Engelskt fullblod: Historia
Fullblodshingsten Strong Statement XX e. Czarwich u.SizZizZit e.Mr. Leader, äg. Brantshammar stuteri,Knivsta.
Det engelska fullblodet är en hästras som helt framavlats av människan. Målet har hela tiden varit att få fram en så snabb häst som möjligt och fullblodet är idag världens snabbaste häst! Även om man jämför med övriga djurarter så är fullblodet det snabbaste. bortsett från riktigt korta distanser, och kan hålla tempot längst.
  Denna världen över berömda och framgångsrika ras härstammar ursprungligen från orientaliska hästar som korsades med inhemska engelska hästar.
  En av de allra första att lägga grunden för aveln var Julius Caesar. När han år 55 f.Kr. landsteg och invaderade de Brittiska öarna fann romarna infödda hästar som användes i strid. Dessa hästar är beskrivna av Caesar själv i hans verk "De bello Gallico". Några av dem som påträffades i kustregionerna bar tydliga spår av orientaliskt blod, troligen egyptiskt. Denna stam hade introducerats till de Brittiska öarna från kusten, som idag är Belgien, av romerska legioner.
  Romarna var mycket intresserade av kapplöpning och de körde hästar i ikapp på arenan i Rom. Romarna medförde också några väldigt snabba orientaliska hästar till Storbritannien vilka man kan kalla för kapplöpningshästar då de användes i tävlingar för att komma först.
  Med romarna spred sig intresset för kapplöpningar bland invånarna, och med det populariteten av den orientaliska hästen. Under åren 206 till 210 e.Kr. vilka Septimus Severus tillbringade i Yorkshire organiserade romerska soldater löpningar på Weather by nära York, vilka var mycket uppskattade av folket. Senare under Crusades tid kontakter med Orienten återigen resulterade i att många orientaliska hästar fördes till England.
  Men ingenting av detta finns nedskrivet. Den första skrivna samlingen är daterad 1533. Under detta datum finner vi ett brev som är skrivet av Baldassare Casttiglione till sin lord Frederick II, hertigen av Mantua. I detta brev råder Castiglione hertigen att skicka Kung Henry VIII av England två gåvor vilka inte skulle misslyckas med att vinna hans gunst. Det ena var en målning av Raphael, det andra en grupp avelsston från hertigens stam av kapplöpningshästar av rent orientaliskt blod. Detta råd följdes och kungen svarade på latin, uttryckande sina tack för "illo equor um genere."
  Vid ungefär samma tid sände också hertiginnan Catherine av Savoy, dotter till Philip II av Spanien, några ston av orientalisk kapplöpninsstam till Henry VIII från hennes stuterier nära Turin.
  Under 1500-talet var kapplöpning populärt i Italien. Hästarna var alla av orientaliskt blod. År 1575 inbjöd drottning Elisabeth en av de främsta auktoriteterna i ämnet hästar under denna tid, Prospero D´Osma, till den engelska domstolen för att föreslå bot för hennes kungliga stuterier vilka hade försämrats vad det gällde kompetensen, men kunde med hans hjälp återställas till sin ursprungliga prestationsnivå. Prospero D´Osma svarade drottningen på italienska då han inte kunde skriva på engelska. Hans rapport är daterad år 1576 i Italien.
  Detta årtal - 1576 - och Prospero D´Osmas rapport markerar det första äkta historiska av fullblodet, resten är förhistoriskt. Prospero D´Osmas rapport ger oss information av ansenligt intresse, där finner vi namnen på alla avelsston på de kungliga stuterierna och namnen på hingstarna som de avlade med. En del av stona bär namnet Savoy, andra Brilladoro. Dessa ston är med största sannolikhet avkommor till de ston som sändes till Henry VIII genom hertiginnan av Savoy och hertigen av Mantua.
  Man vet också att det fanns flera arabhästar i Charles I:s stall, trots att Cromwell upplöste hans stuterier efter det att kungen halshuggits år 1649. Det finns nämligen förteckningar över kungens 140 hästar, av vilka 38 var ston. Bland dessa fanns det två som hette Black Morocco, en som hette Young Morocco samt en som bara hette Morocco. Dessa namn var åtminstone orientaliska. Där fanns också ett sto som kallades för "den spanska" och det fanns även sex ston som alla hade namn där ordet Newcastle ingick. Newcastle är förvisso en stad i England, men i hästkretsar var hertigen av Newcastle en utav den tidens största hästkännare och uppfödare. Han var speciellt förtjust i spanska och berbiska hästar.
  År 1660 kom Charles II till makten. Han försökte samla ihop de kungliga stona, men misslyckades. De kungliga ston som i det engelska fullblodets stambok benämns som "The Royal Mares" omfattar nog snarare ston som i ägdes utav Charles II:s stallmästare James D´Arcy. Denne hade förpliktat sig att varje år för en summa av 800 pund leverera tolv särskilda lovande unga kapplöpningshästar från sitt stuteri vid Sedbury i Yorkshire. Ett flertal av dessa var ättlingar till stoet Grey Royal som hade ägts av D´Arcys farfar redan år 1620.
  Kapplöpningar och kapplöpningshästar har som redan angivits utgjort en väsentlig del av Englands sportsliga aktiviteter i århundraden. Under medeltiden hade det varit tradition att hålla kapplöpningar på ponnyer med en maxhöjd på 130 cm. Speciellt populära var Galloways från sydvästra Skottland och de irlänska connemaraponnyerna. Dessa ponnyer hade, som redan angivits, mottagit ett konstant inflytande av orientaliskt blod. När kapplöpningen växte till en organiserad sport fördes stamtavlor, urskiljning av de sämre kapplöpningsponnyerna och träning. Detta innebär att kapplöpningshästen, dock ännu inte ett fullblod, var utvecklad.
  Ponnyerna användes även under 1600-talet och 1700-talet i stor utsträckning för kapplöpning. Vid slutet av 1700-talet var många kapplöpningsponnyer, som ju var en blandning av orientaliskt och ponnyblod, lika mycket omtalade och omskrivna som dagens galoppörer.
  Vid en studie av de tidiga volymerna av General Stud Book, vilken dateras tillbaka till 1791, visar den blandade bakgrunden av det engelska fullblodet att rasen inte, som ofta antas, härstammar från rena orientaliska stammar. Många av de berömda engelska kapplöpningsstona var ponnyer. Faktum är att de mest omskrivna kapplöpningsstona från ponny och gallowaylöpningar togs upp som avelsston till kapplöpningsstuterierna. Det mesta av detta ponnyblod introducerades från 1700 till 1750 och infördes vid samma tid som en stor del av det orientaliska blodet. Följande berömda ponnyston förekommer ofta i förstklassiga stamtavlor:
  1.   The Blad Galloway´s moder (omkring 1714) var en ponny, The Bald Galloway var själv av ponnyhöjd och efter Why Not, efter Mr. Fenwick´s berber.
  2.   Dottern till Old Spot (1708) ett sto troligen av fellblod, uppfödd i Cumberland. Old Spot var mor till Mixbury (1715), den mest berömda galoppören på sin tid, och Sister to Mixbury var ett berömt avelssto. Mixburys helsystrar var också värdefulla avelsston; den äldre av dem blev mor till Partner (1718) vilken blev far till Tartar (1743) vilken blev far till Herod (1758).
  3.   The Hobby Mare (1715) efter The Lister Turk fick tillsammans med Curwen´s Bay Barb ett annat berömt avelssto, Brocklesby Betty.
  4.   Sheilds Galloway (omkring 1704) ett ponnysto vilkens namn förkommer i nästan alla kapplöpningshästars stamtavla, var den mest omskrivna kapplöpningsponnyn på sin tid.
  5.   Samt slutligen bör nämnas The Ringtailed Galloway (omkring 1718).
  Det finns många teorier om fullblodets verkliga ursprung. Australiensaren Bruce Lowe har delat uppfullblodets stammödrar i 43 familjer. Men den kända hästdamen Lady Wentworth, vars familj fött upp arabiska och engelska fullblod på crabbetstuteriet sedan 1500-talet, hävdar i sitt verk "Throughbred Racing Stock" att Bruce Lowe inte följt stammarna tilllräckligt långt tillbaka. Lady Wentworth studerade stamböckerna till dess ursprung. Hon gick tillbaka 26 generationer, vilket betyder att varje häst har 134 217 26 namn i sin stamtavla. På så vis reduceras antalet stammödrar till 18 stycken, och efter hennes anvisningar skulle då alla engelska fullblod härstamma ifrån dessa. Lady Wentworth påstod också bestämt att det engelska fullblodet helt och hållet var en produkt av arabiskt blod. Men de flesta som har studerat fullblodets ursprung vill nog inte hålla med om den saken, dessutom måste man komma ihåg att Lady Wentworth födde upp araber själv och på så vis är "part i Målet".
  I varje fullblods stamtavla finns det naturligtvis en massa namn som går igen. Linjeavel har bedrivits i stor usträckning. Visserligen går alla fullblod tillbaka till de tre orientaliska stamhingstarna, men i det stora hela finns det andra hästar som haft större inflytande. Dessa är bland andra Leeds Arabian, två olika hästar vid namn Darcy Turks, samt ett, troligtvis, arabiskt fullblod utan namn i stamboken, men som står uppförd som Sultan i Milbankens målerisamling. Leeds Arabian förekommer i flera stamtavlor än någon annan häst, och alla skimlar i fullblodsaveln går tillbaka till en hingst som hette Alcock´s Arabian. Men, inte minst, förekommer det ett sto vid namn Old Bald Peg (nr 6), fallen efter The unknown Arabian under ett berbersto, som har haft större inflytande på aveln än någon annan häst. Hela den tidiga fullblodsaveln domineras på stosidan av detta stamsto.
  Den engelska fullblodsrasen utformades under en omkring 100 år lång period som började 1660. Mellan åren 1721 till 1759 inregistrerades det omkring 200 orientaliska hästar i General Stud Book, Band II. I bland dessa fanns de tre orientaliska hingstar som alla fullblodshästar härstammar ifrån på fädernet. De tre hingstarna var Byerley Turk, Darley Arabian, samt Godolphin Arabian. För enkelhetens skull presenterar jag dem nu under egna rubriker:

