Tarpan
Historia
Tarpanen, eller bergsvildhästen som den också brukar kallas, är föfader till ädlare hästraser (orientaliska hästar) och till vissa ponnyer. De hästar som direkt härstammade från tarpanen kallas för orientalistypen och är de hästraser som först domesticerades till tamhäst. Den första tamhästen i Europa var av oreintalisk typ och utgrävningar i Nederländerna visar att germanernas gamla ponnyer var av denna typ.
Den ursprungliga tarpanen var ytterst härdig och exeptionellt fruktsam. Den har så vitt man vet aldrig kastat ett föl, aldrig haft de vanligaste sjukdomarna, och om de skadats har skadorna läkts utan infektioner.
Tarpanen fanns på de östeuropeiska och västasiatiska stäppern. De levde i stora hjordar som kunde bestå av mer än hundra hästar som i sin tur var uppdelade i mindre familjelika sällskap under ledning av en hingst. Hjordarna levde på öppna och högt belägna stäpper och vandrade från trakt till trakt. Tarpanerna var väldigt uppmärksamma och skygga. De spanade med huvudet högt omkring med spetsade öron och vädrande näsborrar, och upptäckte alltid varje hotande fara i tid.
Hingsten stod för de sinas säkerhet, men han förtryckte dem samtidigt. Han fördrev unga hingstar och de tilläts endast följa hjorden på visst avstånd så länge de inte tillkämpade sig några ston. Så snart någon fara hotade fnyste hingsten, klippte med öronen, travade gällt gnäggande med högtburet huvud. Sedan satte han av i galopp med hela hjorden efter sig. Ofta försvann hästarna som genom ett trollslag, de hade då gömt sig i någon svacka och avvaktade därpå vad som skulle hända.
De modiga och kamplystna hingstarna fruktade inte rovdjur. Gnäggande anföll de till och med vargar som de slog ned till marken med framhovarna.
Tarpanen lät sig endast med svårigheter tämjas, och det verkade som om den inte kunde uthärda fångenskap. Rasen var mycket livlig, stark och vild, och trotsade till och med de riktiga hästmänniskorna mongolernas alla ansträngningar. De var nyckfull, envis, retlig och halsstarrig.
De hästuppfödande stäppbebyggarna fruktade tarpanerna mer än vargarna eftersom de ofta tillfogade dem stora skador. Tarpanerna höll sig gärna i närheten av de stora hösåtarna, som de ryska bönderna ofta lagt upp på långt avstånd från byorna, och de åt utav höet så mycket att två tarpaner kunde länsa en sådan på en natt. Men tarpanerna ställde till med även andra skador för ryssarna. Hingstarna var mycket angelägna om de ryska stona, och så snart de fick tag på ett sådant, tog de alltid tillfället i akt och förde stoet med sig bort.
På grund av de stora skador som tarpanerna orsakade de fria hästägarna jagades de livligt och lidelsefullt. Man förföljde framförallt hingstarna eftersom stona skingrade sig om hingsten föll, och blev på så sätt desto lättare byten. Den sista tarpanen dödades år 1879 nära Askania Nova i Ryssland. Trots att den sista dog så sent finns det inte ett enda uppstoppat exempel utav denna häst på något muséeum. Orsaken till det är delvis att många lärda under tarpanens livstid såg rasen som en förvidad tamhäst.
De hästar man nu kallar för tarpaner kommer från hästar som polska regeringen år 1887 samlade ihop hos bönder. Hästarna var så exakt lika tarpanen så man utgick ifrån att dessa var renrasiga, vilket aldrig har kunnat bevisats. Professor Lutz Heck började omkring 1932 att experimentera med vissa raser för att åter få fram tarpanen som typ. Han använde Przewalskiihingstar och polska ston som liknade tarpaner. I andra generation föddes ett tarpanföl som emellertid var något för robust i jämförelse med den ursprungliga tarpanen. Men genom att noggrant välja ut avelshingstar kom han så småningom fram till en exakt kopia av tarpanen. Man röntgade tänderna, skalle och extremiteter för att kontrollera att likheten inte bara var exteriör, och man lyckades få fram en häst som exakt liknade den som utrotades i slutet av 1870-talet.
Exteriör
Mankhöjden ligger runt 130 cm. Färgen är bork, mus- eller gulblack.
Huvudet är litet och platt med rak eller konkav nosprofil, bred panna, stora ögon och små öron.
Huvudet bärs högt på en välrest hals. Lång, kraftig man och pannlugg.
Ryggen lång, bakdelen stupande och benen smäckra och hårda och kastanjer bara på frambenen. Gott djup och bra bogläge.