Kabardin
Historia
Kabardinhästen från norra Kaukasus i Ryssland är känd sedan 1500-talet, men blev berömd i slutet av 1600-talet. Rasen härstammar från de ursprungliga bergshästarna och har korsats med nomadfolket i Nogais hästar som levde på stäpperna i Nordkaukasien samt raser söderifrån som karabakh, turkmen och arabiskt fullblod.
Exteriör
Mankhöjden är i genomsnitt 152 cm för ston och 157 cm för hingstar. Förekommande färger är brun, svart eller skimmel.
Huvudet är ganska långt och något kilformat som påminner om den typiska stäpphästens (przewalskii). Huden är tunn och mjuk, de långa öronen är mycket spetsiga, uppmärksamma och rörliga, ögonen är mandelformade, nosprofilen är konvex och mulen förhållandevis liten med långa smala näsborrar.
Halsen är ganska lång och är bredare undertill än övertill. Nacken är väldigt smal mellan öronen och nacknölen är svagt utvecklad.
Manken är visserligen lång, men den är låg så att den ger ett ganska dåligt sadelläge. Ryggen är kort, rak och stark, länden stark, korset sluttande och något för öppna flanker, svansen har tjockt tagel och är lagt ansatt.
Benen är starka med torra ledgångar och starka senor. Frambenen är goda med bra ställning och korta starka senor. Bakbenen däremot är sällan perfekta och den är ofta kohasig.
Skritten är jämn och rytmisk, trav och galopp lätta och harmoniska, vissa individer har naturlig läggning för passgång.
Användningsområden
Kabardinen är mycket säker på foten och har en utomordentlig förmåga att säkert bära sin ryttare upp och ned för branta sluttningar, på smala klippstigar och över strida vattendrag. Den är stark och uthållig och lämpar sig för ridning över långa distanser.
Kabardinen är lättfödd, långlivad och dess temperament är lugnt men energiskt.
De bästa hästarna föds upp på Malo-Karatjev och Malkinstuterierna. De går ute året om även om de får fodertillskott under vintern.