Aftonbladet sport: Hästraser

Nyheter

Chris får berätta samma berättelse tusen gånger Läs Ronnie Sandahls krönika.

Nyheter

Jönssonligans plan hjälper inte ett Europa i skärselden Läs Staffan Heimersons krönika.

Logga ut

Tipsa oss 71000

Logga in Skapa inloggning Tipsa Aftonbladet Aftonbladet Shoppa

MÅNDAG 2011-12-19
Startsidan

Nyheter

Shetlandsponny

Valle, 19-årig valack. Äg: familjen Lundin.

Foto: EVA ETERNELL HAGEN

Historia
  Shetlandsponnyn kommer från Shetlandsöarna norr om Skottland. Öarna är klippiga och klimatet där är kallt och stormpiskat. Det är därför som shetlandsponnyn är så liten, för en stor häst skulle inte kunna överleva och föröka sig där i längden då dess stora kropp inte skulle kunna hålla värmen i ett sådant klimat.
   Rasens historia börjar redan omkring 13.000 år f.Kr. då det väldiga istäcket hade dragit sig tillbaka till Skåne i Sverige, och 9.000 år f.Kr. var isen helt borta utom i fjälltrakterna. Fynd av hästben funna bland annat i skalbankar vid Uddevalla visar att skogsponnyer av tarpantyp från Mellaneuropa följt efter den sista inlandsisen upp till Skandinavien.
   Ponnyerna följde issmältningen genom Sverige in i Norge. Den norska hästrasen nordlandshästen härstammar troligtvis från dessa skogsponnyer liksom det svenska gotlandsrusset.
   Omkring 8.000 år f.Kr. var Norges västkust fortfarande i isförbindelse med Shetlandsöarna. Troligtvis har ponnyerna vandrat över till dessa öar och de blev kvar där när isen drog sig tillbaka. Men en något mindre bergsponny som troligtvis också var av tarpantyp, vandrade från Pyreneiska halvön över kontinenten till västra Skottland och kom också till Shetlandsöarna. De anpassade sig efter hand till klimat och terräng och minskade således i storlek.
   Några hundra år f.Kr. vandrade kelterna upp från kontinenten till de brittiska öarna. De hade med sig keltiska ponnyer som sannolikt fördes över till Shetlandsöarna genom den täta sjötrafiken och påverkade den lilla ponnyrasen. Rasen minskade sedan i storlek igen tack vare isoleringen på öarna under de närmaste århundradena.
   Under vikingatiden, 400- 600-talen e.Kr. påverkades shetlandsponnyn ytterligare av de norska vikingarnas hästar. Shetlandsponnyerna ökade återigen i storlek, men minskade åter efter vikingatiden. Genom olika skelettfynd har man kunnat följa rasens storleksväxlingar.

Fölet Sessan, född 1996 e. Unik u. Vianker.

Foto: LISA JOHANSSON

   Shetlandsponnyerna hade nästan ingen betydelse utanför Shetlandsöarna förrän vid mitten av 1800-talet då ett stort antal ponnyer fördes till Skottland och England för att användas som dragare i kol- och blygruvorna. År 1842 hade det nämligen blivit lag på att kvinnor och barn inte längre fick användas som dragkraft i gruvorna, och shetlandsponnyn var den enda ponnyras som kunde användas i de 120 cm höga gruvgångarna. Ponnyerna kunde få gå nere i gruvan i hela sitt liv. Oftast blev de blinda för att de aldrig fick se dagsljus. Det sägs att ponnyerna gick i genomsnitt 3.000 miles (4827 km) per år och drog lika många ton kol.
   Shetlandsrasen var fri från inblandning av främmande blod fram till 1800-talets mitt. Då skapades Sumburgh-stammen på halvön Sumburgh genom inkorsningar med norska fjordhingstar. Runt år 1855 importerades en arabhingst och en mustanghingst till ön Fettlar. Fettla-stammen kännetecknas av mer elegans och mindre och elegantare huvuden. Skäckfärgen som finns inom shetlandsrasen anses komma från mustanghingsten samt från islandshingstar som också användes i aveln vid denna tid.
   Torsten Jeppsson skriver i sin Ridsportsbok "Shetland", utgiven år 1984:
   "I detta skede av storexport och inkorsningar, som sånär höll på att utrota den ursprungliga kallblodstypiska shetlandsponnyn, upprättade Markisen av Londonberry år 1873 planmässig avel i stuteriform på öarna Bressay och Noss. Ponnyerna av denna rastyp bildade grunden till talrika avelsuppfödningar också utanför Shetlandsöarna, framförallt i England och Skottland men också i andra europeiska länder och i USA. Londonberrystuterierna upplöstes 1896 men avelsmaterialet bevarades.

