Gelderländare
Historia
Gelderländaren avlades fram i början av artonhundratalet av uppfödare i provinsen Gelderland i södra Holland. Man förde in hingstar från Storbritannien, Tyskland, Polen, Ungern, Egypten och Ryssland av bland annat raserna neapolitanare, andalusier, anglonormander och norfolk roadster. Dessa korsades med inhemska ston. De bästa avkommorna till de talrika hingstar togs ut och man bedrev inavel med dessa så att man fick fram en enhetlig typ.
I slutet av århundradet tillfördes oldenburg och ostfrieserhingstar, och vid sekelskiftet inkorsades också hackney. Efter det har endast anglonormandiskt blod tillförts aveln.
Gelderländaren har använts för att skapa det holländska varmblodet och korsas alltjämt med andra ridhästar, speciellt engelska fullblod, för att få fram en avkomma med förstärkta naturliga egenskaper.
Exteriör
Mankhöjden ligger på 155 till 167 cm. Förekommande färger är brun, fux, skimmel, svart, vita tecken är vanliga.
Huvudet är långt och alldagligt, ger ett klokt men oskönt intryck, konvex nosprofil, långa näsborrar, vänlig blick och lång öron.l
Halsen är ganska lång, dåligt ansatt, stark, platt, tydligt bredare nedtill och avsmalnar starkt upp till huvudet.
Ganska markerad manke, lång rak rygg, mycket muskelfylld länd, horisontellt brett kors, högt ansatt svans.
Rasen är känd för sina utmärkta bogar, en egenskap som den fört vidare till det holländska varmblodet. Bröstkorgen är bred och djup.
Välmusklade ganska korta ben. Rätt långa överarmar, korta skenor, lagom långa och rätt vinklade kotor, breda hovar.
Användningsområden
Gelderländaren har typiska egenskaper som utmärker en vagnshäst. Den lämpar sig bra för spannkörning, lättare dragarbeten i jordbruket och som ridhäst. Den har stolta rytmiska rörelser och god hoppförmåga. Det är en godlynt och lugn häst.