BYERLEY TURK
  Byerley Turk var den förste utav hingstarna som kom till England. Kapten Robert Byerley deltog i slaget då den ungerska staden Buda erövrades från turkarnas framfart i Europa, och kaptenen tog hingsten som ett regelrätt krigsbyte. Ett par år senare hade han som överste hingsten med sig på Irland i slaget vid Boyne. Kort därefter drog sig Robert Byerley tillbaka av hälsoskäl, och hingsten sändes till stuteriet.
  Byerley Turk betäckte endast några få ston. Sin betydelse i aveln fick han genom sin som Jigg, vilken blev far till Tartar. Tartar beskrivs som en kraftig fux med en höjd på närmare 152 cm och en användbar tävlingshäst. Han fick tillsammans med stoet Cypron hingsten Herod, vars linje många av 1900-talets bästa fullblod kommer ifrån. Herod föddes 1757 över 200 000 guineas, vilket var en oerhört stor summa på den tiden. Herod blev far till Highflyer. Denne var uppfödd av Sir Charles Bunbury, och han såldes senare till Richard Tattersall. Highflyer var obesegrad på banan och han sattes i aveln med 12 segrar bakom sig. Om hans sista start skrev kapplöpningshistorikern James Christe Whyte, att han "var halt och helt ur kondition, men likväl vann han lätt". Highflyer var sa populär i aveln att Tattersall kunde bygga ett elegant herresäte, Highflyer Hall, enbart för hingstens betäckningsavgifter.

DARLEY ARABIAN
  År 1700 föddes Darley Arabian som blev den mest berömde av de tre stamfärderna. Han var avlad av Anazeh-stammen som levde i utkanten av den syriska öknen. De finaste araberna ansågs härstamma härifrån, och Darley Arabian var också ansedd vara extriört perfekt och helt felfri. Han var 152 cm i mankhöjd, brun med en lång bläs samt tre vita ben.
  Darley Arabian köptes av den engelske konsuln och köpmannen Thomas Darley i Aleppo, Syrien. Han köpte hingsten för sin bror Richard Darley utav Shejk Mirza för en summa av 300 souvereigns. Men affären var knappt avslutad och pengarna betalda förrän shejken lät meddela att det var dödsstraff på att ta hästen ifrån stallet. Men Thomas Darley lät sig inte avskräckas från detta hot. Han fick några sjömän från ett engelskt krigsskepp att mitt i natten ro iland, övermanna vakterna, och föra med sig hingsten tillbaka till skeppet.
  År 1704 kom Darley Arabian till England. Han fördes där till ägarens herresäte Aldby Park i östra Yorkshire. De första tio åren betäckte han endast ett fåtal ston förutom sin ägares. Men sedan hände det något: Mr Childers från Doncaster sände sitt sto Betty Leeds för att betäcka med Darley Arabian. Stoet nedkom med ett hingstföl som fick namnet Flying Childers. Flying Childers blev den första riktigt berömda kapplöpningshästen, men han gjorde ingen större lycka i aveln.
  Flying Childers helbror Bartlett´s Childers fick däremot flera bra avkommor efter sig. Han blev far till Squirt, vilken emellertid hade dåliga ben och för den saken höll på att bli hundmat. Men en utav stuteriets stallpojkar bad så innerligt för hingstens liv, så ägaren lät sig övertalas att låta honom gå i avel.
  Squirt blev far till Marske vilken inte blev någon betydande kapplöpningshäst, men han vann iallafall Jockey Club Plate som rids på en distans på över fem kilmometer på Newmarket. Marske blev slagen i tre andra lopp, men hans ägare hertigen gav honom ändå en chans i stuterierna i skogarna kring Windsor. Han fick bland annat betäcka Spiletta, ett sto som hade Godolphin Arabian i andra ledet. Detta resulterade i ett hingstföl som fick heta Eclipse.
  År 1765 dog hertigen av Cumberland och hela hans stall såldes på auktion av firman Richard Tattersall. Marske ansågs inte vara något av värde, så han sattes följande betäckningssäsong i avel i Dorset där han betäckte ston för en halv guinea. Endast oädla ston var intresserade, så ägaren var mycket nöjd när köttgrossisten William Wildman köpte honom för 20 guineas. Men Wildman viste vad han gjorde och han sålde Marske vidare till Lord Abingom för 1000 guineas. Marske betäckte sedan i flera säsonger för 100 guineas innan han dog, 29 år gammal. William Wildman hade vid denna tid nämligen köpt hans son Eclipse på auktion 1765. Eclipse blev galoppvärldens mest berömde häst genom tiderna, och jag skall berätta mer om honom lite längre fram.
  Vad Darley Arabian beträffar, så dog han år 1730, 30 år gammal.

