Fredriksborgaren Rex Jomfrugaard II finns på Råda Ridklubb i Mölnlycke.
Foto: Maria Svensson
Frederiksborgare
Historia Frederiksborgaren är Danmarks äldsta hästras. Historien börjar med reformationen i landet år 1536. Konungen Frederik II:s makt och rikedomar mångdubblades genom denna, och renässansens livsstil nådde även Danmark. Kungen lät bygga förutom residenset i Köpenhamn ytterligare slott, bland annat Frederiksborg på norra Själland. I detta slott inrättades ett stuteri i det närliggande klostret Esrom. Vid denna tid behövdes inte längre de stora tunga riddarhästarna, utan man behövde numera rörliga tjänstehästar för hovpersonalens nöje, för officerare, åt kavalieriregementerna och för snabbare förbindelser inom landet och till utlandet. I takt med att kavalleritaktiken ändrades från de tunga riddarna till modernare metoder ökade behovet av modiga lätthanterliga stridshästar med naturlig framåtbjudning. Dessa egenskaper fann man hos bland annat spanska och neapolitanska hästar. Senare infördes också arabiska fullblod och brittiska halvblod. De danska hästarna nådde snart internationell berömmelse som kavallerihäst. De kungliga avelshästarna flyttades år 1620 från Esromklostret till Sparepenge. Detta var ett "lustslott" norr om Frederiksborg som hade uppförts av Christian IV, och Sparepenge fick en stor stallanläggning. Både Frederik II och Christian IV var personligen starkt engagerade i avelsarbetet. Stuteriet tillfördes nytt blod genom gåvor och importer från andra länder. Dessa hästar var främst spanska, italienska, engelska och turkiska hingstar. Det finns en stoförteckning från Christian IV:s tid som visar kungens lusta för avelsexperiment, vilket inte skall förväxlas med avelsarbete. Under hans tid infördes ett brännmärkningssystem och man började med årlig bokföring, genom vilka man kan få reda på vilka ston som betäcktes med vissa hingstar åren 1611 till 1623. Under Christian IV:s tid övergick man också från slumpartad uppfödning till renodlad avel med färger. Man ville ha största möjliga antal hästar av sällsamma och speciella färger, både för enskilda ridhästar och som hela spann. Tack vare överstallmästaren Anton Walf Freiherr von Hauxthausen planerades och ordnades avelsutvecklingen som aldrig förr. Det var hans förtjänst att frederiksborgaren blev så beryktad ute i Europa. Enväldesmonarkins införande år 1660 ledde till att ännu större vikt lades på pompa och ståt vid hovceremonierna. Olikfärgade hästar och spann med likafärgade hästar fick en allt större betydelse vid smörjelse- och kröningsfestligheter, bröllop, mottagningar, furstebesök, jakter och riduppvisningar. Under 1700-talet fortsatte stuteriet att utveckla sin uppfödning och utvidga och förnya stuterianläggningarna. Vid denna tid fanns där cirka 700 hästar och det föddes 50-100 föl per år. År 1720 var det viktigaste året i Frederiksborgarstuteriets historia då stuteriet flyttades från Sparepenge till Frederiksborgs lantbruksställe Hillerödsholm, och att från och med detta år upprättades regelbundet årsberättelser som omfattade uppfödningens alla detaljer. Hillerödsholms anläggningar, som hade anor från 1570-talet, måste med tiden förbättras och utökas. En ny stor stallanläggning med plats för 300 hästar började byggas år 1742. Detta projekt handlades av en av dåtidens mest skickliga danska arkitekter, hovbyggmästaren L. Thurah. Anläggningen uppfördes i barockstil och var imponerande stor och harmonisk. Den östra flygeln byggdes år 1817 om till en ridhall på klassiskt manér. I och med feodalherreväsendets avskaffning upplöstes grunden för hållandet åt det dyrbara hovstuteriet. Reformer om inskränkningar infördes år 1771 av geheimkabinettsministern Struensee, vilka år 1813 resulterade i statsbankrutten som ledde till en långvarig ekonomisk kris i Danmark. Men man försökte trots detta att hålla stuteriet vid liv. Frederiksborgaren ansågs vara en av Europas elegantaste ridhästar, och efterfrågan för export var mycket stor och betalades med mycket höga summor. Detta höll nära nog på att leda till rasens undergång då man utan tanke på framtiden började sälja sina stammar. Således avvecklades avelsverksamheten med frederiksborgare på stuteriet år 1839 på grund av brist på avelsmaterial. Men man försökte ändå hålla stuteriet vid liv. Det engelska fullblodet bredde snabbt ut sig över Europa och kom även till Danmark, och år 1840 omvandlades Frederiksborg till ett stuteri för fullblod. Men denna uppfödning blev dock inte alls särskilt framgångsrik och det statliga stuteriet lades ned år 1871. Frederiksborgs båda anläggningar gjordes om till lantbruk och utarrenderades, och Hillerödsholms anläggningar revs. Men även om historien om Frederiksborg var slut, så fanns det till all lycka ett avsevärt antal frederiksborgarhästar kvar i landet, och rasen fortsatte att födas upp av enskilda uppfödare. Rasen passade mycket bra som vagnshäst och lättare draghäst. Den utvecklades med tiden till en medelstor arbetshäst med god exteriör och goda rörelser. År 1923 infördes ett registreringssystem och sedan dess har i genomsnitt över 100 hingstar och 1.000 ston registrerats varje år. Rasen hade en nedgångperiod, då dess kontinuitet bröts, men år 1939 sattes utvecklingsarbetet igång med att tillföra först frisiskt, sedan oldenburger, och senare också arabiskt och engelskt blod. Frederiksborgaren är idag en efterfrågad ridhäst av modern tävlingstyp.
Portsätt på valacken Rex Jomfrugaard II.
Foto: Maria Svensson
Exteriör Mankhöjden varierar mellan 155 och 170 cm. Förekommande färg är fux. Huvudet är litet, välproportionerat med rak eller konvex nosprofil, välproportionerade öron och uttrycksfulla ögon. Halsen är vackert ansatt, välproportionerad och musklad. Manken är bred och muskulös men inte särskilt stor, ryggen kort och rak, kraftiga länder, långt brett sluttande kors, väl ansatt svans. Väl liggande musklade bogar, stort djup, välvda revben. Benen är välmusklade med breda ledgångar och relativt små, välformade hovar. Frederiksborgaren är efterfrågad som ridhäst för sin eleganta kraftfulla aktion. Den har god skritt, befordrande travaktion och god galoppförmåga.
