Italienskt kallblod

Historia
  Det italienska kallblodets historia sträcker sig tillbaka till 1860-talet då stuteriet Deposito Cavalli Stalloni i Ferrara började att föda upp egna hingstar från Pos delta för första gången. Sedan infördes engelskt fullblod, hackney och arabiskt fullblod. Runt år 1900 försökte man att öka på vikten med hjälp av den tunga brabanthästen. Under första världskriget drabbades hästaveln mycket svårt, speciellt i den norditalienska regionen Veneto. För att få ordning på aveln igen efter kriget infördes boulonnais och percheron, men ingen utav dessa raser uppfyllde de italienska uppfödarnas krav på mer smidighet och mindre massiva proportioner. Till sist användes den något lättare bretonhästen vilket gav mycket gott resultat efter tålmodigt avelsprogram med selektiv korsning.
  Stambok för rasen lades upp år 1961. Alla införda hästar får ett dubbelt brännmärke. Det första märket sätts på det vänstra låret vid sex månaders ålder, och det andra sätts på vänstra sidan av halsen vid trettio månader. Märket består utav en sköld som mäter 11 cm på höjden och 9 cm på bredden. I mitten av skölden finns en stege med fem stegpinnar.

Exteriör
  Mankhöjden är 148 till 158 cm för ston, och 152 till 160 cm för hingstar, vikten ligger på 600 till 700 kilo. Förekommande färger är mörkt leverröd med ljus man och svans, fux, brun eller brunskimmel.
  Ganska fint, lätt, fyrkantigt huvud med ibland aningen konvex nosprofil. Platt, bred panna, små öron, stora, vakna ögon, stora näsborrar och markerade käkar.
  Kort, kraftig hals med fyllig man och pannlugg. Rak rygg, starka länder, stupande kors och väl ansatt svans. Otillfredsställande djup med tanke på dess storlek och vikt, men bröstkorgen är både bred och muskulös, kraftiga ofta stupande bogar och väl välvda revben.
  Benen är korta och massiva med korta skenor, hovskägg, korta karleder och stora fötter. Oftast naturligt korrekt benställning.
Eva Eternell Hagen