Hackney
Historia
Hackneyn härstammar ursprungligen ifrån en grupp danska hästar som infördes till England på 1000-talet utav den danske kungen Knut. Rasen kan anses vara en moderniserad variant av den äldre tider högt ansedda Norfolktravaren.
I "Rural Economy of Norfolk" berättas det att det under 1600-talet fanns en stam av starka draghästar i det engelska grevskapet Norfolk som hade utmärkta rörelser och var snabba i selen. Ston utav dessa slag parades ofta med arabiska, berbiska och turkiska hingstar. Till exempel användes Darley Arabian och andra stamfäder till det engelska fullblodet. Fortfarande under sista hälften utav 1700-talet fortgick införandet av orientaliskt blod i den gamle Norfolktravarens ådror. Märkligt nog så försämrades inte de utmärkta travanlagen som Norfolktravaren utmärkte sig med under detta århundrande, utan snarare tvärt om.
Till sist infördes ett betydande tillskott av nederländskt och danskt harddraverblod. Bland de främsta exemplaren finns Norfolk Phenomen som var stamfader till Niger, född 1896, och en av stamfäderna till den franska travaren. Halvblodshingsten Old Shales gav ett stort bidrag till rasens utveckling. Denna hingst var en son till Blaze som var efter Flying Childers, och hans stamtavla representeras också utav Thoroughbred. Detsamma gällde även Sampson, en stor robust elegant häst, som spelade en viktig roll vid uppkomsten av den amerikanska och franska travaren.
Dagens hackney är en avkomling till den ovan nämnda Old Shales, samt Gold Farmer och Foxhunter. De två sistnämnda har Sampson som stamfader.
År 1883 bildades en förening i Norwick för att lägga upp en stambok för engelska travare; Stud Book Society, och då fick också rasen sitt officiella namn Hackney.
Under 1800-talet blev det populärt med extravaganta knärörelser, det såkallade "the lofty trot" i England och Frankrike. Greve Carl-Gustaf Wrangel skriver i sin bok "Handbok för Hästvänner", upplagan från 1911-1913, följande om denna sak: "Ju högre en häst lyfter knäna, desto högre blir han betald, utan att minsta afseende fästes därpå, om han sätter bakbenen ordentligt under sig eller släpar dem mödosamt efter sig. Att detta oförnuftiga mode redan förmått sätta sin stämpel på hackneyrasen, bör ej förundra någon. Den tid då man av goda skäl uppskattade hackneyn såsom en snabb, hård och uthållig häst är länge sedan förbi. Numer är han endast ett dyrbart utställningsobjekt, som ej duger till annat än att visa sina himmelshöga knärörelser för den kritiklösa mängd, som bildar stampubliken vid korsofärder och på utställningar. Det är ju själfklart, att en dylik benrörelse omöjligen kan bibehållas på dåliga vägar eller på långa distanser. Den är som engelsmannen säger "Only for show". Genom att dessutom söka öka hackneyns storlek, har rasen ytterligare försämrats. Hans så att säga naturliga höjd är 156-158 cm., mäter han mer, t.ex. 162 cm,. så förlorar han sin rastyp och passar öfverhuvudtaget ej längre hvarken för det ena eller andra ändamålet.
Att söka utveckla den moderna hackneyn till ridhäst vore för öfrigt ett på förhand alldeles misslyckat företag. Den tiden då ännu inga järnvägar funnos reds hackneyn visserligen ganska mycket, men numer ser man aldrig en lantman, med hustrun sittande på en kudde bakom honom, ridande till torgdagen i närmaste köping. I jaktfältet eller i Londons parker söker man äfven förgäves efter ridhästen med hackneytyp. Hvilken klok ryttare skulle väl också komma på den idén att sätta sig på en häst, hvars rörelser skulle bereda honom en sann tortyr!
Hvad jag här ofvan sagt om den moderne hackneyhästen förklarar hvarför den franska stuteriförvaltningen numer visar ett misstroende mot denna ras. Förr i världen brukade nämligen massor af Norfolk Trotter eller Roadster-hingstar importeras till Frankrike, där korsningen med dessa djur gjort den franska afveln en ofantlig nytta, synnerligast i Normandiet och Bretange. Italien, Ryssland och Österrike-Ungern höra dock ännu till kunderna hos de engelska uppfödare, hvilka förse marknaden med snitsiga hackneyhästar med höga knärörelser. Bästa kunden är likvisst Amerika, som bedrifver en blomstarnde hackneyafvel med material, delvis importerat äfven från Frankrike. De pris som betalas äro ock rent amerikanska. Så erlades t.ex. presidenten för "American Hackney Horse Society" år 1892 icke mindre än 3.000 guinéer - c:a u7.000 kr. - för hackneyhingsten Cadet. På utställningen i Islington 1906 blef en berömd afvelshingst Diplomatist, såld till Holland för 1.000 pd. st. och ännu en annan hingst "bortslumpades för 800 pd. st. Öfver dåliga tider hade engelska uppfödarna af hackneyhästar sålunda näppeligen skäl att beklaga sig."
Hur rätt C.G. Wrangel än har i sina uttalanden då han fördömer framavlandet av en hästras för dess "onaturliga" bensörelsers skull, kan jag ändå inte neka till skönheten i ett spann med hackneys.
Det finns en mindre variant av denna hästras, vilken benämns hackneyponny. Denna står under egen rubrik under "Ponnyraser".
Exteriör
Hackneyn är 145-157 cm hög i Europa. Den föds som tidigare nämnts även upp i USA, där den är något högre, omkring 163 cm i mankhöjd. Färgerna är brun, svartbrun samt fux. Vita tecken är vanliga.
Huvudet är litet, ädelt och i mitt tycke ett snyggt huvud. Det är väl ansatt med rak eller konvex profil, bred panna, välproportionerade raka öron och stora ögon som bidrar till det energiska och livliga helhetsintrycket.
Halsen skall vara lång och muskulös, välformad, lätt böjd, något markerad mankam, samt vara väl ansatt, strup- och käkpartierna skall ge plats för fri andning när hästen går med eftergift och krökt nacke.
Manken är relativt lång, kort och rak rygg, ibland kan den vara något konkav, långt brett och avrundat kors, hög och väl ansatt svans, brett och djupt bröst, böjda revben, indragen mage.
Bogen skall vara välutvecklad och ligga långt tillbaka så att frambensaktionen blir tillräckligt fri. Benen är smala och starka, men inte särskilt långa. De har långa skenben, rena och solida leder, bakbenen sitter något längre bak än vad som är normalt på andra raser. Hovarna skall vara välskapta, runda och ganska höga med hård hornkvalité, de får inte vara flata och öppna.
Det är viktigt att skritten är livlig och energisk, vittnande om god muskulatur och energi. Traven skall karakteriseras av höga knärörelser, vara jämn, taktisk, flytande och vägvinnande. Bakbenen skall skjutas väl fram under kroppen.