminell. Våra röster hörs inte, vi är en separat folkgrupp. Visst finns det såna som visar att samhället har rätt angående tonåringars ansvarslösa leverne. Men de som inte lever så då? Vem ska vi vända oss till för att mötas av respekt?
  Begreppet tonårskärlek har alltid varit ett sätt för de vuxna att förlöjliga den första kärleken.
   ”Du vet inte hur det känns att vara kär, du är för ung.”
  Då undrar man: Hur är det egentligen kärlek känns då? Ändrar man den synen när man blir några år äldre och passerar den magiska gränsen 20.
   ”När man är ung ska man inte ha något fast förhållande, det är inte bra att binda sig för tidigt.”
  Om man inte vill ha en massa olika pojkvänner/flickvänner då? Varför är det fel att vara tillsammans med någon länge bara för att man är ung? Det kanske inte kommer att hålla livet ut, men det gör ju inte alla förhållanden när man är vuxen heller.
  
H os psykologen får man veta att självmordstankar är fullkomligt normalt, när man är tonåring. Alla tänker likadant, alla är lika deprimerade. Jaså, så allt ordnar sig den dagen då man fyller 20? I stället för att se det som något normalt, borde man väl se det som något oroväckande. Varför mår egentligen så många unga dåligt?
Vi är bara en grupp människor som ingen vill veta av.
   Poliserna tar till extra krafttag på helger då ungdomar är ute och firar.
  Två 20-åringar slåss så att blodet sprutar, men en 16-årig kille dricker ur en ölburk på offentlig plats. Det blir 16-åringen som haffas av polisen, han får tillbringa natten i fyllecellen. 20-åringarna får en ”vuxen” varning.
  I skolan tjatar lärarna om att vi inte är barn längre, vi måste lära oss ta eget ansvar. Men hur ska det gå till när vi inte blir behandlade som vuxna?
   ”Alla tonåringar röker, super och slåss. Så är det bara, alla är precis likadana. Vandaler!”
   Detta sa en äldre man till mig, när jag stod ensam och väntade på bussen. Jag var helt ensam, sa ingenting, väntade bara helt stilla på bussen. Fem minuter senare kom mannen tillbaka, hans blick var hård och han vrålade åt mig: ”Stå inte här och häng, ni ungdomar bara ställer till bråk, stick någon annanstans.”
  Jag sa ingenting, vad skulle jag säga? Vad svarar man på en sådan sak? Min förvåning fick mig att stilla tiga och låtsas som om att jag inte brydde mig. Folk runtomkring tittade åt mitt håll, men det var inga sympatiska blickar. Förmodligen trodde de att jag var en vandal.
  
D et kommer nog att dröja länge innan det blir accepterat att vara tonåring. Det är en viktig del av livet, men också den svåraste.
  Men även tonåringar är olika individer, precis som vuxna. Man kan inte dra oss alla över en och samma kam. Alla super inte, alla röker inte och alla är inte oansvariga och lata.
  Det är dags att alla börjar behandla oss med respekt, precis på samma sätt som vi behandlar vuxna.

Publicerad: 2001-04-07