GODOLPHIN ARABIAN
Godolphin Arabian var antagligen ingen arab utan berber och skulle därför egentligen ha hetat Godolphian Barb. Men engelsmännen döpte inte sina importerade hästar efter ras utan efler varifrån de kom. Godolphin Arabian föddes i Marocco och gavs tillsammans med fyra andra orientaliska hingstar som en gåva till Ludvig XVI. Kungen sålde emellertid hingsten efter en tid till engelsmannen Edward Coke. Coke dog fyra år efter det att han köpt hingsten och denne övergick i Lord Godolphins ägo. Han kom till dennes egendom i Gogmagog nära Cambridge. och fick lordens namn -Godolphin-.
   I Lord Godolphins stall fanns en hingst som hette Hobgoblin och som var den store avelshingsten. Godolphin Arabian fick bara tjäna som "testare" av stonas brunst innan dessa fördes till Hobgoblin. Men en dag betäcktes ett sto vid namn Roxana av misstag utav Godolphin Arabian istället för Hobgoblin. Det berättas att de två hingstarna kom till kamp om stoet, och eftersom Godolphin vann, betäckte han Roxana.
   Resultatet av detta blev ett hingstföl som fick heta Lath. Det visade sig emellertid efter två år att detta "misstag" var en utomordentlig kapplöppningshäst. Lath blev Newmarkets stora favorit och man fick upp ögonen för hans far som avelshingst. Godolphin Arabian fick ännu en gång betäcka Roxana, och hon nedkom med ytterligare ett hingstföl som fick heta Cade. Cade fick också han en lysande kapplöpningskarriär, och han blev sedan far till Matchem. Från Matchem härstammar bland annat West Australian som var den förste att vinna Triple Crown. West Australian blev i sin tur stamfar till ett flertal bra kapplöpningshästar i USA, inte minst till Man O´War. Om Man O´War skall jag berätta om lite längre fram.
   Året efter Cades födelse fick Godolphin Arabian med stoet Grey Robinson sitt tredje hingstföl, Regulus. Även han blev en god och omtalad galoppör.
   Godolphin Arabian dog vid 29 års ålder. Han begravdes på Gogmagog vid en gångstig som ledde till hans stall. En sten av granit restes över hans grav, men Lord Godolphin tyckte inte att hans historia gick att skriva in, så det blev ingen inskrift på den.
   Ingen av dessa tre stamhingstar deltog någonsin i kapplöpningar, utan det var i aveln som de gjorde sig odödliga. Var och en utav dem har ju, som jag berättat om, en avkomling som direkt kan här ledas tillbaka till varje hingst. Dessa är Herod: Byerley Turk, Eclipse: Darley Arabian, samt Matchem: Godolphin Arabian. Det är oftast dessa hingstlinjer som man hänvisar till.
   Avkommorna efter Eclipse, Herod, Highflyer och Matchem dominerade kapplöpningssporten i slutet av 1700-talet. Då ändrades löpningarna från långa distanser med höga vikter till kortare distanser med låga vikter, men då istället för betydligt yngre hästar. Avkommor efter Highflyer blev modiga och stabila. medan Eclipses avkommor blev snabba och fulla med olater. Särskilt ston efter Highflyer eller Herod gav med hingstar efter Eclipse framstående hästar. Dessa kombinationer upprepades många gånger och de senare klassiska vinnarna härstammade ifrån dessa.

ECLIPSE
Eclipse är en av historiens mest berömda hästar -om inte den allra mest berömde-. Han föddes år 1764 under en solförmörkelse. (Eclipse betyder sol- månförmörkelse på engelska.) Eclipse såldes till kötthandlaren William Wildman (samme man som hade ägt Marske) för 75 guineas, efter sin uppfödare hertigen av Cumberlands död. William Wildman sålde senare hingsten till major O´Kelly för 1750 guineas. O´Kelly var en irländsk äventyrare och han hade för ett tag livnärt sig på att sköta en biljardhall. Det sas i en kristen tid, att det närmaste religion han kom, var att han ägde en papegoja som kunde vissla en psalm.
   Eclipse måste ha sett lovande ut för han sattes tidigt i träning. och på den tiden var det inte vanligt att sätta hästarna i riktig träning innan fyra-fem års ålder. Men den unge Eclipse var så svårhanterlig. att alternativet till kastrering var att låta en ''hästinridare'' i grannskapet ta sig an honom. Denne gjorde det genom att rida hingsten både dag och natt. På dagen användes han i det vanliga arbetet. och på natten i en mer ljusskygg hantering då hans ryttare var traktens bästa krypskytt.
   Eclipse startades för första gången som femåring på Epsom-banan i ett lopp som bestod utav tre heat. Reglerna var då så utformade. att en häst bara behövde starta i två heat om den i ett heat kunde slå tvåan med mer än 220 meter. Innan det andra heatet började påstod O´Kelly då, att han kunde förutsäga ordningsföljden på hästarna i heatet. Och han ville slå vad om det. Då kom den berömda sentensen "Först kommer Eclipse - sen kommer ingenting, sen kommer ingenting, sen kommer resten!". För Eclipse låg så långt före de andra hästarna att domarna inte ens fann någon anledning att nämna de övrigas placering.
   Under hela sin kapplöpningskarriär deltog Eclipse aldrig i en löpning utan att vinna! han behövde inte någon gång kämpa sig till segern, utan han var överlägsen.
   Eclipse vann bland annat den tidens mest prestigefyllda löpning, King´s Plate 11 gånger. Ibland bar han 78 kilo i löpningar på distanser över 5000 meter. Eclipse sprang sammanlagt in 25 000 pund, vilket var en oerhört stor summa då. Han startade, och vann, totalt i 26 kapplöpningar.
   Eclipse var hela 160 cm hög, och det var högt på den tiden. Det omnämns dock att han var 2,5 cm högre över korset än över manken. Han hade en perfekt sluttande bog, och han hade ett långt avstånd mellan höftknölen och hasen. vilket ger ett bra påskjut.
   Eclipse efterlämnade som avelshingst 335 vinnare som tillsammans sprang in 160 000 pund. Tre utav dem blev Derby-vinnare. Han blev aldrig någon championhingst. men han låg som nummer två på listan 11 gånger. Eclipse dog år 1789, 25 år gammal. Då hade han, fortfarande fullt vital, betäckt 50 ston.
   De flesta av världens fullblod härstammar idag från Eclipse i hingstlinjen.

STOCKWELL
Stockwell föddes 1849 hos Mr William Theobald. Han var fux och efter The Baron undan Pocahontas, e.Glencoe. Pocahontas födde också de bägge berömdheterna Rataplan och King Tom.
   Lord Exeter köpte Stockwell av uppfödaren för 180 pund. Som tvååring var unghingsten för stor för att bli seriöst tränad, men år 1852 vann han 2000 Guineas och St Leger. Han förlorade i Derbyt, men detta för att han blev störd under löpet ett flertal gånger och han hade just haft en septisk tandböld.
   Stockwell var "ett magnifikt exemplar av det viktbärande fullblodet, med väldigt djup och kraft så väl som underbara ben". På stuteriet kallades han för "Kejsaren av Hingstarna". Han överförde till sina avkommor den kraft, för vilken han var känd. Vid sju tillfällen slutade han säsongen som championhingst. Han fick tre Derbyvinnare: Blair Athol, Lord Lyon och Doncaster. År 1866 stod han bakom de tre första i mål i Derbyt. Han är anfader av Phalaris hingstlinje, den mest betydelsefulla i engelsk kapplöpning idag. (Läs mer om Phalaris längre fram.) Till Stockwell spåras också linjen av The Boss, en dominant sprinterinflytande i modern kapplöpning, och Teddy-linjen. till vilken franska och amerikanska blodstammar har så mycket att tacka för.
   Stockwell dog på Mr R.C. Naylor´s stuteri i Cheshire år 1870; han föll baklänges när han betäckte ett sto och bröt av en del av sin svans. och den andra delen genomträngde då hans inälvor.