Kallblodstyp
  Beträffande de anatomiska och psykologiska egenskaperna står shetlandsponnyn mycket nära kallblodet. De personifierar starkt en typ som särskilt utmärks genom en djup och bred bål, stark revbensvälvning, utpräglad tendens till kluvet kors och en i sin helhet sluten kroppsbyggnad.
   Det ligger därför nära till hands att förbinda rasens ursprung med kallblodets, varvid man kan se ett samband mellan våra kallblod och den gamla keltiska ponnyn, men också inflytande österifrån genom nordiska ponnyer vid kolonisationen på Shetlandsöarna.

Naturligt val
  Man kan idag väsentligen indela shetlandsrasen i två typer. Dels den ursprungliga kallblodstypiska, dels den ädlare och lättare, ofta med konkav noslinje, som sannolikt härstammar från individer av Fetlarstammen. Många gånger är emellertid båda typerna företrädda hos samma ponny.
   Shetlandsponnyn är en riktig dvärg hos vilken en likartad harmonisk förminskning av alla kroppsdelar har inträtt och vars minimistorlek ligger vid en mankhöjd på ca 70 cm medan den genomsnittliga höjden är ungefär 100 cm.
   Det är mycket troligt att ett urval av små men ytterst motståndskraftiga och konstitutionshårda hästar har ägt rum på grund av ytterst ogynsamma klimat- och jordförhållanden.
   Denna urvalsprocess har säkert börjat redan före och under den ponnyvandring söderifrån till Shetlandsöarna som följde under istiden. En särskild bekräftelse på detta är en av teckningarna i den först under andra världskriget upptäckta grottan vid Lascaux i Sydfrankrike. Den visar mellan två stora hästar av Przewalskijtyp, en dvärghäst som uppvisar en slående likhet med den idag levande shetlandsponnyn."
   År 1890 bildades "Shetlands Ponny Stambok Föreningen " och registrering av renrasiga shetlandsponnyer har hållits sedan dess.
   Idag används shetlandsponnyer nästan enbart för nöjes skull till ridning och körning. De är mycket populära som ridponnyer åt små barn eftersom de är så små. Idag finns rasens representerad vid nästan alla ridskolor som har undervisning för barn.
   Shetlandsponnyn är världens starkaste häst i förhållande till sin storlek. Den kan utan problem ridas av vuxna karlar (med rullskridskor på kanske? fniss) och den kan dra upp till 1500 kilo, vilket är lika mycket som ardennerhingstarna får dra när de avlägger sina bruksprov.
   Shettisen är också en god hoppare för sin ringa storlek, den är en utmärkt körponny och den används till och med i speciella shetlandsponnykapplöpningar. Den är mycket intelligent och lättlärd, varför den ofta används vid cirkusar.
   Vid sidan om den vanliga shetlandsponnyaveln finns det de som föder upp minishettisar. Dessa ponnyer är små som hundar (mankhöjd under 86 cm) och det finns de som har dem som husdjur faktiskt. Men det är något som inte alla kan kosta på sig, för de kostar en bra slant. Minishettisarna är harmoniskt byggda där hela ponnyn är förkrympt och inte bara en stor kropp med korta ben.

Exteriör
  Högsta tillåtna mankhöjd är 107 cm, och ponnyn får ej heller var högre än 103 cm som tvååring för att få stambokföras. Alla färger är tillåtna. Vita tecken är sällsynta på enfärgade ponnyer.
   Huvudet är kort med rak eller något konkav nosprofil, bred panna, korta öron, ganska så stora ögon men "bus" i blicken, samt rymliga näsborrar.
   Halsen är ganska kort, den är kraftig, väl ansatt och har rak under halslinje. Man och pannlugg är mycket kraftiga.
   Ryggen är kort, rak, bred och stark, länden likaså, runt och ofta kluven kors, lågt ansatt, kraftig svans. Djup och bred bringa och väl välvda revben.
   Korta, starka ben med korta skenben och kotor, naturligt korrekt benställning, runda, solida ledgångar, små, hårda, runda och välskapta hovar.
   Aktionen är energisk och vägvinnande, får ej vara trippig.
   Shetlandsponnyn får en mycket kraftig vinterpäls och den tål omilda klimat. På sommaren är hårremmen kort och vackert glansig.

Eva Eternell Hagen