Mecklenburgare
Historia
Vid början av 1800-talet var de varmblodiga hästarna från Mecklenburg ansedda som mycket goda vagnshästar. I början av 1840 talet lär det inte ha funnits ett gods i Mecklenburg som inte hade sex till tio avelsston. På flera gods fanns hela stuterier med både fullblod och varmblod som alla hade beskällare av god klass.
Särskilt gynnsamt för Mecklenburgs avel var inrättandet av hingstdepån Redefin år 1812. Dess avelsdjur införskaffades från det närliggande huvudstuteriet med samma namn samt från bland annat England.
Den Meckelnburgaska hästaveln gynnades också av att lantbruket befann sig på en låg ståndpunkt i början av detta århundrande. Det fanns gott om rikliga beten där fölen samlades i stora hjordar och utvecklade sig till kraftfulla hästar under byherdens uppsikt för en ringa summa. Havre- och gräsodlingarna dominerade över andra sädesodlingar, och jordbruksarbetet var inte särskilt intensivt, vilket bidrog till att skona unghästarna. Tack vare dessa faktorerna kunde bönderna ägna sig helhjärtat åt aveln och regeringen stödde med ändamålsenliga åtgärder detta projekt. Det bestämdes den 26 januari år 1828 att alla ston som ägarna ville föra till lantbeskällare skulle visas upp för stuterichefen och undersökas av stuteriveterinären året innan. Alla godkända ston antecknades sedan i betäckningslistan för den kommande säsongen. Ägaren skulle sedan komma tillbaka och visa upp stoet och fölet så att stuterichefen skulle kunna bilda sig en uppfattning om de använda hingstarnas nedärvningsförmåga.
I förordningen från den 3 juli år 1834 betonas det starkt att en god stostam bildar grundvalen för all hästavel och därför borde bönderna förmanas behålla sina bästa stoföl, och de ston som gått gall skulle få betäckas gratis året därpå. Genom dessa och andra liknande förordningar styrde stuteridirektören hästaveln, och resultatet blev en god stam av stora, grova och rörliga avelsston som lämpade sig lika bra till avel av ädla varmblodshästar som duktiga arbetshästar. Dessa ston gav med goda hingstar förstklassiga ridhästar och karossierer. Under kriget mellan Tyskland och Frankrike åren 1870 till 1871 bevisade sig den mecklenburgska hästen vara en mycket användbar och duktig krigshäst.
Men vid slutet av 1800-talet förföll hela den mecklenburgska aveln. Detta lär ha berott på att den gamla lantstuteriorganisationen avskaffades och att politiska- och jordbruksfinanser inte främjade hästaveln. Dessutom användes fullblodshingstar vilka inte tjänade aveln och under en tid användes tunga engelska hingstar, mest från Suffolk, vilka direkt skadat mecklenburg aveln. Nästan hälften av hingstarna i Redefin utgjordes av dessa tunga hingstar. Hingstarna, som beskrivs som "redan i och för sig förskräckliga djur", var inte alls lyckade i aveln utan "ruinerrade i grunden den sista resten af stostammen".
Vid slutet av 1800-talet hade den ursprungliga mecklenburgska hästen utrotats, men nya varmblodshästar importerades till Mecklenburg av raserna hannoveranare, holsteinare, oldenburgare och danska varmblod.
Idag är mecklenburgaren nära släkt med hannoveranaren då dessa raser i stort sett har samma blodslinjer och uppfödarna ofta bytte avelsdjur med varandra. Fram till andra världskriget föddes den upp som remonter åt kavalleriet, men efter andra världskriget har man inriktat sig på uppfödning av en god allroundridhäst.
Exteriör
Mecklenburgaren är mindre än hannoveranaren; runt 154 till 165 cm i mankhöjd. Förekommande färger är brun, fux, svartbrun och svart.
Huvudet är medelstort och bärs väl upp av en kraftig hals. Manken är välutvecklad, ryggen är rak, länderna breda och muskulösa, korset stupande och svansen något lågt ansatt. Bringan är djup och bogarna är kraftiga.
Benen är starka och har god benstomme, korta skenben, välformade leder och hårda runda hovar.