ST SIMON
St Simon var troligen den mest framgångsrika hästen någonsin på den engelska turfen. St Simon föddes år 1881, han var ljusbrun efter Galopin undan St Angela e.King Tom.
   St Simons uppfödare var Prins Batthyany vilken dog strax innan 1883 års 2000 guineas. Prinsens hästar såldes på auktion på Newmarket i juli och St Simon köptes av Hertigen av Portland. St Simon fördes till Mathew Dawsons´s stall. Han var väldigt fet när han kom dit och i hans få galopper liknade han mer en kanin än en kapplöpningshäst.
   Snart blev emellertid St Simon bättre. Vid Goodwood vann han både Halnaker Stakes och Maiden Plate med lätthet. Han fortsatte med att vinna Devonshire Nursery och den mer betydande Prince of Nursery på Doncaster.
   Som treåring var St Simonsprofil tydligt konkav och hans bogar så sluttande att han såg ganska kort ut över ryggen. Han var högre över kruppan än över manken. Han svettades mycket rikligt när han arbetade och han måste hanteras bestämt men tälmådigt. På stuteriet kunde endast modiga och kraftfulla män ta hand om honom.
   En aprilmorgon var St Simon lite slö vid arbetet så jockeyn Archer rörde vid honom med sin sporre. St Simon försvarade sig direkt och Archer återvann inte kontrollen över hingsten förrän vid ingången till High Street. Den mycket skakade Archer sade: "Han är ingen häst, han är ett ånglokomotiv".
   St Simons första framträdande år 1884 var en udda och oregelbunden affär på Newmarket kallad "Trial Match" (trial betyder prov), men det var inget prov då resultaten gavs ut i kapplöpningskalendern. De främsta deltagarna var St Simon och den 6 år gamla Tristan. St Simon vann i canter med sex längder.
   Efter detta löpte St Simon i Epsom Gold Cup och slog sedan Tristan med 20 längder i Ascot Gold Cup, Tristan vann dagen efter Hardwicke Stakes. Efter det deltog St Simon i Gosforth Park. vilket han vann med lätthet. Hans sista löp var Goodwood Cup vilken han vann med 20 längder.
   St Simon vann totalt nio löp och 4 671 pund. Det kan verka knappt att fastslå att han var den största hästen den engelska turfen haft sedan dess på enbart detta resultat, men det måste ihågkommas att han inte en enda gång behövde löpa utsträckt!
   År 1885 fick St Simon vila innan han togs till stuteritjänstgöro mål påföljande år. Hans arvode började på 50 guineas och höjdes upp till 500. Han betäckte 775 ston och fick 554 dräktiga. Han dominerade så att alla hans föl blev ljusbruna eller bruna. Endast ett enda skimmelstoföl fick han med ett gammalt vitt sto. Och hans avkommor svettades också de rikligt när de arbetade. Hans första årgång av galoppörer vann 34 löp värt 24 286 pund som tvååringar och han var trea det året över framgångsrika fadershingstar. Året därpå blev han champion och var så i sju på varandra följande år. Han var trea år l899, champion igen år 1900 och 1901, tvåa år 1902 och trea år 1904. Han var far till vinnare av 571 löp värda 553 158 pund. Hans klassiska vinnande avkommor var Persimmon. Diamond Jubilee, St Frusquin, La Fleche, Memoir, Amiable, Mrs Butterwick, La Roche, Semolina och Winifreda.
   St Simon var 27 år när han föll död ned på Welbeck en morgon när han återvände från sin motionsrunda. Hans skelett skänktes till Natural History Museeum, South Kensington.

KINSCEM
Ett sto vid namn Kinscem var en häst vars kapplöpningsinsatser blir snarast omöjliga att göra om. Mellan 1876 och 1879 var hon på ständig tågresa i Europa genom Ungern, Österrike, Tyskland, Tjeckoslovakien, Frankrike och England där hon startade och segrade 54 gånger. En gång blev dock resultatet död löpning (oavgjord seger) och de två första hästarna fick löpa om igen. Kinscem vann då med fem längder.
   Under kejsardömestiden Österrike-Ungern var Ungern ett betydelsefullt land för kapplöpningssporten i Europa. Där föddes detta sto som gjorde en så fantastisk karriär. Hon var efter den engelske hingsten Camuscan som importerades som topptvååring till Ungern av ett statligt stuteri. Kinscems mor var ett sto som hette Water Nymph. Hon var ungerfödd men hade engelska förfäder i sin stamtavla.
   Kinscem ägdes av en herre vid namn Blascovits och hon tränades av engelsmannen Mr Hesp. Kinscems första löp gick av stapeln i Berlin den 21 juni 1876. Det var fyra hästar i loppet och hon vann i en canter med fyra längder. Sedan startades hon tio gånger fram till den 29 oktober. För dessa fick hon resa med tåg från Berlin vidare till Hannover, Hamburg och Doberan i Tyskland, och sedan till Frankfurt, Baden-Baden, samt Oedenburg i Ungern, Wien och till sist Prag. Det är inte många hästar som skulle klara av sådana strapatser och dessutom vinna alla löpen!
   Under sitt tredje år startades stoet 17 gånger. Den bästa segern var nog den i Baden-Baden där hon för andra gången vann den öppna löpningen Grose Peis von Baden-Baden. Hon vann denna gång över två andra hästar, det var föresten svårt att överhuvudtaget få tag i hästar som ville löpa emot henne. Under sin karriär vann hon sex walkovers, det var ingen som ville löpa enbart emot henne.
   Vid det här laget hade Kinscem inte löpt emot de franska och engelska hästarna. Man hade stora planer för stoet inför hennes fvraårssäsong. Hon gick nio uppmjukningslöpningar på kontinenten där hon oftast bar vikter på upp mot 70 kilo. Därefter åkte hon vidare mot England och Goodwood. Hon kom till Newmarket i juni för att förberedas till Goodwood Cup den 1 augusti. Där väckte stoet stor uppmärksamhet i den engelska kapplöpningsvärlden i ledsago av Mr Hesp och jockeyn Madden som hade ridit Kinscem vid samtliga starter.
   Trots Maddens dåliga ridinsats i loppet vann hon till slut över Pageant och Lady Golight utan svårigheter. En herre vid namn kapten Machell blev så imponerad att han bjöd den då oerhört stora summan av 10 000 guineas för Kinscem. Erbjudandet avböjdes och de fortsatte till Deauville för Grand Prix de Deauville. Sju hästar kom till start och bland dessa fanns Fontainbleu som var en av Frankrikes dåvarande topphästar.
   Kinscem vann loppet i en canter. De reste vidare till Baden-Baden för att återigen försöka vinna Grose Peis von Baden-Baden. Ibland motståndarna fanns Tysklands bästa häst Prince Giles the First. Han anlände fräsch och i bästa toppform för att försöka bli historisk
-hästen som vann över Kinscem-. Och ingen annan än han blev så nära att göra det.
   Kinscems rörelser var stela när hon galopperade till start. Hon var långt ifrån topptrim, och Madden valde att istället för att dra upp ett högt tempo redan från början, spara henne så mycket som möjligt. Precis före mål drev han på henne, men det räckte inte till mer än en dödslöpning.
   Prince Giles the Firsts anhängare ville att loppet skulle "dödförklaras". Men Mr Hesp insisterade på att rida om. Denna gång red Madden till front direkt, som han brukade, och de vann utan svårigheter.
   Kinscem vann totalt 15 gånger under året på distanser mellan 1600 och upp till 4000 meter. Fyra gånger bar hon mindre vikt än 65 kilo. Hennes femte och sista säsong resulterade i 12 segrar runt om i Europa. Hon vann bland annat Peis von Baden-Baden för tredje gången. Under hela sin karriär hade hon endast ridits ut två gånger för att vinna, de andra 52 vann hon i canter!
   Kinscem blev också ett mycket framgångsrikt avelssto. Hon blev mor till bland annat Budagynongye (Tyskt Derby) och Ollyan-Nincs (Ungerskt St Leger).

