Aftonbladet sport: Hästraser

Nyheter

Chris får berätta samma berättelse tusen gånger Läs Ronnie Sandahls krönika.

Nyheter

Jönssonligans plan hjälper inte ett Europa i skärselden Läs Staffan Heimersons krönika.

Logga ut

Tipsa oss 71000

Logga in Skapa inloggning Tipsa Aftonbladet Aftonbladet Shoppa

MÅNDAG 2011-12-19
Startsidan

Nyheter

Trakehnare

Historia
  Trakehnaren kallas ibland för ostpreussare då dess ursprung här leds till Ostpreussen; de ädla varmblodhästarnas hemort. Rasens historia går tillbaka till den Tyska Orden, som födde upp dels lätta dels tyngre varmblodshästar för olika användningsområden. Dessa hästar kallades för "Schweiken" och de härstammade från den varmblodiga vildhästen men hade tillförts orientaliskt blod ända sedan 1500-talet.
  År 1732 grundade kung Friedrich Wilhelm I av Preussen det "Kungliga Stuteriverket Trakehnen". Grundandet av detta stuteri blev en betydelsefull milstolpe i den ostpreussiska hästens utveckling. Kungen förklarade det för hovstuteri och förlade dit 1.100 hästar, av vilka 500 var avelsston.
  Hästar från Trakehnen satte redan vid mitten av 1700-talet nya färdrekord. De underskred standardtiderna för sträckan Berlin Köningsber med 24 timmar. Men det fattades ändå en del i storlek, form och tyngd i hästarna. En mer utpräglad kompakthet behövdes också för den tunga kavalleriutrustningen och det intensiva lantbruksarbetet. Dessa fakta märktes särskilt mycket när stuteriet efter Fredrik II:s död år 1786 övergick i statens ägo och det då saknades privata testamentariska förordnanden.
  I boken "Berömda stuterier från hela världen" av bland andra Monique och Hans Dossenbach, utgiven år 1978 i Sverige, kan man läsa om Trakehnen:
  "Alltsedan tiden arbetade man för att få fram den modell för uppfödningen på Trakehnen som först mer än hundra år senare skulle leda fram till den beundrade äkthet i typ som sedan aldrig gått förlorad. Två långvariga och förlustbringande evakueringar hade försvårat detta utvecklingsarbete - flykten för Napoleon till Ryssland 1806-07 och flykten till Schlesien 1812-13. Preussen förlorade därigenom 179 000 hästar.
  Trakehnens huvudsakliga uppgift bestod under mer än 200 år i att leverera hingstar till lantuppfödningen. Efter första världskriget ändrades målet för uppfödningen för första gången på ett grundligt sätt. Armén och lantbruket krävde eftertryckligt hästar med mera tyngd, kompakthet och styrka. Den mer kvadratiska formen fick vika för en rektangulär form. Typ, ädelhet och karaktärs egenskaper skulle däremot bibehållas. Och med denna tidsanpassade modernisering lyckades man i Trakhenen med konststycket att trots detta bevara rastypen och det speciella "något" som utmärker trakehnaren. Förtjänsten härför tillkommer i tur och ordning lantstallmästarna, greve Siegfried von Lehndorff och doktor Ehlert."
  Trakehnern var en stor anläggning. Totalt omfattade huvudgården och de 15 utgårdarna totalt runt 12.000 tunnland, och vägnätet var sammanlagt runt 15 kilometer. Där fanns åkrar och fält som odlades i egen regi och som försörjde både människor och djur. En överstuterimästare ledde avelsarbetet på utgårdarna, och två veterinärer stod för sjukvården av det stora djurbeståndet.
  De unghästar som inte skulle användas i aveln, såsom hingstar som inte blev beskällare eller ston med blandade färger, togs till jaktstallet. Där tränades de, i regel i ett år, för att där efter säljas på vår- eller höstauktionen i Trakehnen.
  Antalet avelsston på stuteriet var ganska jämnt och rörde sig i genomsnitt runt 300 individer, av vilka omkring 10 procent förnyades varje år. Antalet hingstar på huvudstuteriet samt lantstuterierna remonterades med 20-40 individer ur varje årskull. Således tillfördes cirka 50 procent aveln och de återstående 50 procenterna såldes vid Trakehnens auktioner till tävlingsryttare eller sattes in i lantbruksaveln. Utvalda avelsston lämnades dessutom varje år till privathästuppfödningen i Ostpreussen.
  Det berättas vidare om Trakehnen i boken "Berömda stuterier från hela världen":
  "Sedan 1926 underkastades alla treåriga hingstar från Trakehnen tillsammans med sina jämnåriga från lantstuterierna i Ostpreussen en årslång utbildning., som avslutades med en brukstävling, i vilken godkänt betyg erfordrades för insättning i avelsverksamheten. Denna anstalt låg i Zwion vid Insterburg och övergående i Trakehnen, och hade en kapacitet för omkring 100 hingstar.
  Den 17 oktober 1944 kl 5 på morgonen erhöll huvudstuteriet Trakehnen order från lantrådsämbetet i Stallupönen, att med anledning av de "framför portarna stående" ryska stridskrafterna fullständigt utrymma huvudgården och elva av utgårdarna. Samtidigt gav lantrådsämbetet i Gumbinnen ett strikt förbud för utrymning av de fyra utgårdarna. som tillhörde detta distrikt.
  Lantstallmästaren Dr Ehlert satte emellertid igång evakueringen av samtliga utgårdar, men kunde inte förhindra, att trossen från utgårdarna i Gumbinnen hölls kvar med våld och därigenom till stor del föll i de ryska pansartruppernas händer. Huvuddelen av alla ursprungliga trakehnare föll inom kort eller till slut i ryska eller polska händer. Endast 27 i Trakehnen födda avelsston men ingen av de egentliga huvudbeskällarna bildade 1945 i Västtyskland tillsammans med ostpreussiska ston av trakehnsk härstamning av grund för bevarandet av den idag åter blomstrande trakehnerrasen.
  I förutvarande Ostpreussen och Posen underhölls genom det polska stuteriväsendet stuterier med uppfödning av trakehnare, framför allt i Liski invid Bartenstein."
  Också Hannoverområdet fick speciell användning för trakehnerblodet genom hingstar, vilka i huvudsak som ettåringar, evakuerats från Trakehnen till Hunnesrück. Dessa var beskällarna Abglanz, Cyklon, Semperidem och Lateran.
  Den siste originaltrakehnaren (född på Trakehnen) var avelshingsten Keith, född den 20 december 1941, efter Pythagoras undan Kätzerin efter Ararat Keith dog i november 1976 hos Hans Steinbrück i Gilten, Niedersachsen strax före sin 35:e födelsedag.
  Idag föds trakehnare upp över hela Tyskland men är koncentrerad till fyra uppfödningscentra: Hunnesruck i Niedersachsen, Rantzau och Schmoel i Holstein, samt Birkhausen i Pfalz. Avelsarbetet för rasen administreras av "Föreningen för uppfödare och vänner av varmblodshästen med trakehnerhärstamning i Hamburg".
  Trakehnare har använts mycket i varmblodsaveln för förbättring av andra raser, speciellt holsteinaren, men även i raser utanför Tyskland, som en del amerikanska raser och den svenska varmblodshästen.
  Trakehnare brännmärks på vänster lår med ett märke som ser ut som en älgkrona. Jag har dock i skrivade stund ej fått fram uppgifter på om detta görs på alla trakehnare eller bara på vissa stuterier.

