Jutsk häst
Historia
Den jutska hästen har sedan urminnes tider fötts upp på Jylland i Danmark. Romarna uppmärksammade denna ras och använde den i rytteriet. De nordiska vikingarna använde sig av denna häst, men dess största anseende nådde rasen under medeltiden. Den jutska hästen var då känd för sin stadiga byggnad och för sin styrka då de var kapabla att bära en riddare i full utrustning under hårda fälttag. När de tunga rustningarna försvann förlorade rasens betydelse som stridshäst, men man hade ännu användning av den i det tunga rytteriet. Efterhand utvecklades ett behov av en tyngre häst som kunde lägga stor vikt i selen i jordbruksarbetet, och den jutska hästen fick en ny betydelsefull roll som arbetshäst.
Under 1800-talet tillfördes rasen blod från flera andra raser, och om detta skriver greve C.G. Wrangel i sin bok "Handbok för Hästvänner", tryckår 1911-1913:
"Den första mera omfattande korsning, som ägt rum i det jutska afvelsdistrikter, inspirerades af den på l820-talet i hela Europa grasserande förädlingsmanien. Man betänkte icke, att en grof och kraftig hästras af medelstorlek, som fostrats af de inhemska lokala förhållandena, representerade en snart sagt oskattbar nationalegendom. Följderna af detta oförståndiga tillvägagåendo läto icke vänta på sig. Den solida, uthålliga och hårda, om också icke synnerligen rörliga eller intagande, jutska hästen sköt upp i höjden, blef smalare, förlorade i massa och miste sin forna förnöjsamhet. Dessa förluster kunde icke uppvägas af de genom yorkshirehingstar vunna fördelarna, såsom t.ex. ädlare kroppsformer, renare färg, större höjdmått och bättre rörelser. Man insåg därför snart att man förlorat mer än man vunnit och försökte nu att genom korsning med alla möjliga kallblodiga hästar af grövsta slag återgifva den jutska hästen hvad förädlingskrosningen frånröfvat honom.
Rättvisan kräfver emellertid det erkännande, att några af de importerade ädlare hingstarna utöfvat ett i allo gynnsamt inflytande på den jutska rasens utveckling. Ibland dessa förtjänar att i främsta rummet omnämnas den år 1846 importerade yorkshirehingsten Bay Beckingham, som efterlämnat ej mindre än 500 värdefulla produkter. En sonson till denna Bay Beckingham, N:o 215 Grantorp..., räknas till och med till de bästa afvelshingstar, jutska rasen på senare tiden haft att uppvisa. En synnerligen välgörande verksamhet har äfven utöfvats af clevelandhingsten Blackwood, Frederiksborgaren Hamlet, f.1821, halfblodshingsten Coloss II, yorkshirehingstarna Sir Richard, Ellis, Greylock m.fl. beskällare af främmande härkomst.
Inalles ha icke mindre än 75 hingstar af främmande härkomst varit använda såsom beskällare inom det jutska afvelsområdet under åren 1824-1885. Bland dessa äro de mest olika raserna representerade: belgare, shire-, clydesdale-, yorkshire-, clevelandhästar, frederiksborgare m. fl. Tvifvelsutan ha bland dessa yorkshirehingstarna gjort bästa nyttan, ehuruväl de ofta till sin afkomma nedärfde för korta refben och ett något lätt underrede. I det hela kan man säga att denna förädlingskorsning mer skadat än gjort godt, hvilket väl till stor del beror därpå, att den jutska rasen ej ägde det erforderliga fundamentet för en dylik korsning, samt att de främmande afvelshingstarna ej blifvit utvalda med tillräcklig sakkännedom. Mera massa har likväl jutländingen erhållit genom korsningen. Troligen hade slutomdömet om dessa korsningar blifvit et annat, om man, i stället för att börja med förädlingen och sluta med att ge större massa, förfarit tvärtom. Jag tror mig vara så mycket mera berättigad till detta antagande som hingsten Claus N:o 166, hvilken lär ha varit en af de bästa representanterna för det gamla oförädlade slaget, ingalunda hörde till en typ, mogen för en förädlingskorsning, åtminstone ej att döma efter den fotografi, som finnes intagen i "Stambog over Heste af Jydsk Race".