ANIMAL LOCOMOTION
År 1887 publicerades Animal Locomotion av fotografen Eadweard Muybridge vid Pennsylvanias univeritet i USA. Boken är illustrerad med 78l planscher och var det första verk som visade hur en häst rör sig i galopp. Tidigare hade konstnärer alltid avbildat galopperande hästar som gunghästar som om hästen varit upphängd i en avstannad rörelse och därefter målad från sidan. Inflytandet från Animal Locomotion var oerhörd, men "gunghästgaloppen" försvarades av konstnärer som ansåg att omständigheter som till exempel rörelser om de är konstnärligt väl uppbyggda kunde över träffa ett slaviskt följande av den optiska logiken.
   Muybridge, som ursprungligen hette Edward James Muggeridge, var född 1830 i England men utvandrade till Kalifornien på 1850 talet. Han blev en etablerad fotograf under 1860-talet på den amerikanska västkusten. År 1872 började han experimentera med det som skulle ändra människors sätt att se på hästens rörelser. Han utförde sina experiment på Leland Stafords ranch Palo Alto och man vet inte om iden var Stafords eller Muybridges. Staford var en entusiastisk uppfödare och ägare till galopphästar och det sägs enligt en version att han anställde Myubridge för att fotografera hästarnas rörelser så att han kunde förbättra träningen, en annan version om saken säger att han hade ingått ett vad på 25 000 dollar om den gamla frågan om hästen vid något tillfälle har alla fyra hovarna i luften i galopp. Om den sistnämnda versionen är sann förlorade Staford ändå fast Muybridges foton visat att han haft rätt, för experimentet lär ha kostat 40 000 dollar.
   De första försöken misslyckades då den primitiva utrustningen med de fotografiska plåtarna inte var tillräckligt ljuskänsliga för de korta exponeringstider som är vid snabba rörelser. Efter fem år (1877) hade Muybridge lyckats experimentera fram material så att de kunde försöka på nytt och denna gång finansierades detta av Staford och försöket gjordes på hans ranch.
   Muybridge satte upp en lång rad med vinkeluppställda kameror mot en bakgrund av vitt rutat papper. Sedan lät han kapplöpningshästen Annie G galoppera förbi dem och med en exponeringstid på 2/1000 sekund utlöstes kamerorna av snubbeltrådar när hästen rörde sig längs den vita bakgrunden.
   Resultatet av detta väckte stor diskussion världen över och konstnärer började producera mängder av hästtavlor, framförallt bataljmålningar med kavallerihästar som trängdes i bästa Muybridgespossitioner.

TOD SLOAN
Fram till slutet av 1800-talet red jockeysarna med långa stigläder, raka ben och sätet djupt ned i sadeln. Med denna sits låg tyngdpunkten en bit bakom hästens manke och den djupa sitsen hindrade dessutom hästens rörelseförmåga. Denna långa sits var dessutom väldigt tröttande för ryttaren och det var väldigt svårt att hålla in en häst i full galopp med denna sits.
   I början av 1890-talet hade James Foreman Sloan, kallad Tod Sloan, börjat som jockey i Amerika. Han upptäckte den nya jockeysitsen av en ren tillfällighet då han galopperade en häst till start i en löpning på Bay District i San Francisco och den föll i sken. När han skulle sakta av drog han sig istället fram över manken, och medan han låg där ihopkrupen framme på nacken upp täcktehan att hästen tycktes galoppera friare och lättare och det var bekvämare för honom själv också.
   Sloan började experimentera med den nya sitsen i smyg. Han hade sett negerpojkar som träningsred galopphästar krypa ihop ovanför manken och den nya idén tilltalade honom allt mer. I början av 1895 var han färdig med sin nya sits och började tävla med den. Alla skrattade åt hans sits som kom att kallas för "monkey on a stick". Men skratten tystnade i takt med Tod Sloans segrar och andra började istället att ta efter honom.
   Namnet Tod kommer av det engelska ordet toad som betyder kryp. Tod Sloan gästspelade i Europa på höjden av sin karriär flera gånger och ibland under längre perioder, särskilt i England. Han gjorde succe också här i Europa och hans stil togs efter även här. Dessvärre kunde han inte bära sina stora framgångar utan han spelade och festade så mycket att han blev "persona non grata" i Europa och han landsförvisades från England 1915. Han dog utfattig på ett sjukhus i Los Angeles 59 år gammal.

PHALARIS
En av de mest inflytesrika hingstarna i aveln under 1900-talet var Phalaris som grundade en ofantligt kraftfull hingstlinie.
   Phalaris var född år 19l3, brun till färgen, fallen efter Polymeus undan Bromus, e.Sainfoin, uppfödd och ägd av 17:e Earlen av Derby och tränad av George Lambton. Phalaris var ingen toppklasshäst, men en god medeldistansare. Han vann 15 löp värt 5.475 pund under andra världskriget, alla på Newmarket. Till utseendet var han en typisk sprinter.
   När hans kapplöpningskarriär var över blev han nära på såld till Australien, men överenskommelsen mellan köparen och ägaren höll inte, och därför återvände han till sin ägares stuteri. Där fick han mycket bättre möiligheter än en häst med hans löpningsresultat antagligen skulle ha fått någon annanstans. Phalaris visade sig vara en framstående avelshingst och han var övermäktig andra hingstar av sin tid. Han var särskilt bra tillsammans med Chaucerston, och hans hingstföl var mycket mer framstående än hans stoföl.
   Phalaris dog plötsligt vid 16 års ålder direkt efter det att han betäckt stoet Princess Sublime. Han var championhingst två gånger och tre gånger ledande hingst över vinnande avelsston. Bland hans avkommor finns bland andra Fairway (fyra gånger championhingst). Colorado, Manna, Pharos, Caerleon, Plantage (Coronation Cup), Warden of the Marches (Campion Stakes) samt Fair Isle.

