Oldenburgare
Historia
Oldenburgarens historia börjar på 1600-talet då en kraftig hästras med friesiskt ursprung föddes upp på betesmarkerna i Oldenburg. Greve Anton Günter af Oldenburg, som levde mellan 1603 och 1667 och var den tidens störste hästkännare och hästuppfödare, var en mycket framsynt gynnare av oldenburgaren. Under hans regeringstid infördes neapolitanska, spanska, polska, turkiska och engelska hingstar.
Efter greve Günters tid försämrades återigen lantrasen fram till dess att regeringen år 1819 började uppmuntra och understödja aveln. Det omtalas att hästhandlaren Stäve år 1920 förde in en hingst från England. Man vet inte av vilken ras denna hingst var av, men troligtvis var han en telning av den gamla Clevelandrasen. Det enda man känner till är att han var född år 1806 och var brun. Denne hingst blev far till hingstarna Neptun och Thorador I, som anses vara stamfäder åt marschlandets högst värderade hästfamiljer. Neptun blev i sin tur far till Heros, som sedan blev far till Martens vars son Landessohn fick så många som 1.500 avkommor. Thorador I i sin tur blev far till Hubertus, vilkens son Alcibiades ansågs vara den bästa hingsten på sin tid.
Under 1800-talet infördes fler cleveland- och yorkshirehingstar till Oldenburg. Bland annat utmärker sig en yorkshirehingst vid namn Astonishment som år 1844 blev far till den högt värderade avelshingsten Der Nobele. Under senare delen av seklet importerades också normandiska hingstar vilka i stort har bidragit till förädlingen av oldenburgaren. Två av de allra bästa avelshingstarna runt sekelskiftet var de anglo-normandiska hingstarna Ruthard och Glasmacher. Denna blandning av olika raser i aveln hade blivit konstituerad i början av 1900-talet, och då var oldenburgaren en förstklassig vagnshäst.
Oldenburgs första lag om hästuppfödning kom år 1819, den reviderades sedan 1897 och 1923, av vilka den senare versionen gäller. Lagen stadgar att hela ansvaret för aveln, således också godkännandet av hingstar, åvilar avelsföreningen för den oldenburgska hästen i Oldenburg. Oldenburgaren som var en utpräglad vagnshäst som också användes mycket i jordbruket mötte samma öde som övriga vagnshästar efter första världskriget då de blev utkonkurrerade av automobilen. Uppfödningens tyngdpunkt lades då över till produktion av en tung, varmblodig nyttohäst för jordbruket, kavalleriet och som packdjur.
Denna tunga varmblodiga arbetshäst bibehölls till efter andra världskriget då den ökade mekaniseringen i jordbruket ännu en gång tvingade uppfödarna att ändra rastypen, denna gång eftersträvades en användbar ridhäst. För att åstadkomma detta började man med att införa fullblodshingsten Lupus och hingsten Condor som visserligen var anglo-normand men som hade starka inslag av engelskt fullblod i stamtavlan. Därefter infördes fullblods- och anglo-normandiska hingstar i aveln i större utsträckning och hannoveranare och ostpreussare i mindre skala.
Exteriör
Oldenburgaren är en relativt hög häst med en mankhöjd på 165 till 175 cm. Den är den största och tyngsta av de tyska varmblods raserna. Alla fasta färger förekommer, men brun, mörkbrun och black är vanligast.
Huvudet är något platt med vanligtvis rak profil, mandelformade ögon, raka öron och stora näsborrar. Halsen är lång, kraftfull, bärs elegant och är väl ansatt på starka muskulösa bogar. Bringan är bred och rymlig. Manken är välmarkerad, ryggen rak, korset brett och platt och svansen högt ansatt. Benen har välutvecklat skelett och muskler, breda leder, väl åt skilda senor, rejäla hovar och ofta bra naturlig benställning.
Användningsområden
Oldenburgaren mognar tidigt, men trots det kan den leva länge. Rasen har ett lugnt temperament på samma gång som den är energisk. Den är inte särskilt rädd av sig. Oldenburgaren är lämplig både som rid- och körhäst och den har goda hoppegenskaper. Det är en stark allroundhäst och klarar stora tunga ryttare. Den lämpar sig väl för hoppning och fälttävlan.