Exteriör
  Mankhöjden ligger på i medeltal 162 till 167 cm, men jag har sett dem som är flera centimeter lägre. Förekommande färger är fux, brun, svart, svartbrun och i sällsynta fall skimmel.
  Huvudet är välproportionerat och väl ansatt med rak, eller något konvex över mulen nosprofil, bred panna och stora livliga ögon.
  Halsen är lång eller medellång, väl ansatt och muskulös. Manken är bred och välmarkerad, ryggen kort, rak och stark, korset brett, muskulöst och antingen rakt eller något stupande, svansen är väl ansatt och har rikligt med tagel.
  Bröstet är brett och djupt och bogarna är sluttande och muskulösa. Benen är starka, välmusklade och rejäla med väl åtskilda senor, breda välformade leder, något korta kotor men välformade hovar.
  Hela hästen är rejäl, mycket stark och kompakt men samtidigt ädel. Själv var jag skötare åt en trakehnare i sex år och om någonting skall sägas om den hästen så var det busig och stark. Han älskade att leka och han kunde ta "tungviktare" på ryggen som andra halvblod inte orkade ta. Han var lika bra i dressyr, hoppning som terräng och en mycket snäll nybörjarhäst. Dock kunde hans steg varit bättre och han var väldigt stel speciellt i vänster sida.

Eva Eternell Hagen