FEDERICO TESIO
En av världens mest framstående uppfödare var italienaren Federico Tesio, som ansågs vara ett geni på uppfödning.
   Tesios passion för hästar började vid tidig ålder, och som ung reste han runt i världen "sökande efter rysning och spänning", men som han sade "alltid var hästarna ledmotivet av livet". I Sydamerika utforskade han inre Paragonia. Han reste på hästryggen och var "hälsad som en vän bland invånarna". Han red steeplechase på banorna i Europa som amatörjockey, och kom hem med en ovanligt bred erfarenhet av hästar.
   År 1898 beslöt sig Tesio för att pröva sin hand med hästar och avel och började sin farm vid Dormello. Där, fram till sin död 1953, gjorde han många fler förbättringar inom fullblodsaveln än någon annan människa gjort.
   Federico Tesio har skrivit boken "Breeding the Racehorse" där han delar med sig av sina ideer och sin kunskap. Boken gavs visser ligen ut år 1958, men den finns i nytryck och går i Sverige att köpa från Hästbokhandeln, Jan Jangö AB, Riksrådsv. 78, 121 60 Johanneshov. Tesio går detaljerat in på avel och arv, och den är därför någonting för varje hästväns bokhylla, inte bara för fullblodsentusiaster.
   Tesios teorier går bland annat ut på att, enda sättet om man inte har gott om pengar och skall föda upp hästar, köpa ston som har bra härstamning men som själva inte har utmärkt sig, och använda derbyvinnare som hingstar. Han menade, att en hingst av toppklass förr eller senare också skulle producera bra avkommor.
   Tesios framgångar som uppfödare berodde visserligen främst på hans intution och kunskap, men också på att han tillbringade mycket tid med sina hästar. Han följde dem från födseln och tränade dem också själv till löpningarna. Hans framgångar berodde även till viss del på att han motstod frestelsen att använda egna hingstar i aveln. Han sålde istället hingstarna till avel i utlandet och fick då pengar till att välja ut hingstar till sina ston.
   Tesios mest berömda uppfödningar var Nearco och Ribot. Nearco föddes 1935 och han hade St Simon i fjärde och femte generationen på faderns sida, och i tredje och fjärde generationen på moderns. Nearco blev bland annat far till Nearctic som i sin tur blev far till Nothern Dancer. Nearco startade och vann 14 lopp och såldes därefter till England som avelshingst. Han fick ett dominerande inflytande världen över, inte minst genom sonen Nasrullah, vilken var ledande avelshingst ett år i England och fyra år i USA. Nearco blev far bland annat också till Nearctic som i sin tur blev far till Nothern Dancer.
   Ribot var Tesios mest framgångsrika uppfödning, men tyvärr hann han aldrig uppleva Ribots karriär. Hingsten vann 16 lopp på distanser mellan 1000 och 3000 meter. Han blev också en framgångsrik avelshingst och blev far till bland annat vinnarna; Ragusa, Romulus, Tom Rolfe, Ribero, Ribocco, Arts and Letters, samt Granstark.

MAN O´WAR
Man O´War, även kallad Big Red, är en av världens mest kända kapplöpningshästar. Han kallade ofta för "världens snabbaste häst", men den saken är ju inte alltför lätt att avgöra.
   I augusti år 1918 köpte en man vid namn Riddle två hingstar pa de årliga auktionerna i Saratoga. Den ene hette Gun Muzzle, och den andre hette Man O'War. Riddle ägde Glen Riddle Farm vid Berlin i Maryland, och han hade startat halvhyggliga hästar i åratal utan någon större framgång.
   De båda hingstarna som Riddle köpte på auktionen ingick bland de 21 stycken åringarna från Belmonts Nursery Stud Farm i Lexington, Kentucky. Majoren hade innan auktionen erbjudit Riddle att under hand köpa allihop för 42 000 dollar, det vill säga 2000 per häst. Riddle antog inte erbjudandet, men när Man O´War gick under klubban bjöd han upp till 5000 dollar. Det var en genomsnittlig summa, andra hingstar som senare aldrig blev någonting speciellt gick för 14 500 dollar.
   Man O´War var en långbent, gänglig guldfux med kraftig benstomme. Faderna var Fair Play och han hade vunnit stora pengar i sina dagar. Man O´Wars moder hette Mahubah och var efter Rock Sand. Hon hade fina blodslinjer, men under hela sin karriär vann hon endast ett ynkligt pris på 700 dollar.
   Tränaren Feustel började rida in Man O´War redan samma eftermiddag i en inhägnad utanför Riddles stall i Saratoga. Jockeyn hann knappt komma på plats i sadeln förrän hingsten gjorde ett väldigt bocksprång så att jockeyn flög av. Sedan sprang han runt i inhägnaden och gjorde bock- och krumsprång. Feustel och hans med hjälpare fick efter en kvart äntligen in honom i ett hörn och höll honom tills han lugnade ned sig. Efter det var det aldrig några bekymmer med honom när man satt upp.
   Vid denna tid betraktade Feuster och hans fodermästare George Conway Man O´War som en häst bland alla andra. Hingsten forslades tillsammans med andra åringar till gården i Maryland. Där fortsatte inridningen och man började lägga märke till "hingsten efter Mahubah", som han då helt anonymt hade kallats, och stall pojkarna döpte nu honom till Big Red (den store röde). Sedan dess har han alltid kallats Big Red, eller bara Red, utav ägare, jockeyer och hästskötare. Det är bara utomstående som kallat honom för Man O´War.
  