Ibland de engelska Shirehingstar, som aflöste halfblodshingstarna, befann sig en år 1862 af hästhandlaren Louis Uppenheim införd hingst vid namn Oppenheim, som vann en rent af epokgörande framgång inom den jutska afveln. Fastän denna hingst kort efter sin ankomst till Danmark insjuknade i fång och på grund häraf redan år 1869 måste dödas, har han ändock genom sin afkomma erhållit en så dominerande ställning inom den jutska hästafveln, att icke allenast omkring 50,000 "Oppenheimare" torde finnas i Danmark, utan finnes säkerligen Oppenheimerblod i ådrorna hos de allra flesta jutska hästar af god klass."
Wrangel skriver här att Oppenheim var av shireras, jag har däremot fått fram att han var suffolk punch. Tilläggas skall att efter hingstens namn tillkommer de romerska siffrorna LXII. En av de mest betydande blodlinjorna i den jutska aveln är Oldrup Munkedal som är en av Oppenheim LXII:s många ättlingar. Wrangel skriver vidare om saken:
"Afkomlingar af Oppenheimstammen äro likaledes Valdemar resp. Munkedalfamiljen, som f.n. är allenahärskare inom hästafveln i Jylland. Det är ganska intressant, att denna familjs stamfar. Den år 1570 födde Valdemar, på mödernet härstammar från Herdsman, engelskt halfblod, och på fädernet från den engelska Shirehingsten Oppenheim, alltså var en produkt af den fruktade varm- och kallblodiga blandningen.
Den jutländska rasens hela utveckling visar öfver hufvud taget en rad af tillfälligheter, hvilka håna hvarje tanke på beräkning. Bay Beckingham, Oppenheim, Valdemar voro alla tre tillfällighetsprodukter; och dock, på hvilken ståndpunkt stode väl den danska afveln i närvarande stund om icke dessa hingstar ingripit i den jutländska hästafvelns utveckling?
Valdemar (f. l870) blef genom sin son Valdemar II (f. 1879) farfar till Munkedal (f. 1883), hvars son Munkedal II (f. 1887) med stoet Klara (f. l889) aflade den l893 födde fuxhingsten Aldrup Munkedal..., som prisas för sitt snart sagt oskattbara värde som afvleshingst. Hvilken kolossal betydelse denne hingst har för hela den jutska afveln framgår bl.a. af följande faktum. De 626 stona, hvilka finnas upptagna i den år 1906 utgifna 8:e delen af "Stambog over Heste af Jydsk Race" (Hopper), härstamma från 258 hingstar. 164 af dessa hingstar äro i ofvannämnda del representerade af ett enda sto hvardera och de öfriga af 2 till 40 stycken. Aldrup Munkedal åter uppträder med 80 producerademoderston och dessa äro därtill i genomsnitt de bästa. Vidare förmår denne märkvärdige hingst att år 1903 uppvisa icke mindre än 25 söner, födda mellan år 1897 och l900. Det obegränsade förtroende, som de danska uppfödarna visa Aldrup Munkedal och dennes söner och barnbarn, är därför helt förklarligt."
Under senare delen av l800-talet gav den jutska hästen tillsammans med suffolk punch och några andra raser upphov till den tyska rasen scleswiger.
Under 1900-talet sjönk antalet jutska hästar precis som andra kallblodsraser kraftigt i samband med mekaniseringen. Men rasen gynnas fortfarande idag av bryggerier som använder dem som "brygghästar" på gatorna i större städer i reklamsyfte.
Exteriör
Mankhöjden är mellan 152 och 165 cm. Vikten ligger på mellan 650 och 800 kilo. Fux med ljus man och svans dominerar, men det förekommer också brun, gråskimmel ocn brunskimmel. Vita tecken förekommer vanligen.
Huvudet är tungt och inte speciellt elegant, nosprofilen är något konvex, ögonen är små men blicken är mycket vänlig, trubbig nos och tjock pannlugg.
Halsen är kort, massiv, böjd och har en tydlig mankam. Starka välmusklade bogar och ovanligt bred bringa.
Bred och låg manke, kort, bred och kraftfull rygg som ofta är något svankig, breda muskulösa länder, brett runt stupande kors, massivt muskulöst och runt lårparti.
Benen är korta och muskulösa, vissa individer kan ha något svaga leder, rikligt med hovskägg, stora runda hovar.
Trots sin grova byggnad har den jutska hästen en snabb och fri aktion.