Finsk häst

Historia
  Finland kallas för Nordens tredje kallblodsrike. Den finske kallblodshästen har precis som den norska och svenska kallblodshästen en ras med gamla anor som den stammar ifrån. Den härstammar ifrån infödda ponnyer som blivit korsade med andra raser av olika slag och ursprung.
  Förr föddes två olika raser upp; en lätt häst, finsk universalhäst som är mycket lik dagens häst, och en tyngre typ, finsk draghäst, som användes till mer krävande arbeten. Men sedan kom den förtsnämnda att dominera och överta som rastyp .
  Den finska hästens hemtrakter ligger i Savolaks i mitten utav Finland. Ett landskap som påminner om de breda svenska skogs-byggderna. Här inne har den finska hästen bäst bevarats och opåverkats av inflytande utifrån.
  Det dröjde så länge som till 1907 innan man började föra offentlig stambok över den finska hästen. Men en del lokala finska hästavelsföreningar hade emellertid redan tidigare fört stambok över hästarna i sina områden.
  1860-talet var ett viktigt årtionde för den finska kallblods hästen och för finsk travsport. År 1863 var den svenske veterinär-profeten G.W. Sjöstedt på besök i Finland och lanserade tanken om att hästaveln skulle främjas genom travtävlingar. Vid denna tid bildades det hästavelsföreningar i Finland vilka började att anordna travtävlingar. Snart kom den finska staten med i arrangemangen och betalade pengpremien till springarna. Det första statssponsrade travhästloppet gick troligtvis av stapeln i Tavastehus år 1865. I början var distansen på 2.138 meter, men ökades år 1874 till 3.207 meter. Tävlingar skulle hållas i alla delar av landet och både ston och hingstar fick delta om de var födda i Finland och var minst 141 cm i mankhöjd. Hästarna behövde alltså inte vara av ren finsk ras.
  Korsningsavel pågick till viss del i Finland. Den hästras som främst användes var den ryske orlovtravaren. Men då stamboken upprättades år 1907 stängde man för införandet av andra raser. Endast hästar av ren finsk ras och ett rent finskt utseende fick registreras. De första registreringsreglerna från år 1907 utgick från en ren extriör bedömning och till en början registrerades bara hingstar. Först tio år senare började man föra in ston. Då krävdes det att hästen skulle ha två helt finska generationer.Efter 1922 ändrades gränsen till tre generationer .
  Under de första stamboksförande åren strävade man efter att få den finska hästen större. Med satsning på de extriöra egenskaperna lyckades det. Efter hand övergick man till att lägga vikt på bruksegenskaperna. Tron på den finska hästens travaregenskaper fanns kvar och rasen undgick på så sätt att bli en ren brukshäst. Men officiellt avlades den finska hästen som arbetshäst fram till 1965. Efter det blev den rena travaraveln en officiell avelsinriktning.
  Under andra världskriget hade den duktiga dragarhästen stor betydelse. Hästen var helt oersättlig eftersom motoriseringen bara delvis hade kommit igång i landet. Innan kriget fanns det omkring 380.000 hästar i Finland, år 1950 fanns det fler än 409.000. Betäckningsantalet sjönk kraftigt i början på 1950 talet, men här liksom i andra länder tog mekaniseringen över i jordbruket och hästen efterfrågades allt mindre.
  På 1950-talet kom för första gången varmblodstravare på besök i Finland. Det var svenska och ryska hästar. Vid denna tid var det förbjudet att importera varmblodstravare. Först år 1959 blev förbudet upphört och historiskt sett menar de flesta idag att tilldragelsen också blev den finska hästens räddning. Finsk travsport utvecklades till största delen under 1960-talet. Framgången blev som störst år 1966 och några år därefter då tillbakabetalningsprocenten till spelarna höjdes till 80.

Kungatravet
  En viktig del i den finska hästens utveckling är det årliga Kungatravet som idag är det största travsportsevenemanget. Det första Kungatravet kördes i Lahtis år 1924. Där gick tävlingen till 1934 då det flyttades till Helsingfors. Efter det har tävlingen gått runt på de finska travbanorna. Under depressionen; 1934-1937, kördes inga Kungatravlöp, ej heller under andra världsriget; 1940, 1942 och 1944. År 1948 fick stona sin egen drottningtitel att tävla om.
  Hingstarna och stona får tävla på samma villkor i Kunga- respektive Drottningtravet. Loppet är tre distanser långt och de kämpar om lika mycket pengar. Kampen om titeln går till så att de tävlande konkurrerar den första dagen över sträckan 2.000 meter, den andra dagen börjar man med 1.609 meter och slutligen tävlar hästarna på långdistanser som är 3.100 meter. Autostart används hela tiden. I tävlingen får 16 hästar av varje kön delta. Dessa delas in i två heat med åtta hästar på de två första distanserna.Sedan samlas de tio bästa hingstarna och de tio bästa stona till det avgörande styrkeprovet på 3.100 meter. Den hingst respektive sto som får bäst sammanlagda tid blir Travkung respektive Travdrottning.

Användningsområden
  Förutom kallblodstrav och skogsarbete är den finska hästen en god ridhäst. För den som vill veta mer om den finska hästen finns det en hemsida, adressen dit är: www.suomenratsut.fi
  Där kan man bland annat läsa att: "Den finska hästen är en av de få universalraserna i världen. Den finska hästen är världens snabbaste kallblodstravare, i förhållande till sin storlek kan den dra tyngre lass än större arbetshästraser, och den är en mångsidig ridhäst, som kan användas till dressyr, hoppning, fälttävlan, distansritt och spannkörning. De bästa finska hästarna har tävlat i medelsvåra dressyr-, hopp- och fälttävlansklasser. Dessutom är den finska hästen en utmärkt familje-, och ridskolehäst."

Exteriör
  Den finska hästen är 150 till 157 cm hög och väger runt 500 till 580 kilo. Den kan ha färgerna fux, brun och i sällsynta fall svart och svartbrun. Vanligast är fux i olika nyanser; oftast ljus fux med ljus man och svans.
  Det är en ganska stor och lång häst. Huvudet är dock inte så stort, men ganska tungt. Det är fyrkantigt med rak profil, små spetsiga öron och snälla ögon.
  Halsen är stark, av medellängd och dåligt ansatt. Manken är dåligt markerad, rätt så kort rygg, korset sluttande, svansen lågt ansatt, hög och djup bröstkorg, uppdragen buk. Bogpartiet är lätt sluttande.
  Benen är korta, runda och starka med välformade leder, korta karleder, välskapad fot med stora runda hovar.
Eva Eternell Hagen