Man O´War startade sin första riktiga träningsgalopp mot en hingst som hette Golden Broom. Denne hingst tillhörde Mr och Mrs Jefford som ägde ett träningsstall bredvid Glen Riddle Farm. Golden Broom hade blivit årets favorit i Jeffords uppsättning och de som skötte honom var säkra på att han skuile slå den klumpiga hingsten som Riddles folk pratade så mycket om. Och de fick rätt. Hingstarna möttes och Golden Broom kom snabbt iväg medan Man O´War tog lång tid på sig för att hitta benen, och han hann aldrig upp den andre.
   Med denna fläck på sitt rykte gick Man O'War i vinterkvarter. Det begärdes inte mer snabbt arbete utav honom så länge det var kallt. Under denna tid ägnade han sig huvudsakligen till att äta. Och han åt med sådan glupskhet att Feustel var tvungen att sätta bett på honom vid fodringarna för att han inte skulle sluka fodret. Man O´Wars aptit var en stor tillgång för honom, många kapplöpningshästar blir kinkiga med maten och då blir konditionen lidande. Men Man O´War älskade alltid maten och därpå berodde en stor del av hans jättekrafter och ihållande hälsa.
   Under denna vinter växte han till sig och blev en snygg tvååring med stort djup, och med muskler som fick hårremmen att bölja. Under vårens arbete visade Man O´War att han var lika förtjust i att springa som i att äta. Han var så ivrig att få springa, att den som red honom i träningen bara behövde sätta sig sadeln och hålla fast i tyglarna.
   Man O´War fick sin första lektion i att starta på Pimliconbanan tidigt på säsongen 1919. Då fick folk som hängde runt banorna för första gången anledning till att misstänka att Man O´War hörde till en av de snabbaste hästarna i landet. Några andra lovande unghästar hade också startlektion samma morgon, och de flesta kom iväg snabbare än Man O´War, men när han väl hittat sin galopp gick han kvickt förbi dem och hade vid tvåhundrameterspålen lämnat allihopa bakom sig.
   Jockeyn Johnny Loftus red för Riddle det året. Han tyckte om Man O´Wars sätt att sluta galoppen, men ogillade hans sätt att börja den. Loftus började arbeta med hingsten och försökte få honom att ivrig och kvick komma iväg och in i sin aktion. Han lyckades så bra med det att Man O´War blev en av kapplöpningshistoiens hetaste hästar och han var alltid så otålig att komma iväg, att han ofta fördröjde starterna med sina våldsamma konster.
   Den 6 juni 1919 gick Man O´War sin första riktiga löpning. Den ägde rum på banan Belmont Park vid New York. Det var ett utfyllnadslopp av det slag som skrivs ut kvällen innan, och första pris var 500 dollar. De flesla av åskådarna kände inte till Man O´War, men de som hade hört om Riddles hingst var tillräckliga för att göra honom till favorit med oddsen 3 mot 5. Och Man O´War gjorde dem inte besvikna utan tog lätt hem segern och lämnade tvåan hela sex längder efter sig.
   Tre dagar senare startades han i Keene Memorial där första pris var 4.200 dollar och konkurrensen hårdare. Han drog kvickt iväg till täten och ledde i mål med tre längder. Två veckor senare vann han sitt tredje lopp, denna gång på Jamaica. Två dagar efter det vann han sitt fjärde lopp på en tredje New York-bana, Aqeduct. Månaden därpå reste han ned till Saratoga och vann United Statens Hotel Stakes, en viktig löpning med ett värde á 7600 dollar.
   Nu hade Man O´War blivit en klar sensation. Hans skötare Frank Loftus (inte släkt med jockeyen) fick order om att aldrig lämna honom ur sikte under arbetstid. Och på nätterna sov Conway på en säng bredvid boxen.
   Även om Man O´War var lugn som en ko i boxen, förvandlades han till en dynamo direkt han kom ut ur stallet. En morgon övertog jockeyn Loftus arbetsritten på honom och fick vara med om en av sina vildase ritter i sin karriär. Mitt i en trav reste sig Man O´War sig på bakbenen. hoppade så minst en och en halv meter upp i luften, tog två stora språng till, lugnade sig och gjorde 800 meter på 47 sekunder. Värdsrekordet var 46.2! Loftus som tillhörde den tidens mest rutinerade jockeyer, kom skälvande och vit i ansiktet tillbaka.
   Allmänheten började tala om Man O´War som oslagbar. Men fortfarande fanns det många som tvivlade på den saken. Alltefter som säsongen gick fick han hårdare konkurrens. Men Man O´War fick bära mer vikt än nykomlingarna för sina segrars skull. Jimmy Rowe var tränare åt Harry Payne Whitney, var säker på att han kunde vinna över Man O´War med en hingst som hette Upset. Denne hade Man O´War besegrat i sin sista löpning, och Mike Daly, Jeffords tränare, trodde fortfarande på Golden Broom som Man O´Wars överman.
   De tre möttes på banan den 13 augusti. Man O'War var favorit i vadhållningen. När starten skulle gå började Man O'War bråka som vanligt, ja mer än vanligt. När starten gick stod Man O´War nästan helt vänd åt fel håll. Loftus vände runt honom, men då var redan fyra av de andra hästarna iväg. Upset tog täten, men Golden Broom gick förbi honom efter 800 meter med ett huvud i ett fruktansvärt tempo. Man O´War kämpade för att ta sig igenom klungan, men på de första 800 meterna lyckades han bara ta sig förbi en enda häst. Loftus tog inte ut honom på utsidan av klungan, utan han väntade antagligen på att hitta en lucka där han kunde ta sig igenom. Men när raksträckan närmade sig var Man O'War fortfarande instängd. Då först tog Loftus ut honom i banan. Det var en fantastisk uppgift Man O'War ställdes inför - att gå utanför ledarna på den korta sträckan som var kvar -. Men han satte igång med full kraft så snart som han fick fri bana. Han gick förbi två av de fyra hästarna. I täten höll Golden Broom på att tappa taget, och Upset tog ledningen. Man O´War gick om Golden Broom och närmade sig Upset. Hans nos passerade just Upsets flank när de gick över mållinjen. Efter tre, fyra rejäla galoppsprång till var han förbi - försent -.
   Denna var den enda offentliga löpning som han någonsin förlorade, och habitueerna diskuterar den än idag. En del menar att Loftus hade dåligt omdöme, eller värre än så, andra håller på att han bara hade otur den dagen. Riddle lät honom rida de tre lopp som var kvar på säsongen. Men Jockeyklubben förnyade inte hans licens för nästa år. Bland de tre andra loppen som Man O'War gick det året var The Furnity på Belmont med ett förstapris på 26 650 dollar. Han vann samtliga utan ansträngning.
   Efter The Furnity erbjöds Riddle 100 000. Riddle avböjde direkt. Hingsten hade nu blivit en av världens värdefullaste som gick på fyra ben.
   1920 års säsong överträffade vida 1919 i fråga om publiktillströmning och han slog alla rekord. Man O´Wars första start det året var en av USA:s klassiska treårslöpningar, The Preakness på Pimilco. Hans gamla medtävlare och besegrare Upset var också med, Denna gång slog Man O´War honom med en och en halv längd.
   Man O War fortsatte att vinna alla lopp oavsett distans, vikt, eller konkurrens. Vadhållningen upphörde nästan eftersom man tog för givet att han skulle vinna. Ägarna började stryka sina hästar i loppen utan annan orsak än att Man O´War löpte där. Endast i ett lopp behöve han verkligen löpas ut. Harry Payne Whitney och hans tränare Rowe hade fortfarande hopp om att kunna slå honom. Denna gång med en häst som hette John P. Grier. De möttes i ett lopp på Aqoeduct, närmare bestämt Dwyer Stakes. John P. Grier hade omsorgsfullt arbetats för mötet med Man O´War. Många menar att loppet var det bästa som någonsin ridits. I över 1600 meter löpte de bägge hingstarna bredvid varandra, språng efter språng. När de passerade 1600 meterspålen hade de löpt lika med världsrekordet: 1.35.2. Då återstod bara 200 meter. John P. Ggrier stack fram nosen.
  Åskådarna vrålade av extas, för nu trodde de att "århundradets häst", Man O´War, nu var besegrad. Jockeyn tog till spöet, en av de få gångerna i sitt liv som Man O'War fick känna på det, och han sköt fram som ur en kanon och vann med en och en halv längd.
   I sina andra löpningar gick Man O´War nästan alltid föhållen i mål, segern var säker ändå. Årets sista och Man O´Wars sista, var en särskilt arrangerad match på Kenilworth i Canada mot en berömd fyraåring vid namn Sir Barton. Första pris var 75 000 dollar och en guldpokal. Man O´War vann med fyra längder.
   Dagen innan loppet fick Man O´War gå en sprits på 400 meter. Flera profissionella observatörer tog tid på honom. Det långsammaste resultatet som någon fick fram var 21.2 sekunder, men andra höll på att han fått 20,4. Om man räknar om det till hastighet blir det nästan 70 km i timmen. Detta var så vitt man visste det snabbaste någon häst löpt, med eller utan konkurrens. I de flesta av sina lopp kunde han ha fått bättre tider eftersom hans jockeyer oftast förhöll honom. Ändå satte han hela fyra amerikanska rekord. På två år hade han mött och slagit de femtio bästa hästarna i sin årsgång och dessutom Sit Barton, en av de då äldre bästa hästarna. Totalt vann han 249 465 dollar. Det gjorde honom till den dittills mest vinnande häst i amerikanska löpningar.
   Man O´War tillbringade sin tid som pensionär på Farawy Farms, några km norr om Lexington. Han tillfördes 25 ston om året och tog 5000 dollar i språngavgift. Bland hans bästa avkommor är Mars, Crusader, Genie, Scapa Flow, American Flag, Clyde van Dusen, Edith Cavell, Bateau, samt War Admiral.

HYPERION
Hyperion var en av de bästa "små" hästar under detta århundrande. Med sin ringa höjd var han en sällsynt Derby-vinnare och en stor publikfavorit. Han verkade alltid strida emot fysiska odds, men han hade en individuell karaktär.
   Hyperion var fux, men båda hans föräldrar var bruna, fadern var Gainsborough modern Selene, e.Chaucer. Han var uppfödd och ägd av den 17:e Earlen av Derby och tränades de två första säsongerna av George Lambton och för den tredje av Colledge Leader.
   Till en början var Hyperion så liten och svag att det var tal om sätta honom ur träning. Han växte sig gradvis starkare, men trots sin litenhet var han aldrig kraftlös i träningen. Hans aktion var felaktighet och detta faktum, tillsammans med hans charmiga personlighet, gjorde honom alltid till favorit. Men hemma var han extremt slö och visade absolut ingenting av sin talang. Han var därför inte speciellt omtyckt när han gjorde sin debut vid slutet av maj i Zetland Maiden Plate på Doncaster. Lambton besvära de sig inte ens att gå och se honom. Men Hyperion visade mycket större livlighet på banan än hemma, och han slutade som hedervärdig fyra i ett stort fält.
   Trots det lovande resultatet som Hyperion hade visat var man fortfarande skeptiska till hans möjligheter på banan. Och han överraskade alla med att vinna New Stakes på Royal Ascot med tre längder från 21 motståndare. På Goodwood löpte han dött lopp i Prince of Wale´s Stakes med den temperamentsfulla, men väldigt snabba ungstoet Nancy Stair. På våren blev han totalt omsprungen av Manitoba i Boscawen Stakes, men fjorton dagar senare vann han Denwhurst Stakes över bland andra Manitoba.
   Följande vår var Hyperion inte engagerad i 2000 Guineas, utan han fick arbeta hemma i lugn och ro. Hans enda löp före Derby var Chester Vase. Han startade av så trögt i loppet att jockeyn kände sig tvingad att tidigt skarpt påminna honom om arbetet, och Hyperion satte omedelbart igång och vann med ett imponerande lugn.
   På Epsom reds han av Weston och han var favorit med 6/1. Han tog ledningen direkt från sin stallkompanjon Thrapston, vilken hade fått in en bra rytm från start, och från detta moment hade Weston inte en stunds tvivel. Hyperion vann med fyra längder från King Salomon. Det var en oerhört populär seger och samtidigt ett hårt slag för bookmakers. Han var den minsta Derbyvinnaren sedan Little Wonder, 93 år tidigare. Hans tränare Lambton blev oturligt nog sjuk i slutet av året och upphörde då med att vara tränare för hingsten. Hyperion blev knappt slagen i Prince of Wale´s Stakes pa Royal Ascot, men fullföljde säisongen med en lätt seger i St Leger.
   Hyperions sista säsong blev ett dystert bakslag. Hans viktigaste löp var The Ascot Gold Cup, men hans nye tränare Culledge Leader insåg inte vilken lat häst han var hemma och var alltför öm med honom. Bara tre veckor före Ascot gick Hyperivn sin första två mila (engelska mil) galopp och i detta var han så plågad att Weston fick hålla in honom. Nyheten om detta fiasko var snart runt hela Newmarket. I loppet segrade sedan Felicitation som han behagade med åtta längder, med stackars Hyperion som trea. I hans sista löp Dullingham Stakes på Newmarket, blev han slagen av Caithness. Allt som allt vann Hyperion 8(PI) lopp till ett värde av 29.509 pund.
   Hyperion fick sedan framgång även som avelshingst, och hans samling skulle ha sett ännu mer imponerande ut om inte toppen av hans avelskarriär hade sammanfallit med andra världskriget. Han blev championhirngst 6 gånger under åren 1940 till 1646, samt 1954. En samling överträffad endast av St Simon och Hermit.

NORTHEN DANCER
   Nothern Dancer föddes år 1961 i Canada hos Mr E.P. Taylor. Han var fallen efter Nearco´s son Nearctic, undan Natalma, e.Native Dancer. Han vann Kentucky Derby och sänkte också rekordtiden för det loppet samt vann Preakness Stakes. När han vann Queen´s Plate som treåring böjde han en sena och detta avslutade hans kapplöpningskarriär. Fram till sin son Nijinsky var han den bästa galoppör Canada någonsin haft.
   Nothern Dancer har uträttat en märklig bedrift för en hingst som aldrig har stått i England genom att bli championhingst där åren 1970 och 1977. Han är fader till två Derbyvinnare; Nijinsky och The Mistrel. Han blev grundläggare av en dynasti.

NIJINSKY
Nijinsky föddes 1967 i Ontario i Canada hos Mr Edgar P. Taylor. Nijinsky är en stor, snygg, brun häst som bekant efter Nothern Dancer undan Flaming Page, e. Bull Page. Flaming Page var under sin tid ett mycket framgångsrikt kapplöpningssto och sprang in 108 836 dollar åt
Mr Taylor. Hon vannQueens Plate och Canadian Oaks och var i finalen besegrad i Kentucky Oaks. Hon fick bara tre föl, men den ena var ju Nijinsky, och ett annat var Fleur som blev mor till The Mistrel. så det var ju ingen dålig utdelning precis.
   På inrådan av Vincent O´Brien köpte Charles Engelhard Nijinsky för ett rekordpris; 84 000 dollar, vid Woodbine Sales i Toronto. Hingsten sändes till O´Brien på Irland för träning. Men när han kom fram vägrade han äta så mycket som ett havrekorn utan han åt bara hö. Efter flera dagar fick man genom ett telefonsamtal med Canada reda på att han aldrig ätit havre förut utan bara pellets. Men samma dag som Nijinskys specialpellets flögs över från Canada började han att äta havre.
   Nijinskys kapplöpningsdebut var Erna Maiden Stakes i Curragh i juni. Han vann loppet med en halv längd. Sedan vann han i ord ningsföljd tre av de mest viktiga tvåårslöpningarna på Irland; Railway, Anglesey, och Beresfurd Stakes. I dessa fyra irländska lopp reds han av Liam Ward, men när han fördes över till Newmarket i oktober för att tävla i Dewhurts Stakes, reds han av Piggott. Nijinisky vann loppet på ett obehindrat och imponerande sätt, och the Jockey Club Handicapper satte honom i toppen av tvååringarnas Free Handicap.
   Följande vår startade Nijinsky i Gladness Stakes vid Curragh där han vann lekande lätt. I 2000 Guineas startade han med 7/4. Han svettades rätt mycket under paraden, men det hade ingen effekt på hans löpning. Han vann med 2(PI) längd före Yellow God.
   I Derbyt mötte Nijinsky hårdare konkurrens. Hingsten Gyr var en mycket omtalad favorit, och han hade chans att kunna slå honom. Starten blev bra. Gyr höll en klar ledning, men vid upploppet gav Piggott ett par slag med piskan och hingsten svarade både omedelbart och dramatiskt. Nijinsky accelererade som endast en riktigt stor häst kan, och passerade Gyr och vann med 2(PI) längd.
   Nu stod Nijinsky på toppen av sin karriär. Han vann Irish Sweeps Derby med tre längder från Meadowille, och King George VI and Queen Elisabeth Satkes på Ascot med två längder fran Blakeny.
   Nijinsky löpte inte i St Leger, utan man satsade istället på att koncentrera sig på Prix de l´Arc de Triomphe. Det var då tänkt att han skulle vinna Triple Crown vilken inte hade vunnits sedan 1935, då av Bahram. Oturligt nog drabbades nu Nijinsky av en väldigt svår ringormsattack i augusti. Han förlorade allt hår i ena flanken och angreppet tog antagligen mer på honom än vad man först trodde.
   Det ansågs allmänt att Nijinsky skulle vinna Prix de l´Arc de Triomphe på Longchamp i oktober. Löpningen är 1(PI) engelsk mil lång och den har Europas rikaste löpningspris. Efter att ha varit obesegrad i 11 lopp kom det som en chock när han i detta lopp blev knappt slagen av den franska Derbyvinnaren Sassafras. Till en början beskyldes Piggot för att ha missbedömt tempot, legat för långt ut, och lämnat Nijinsky för mycket kvar att gå. Men filmen på loppet bevisade att Njijinsky var bra placerad i sista svängen, och han var bara tre längder efter Sassafras när han började sin utmaning. Han låg jämsides med Sassafras 150 meter från mål när han började sacka efter. Dessutom avvek han till vänster då Piggott hanterade piskan i sin högra hand. Faktum var att han hade alla chanser att vinna, ändå nådde han inte riktigt fram till Sassafras. Det måste kommas ihåg att Nijinsky träget hade rest omkring som treåring, och att han på grund av ringorms attacken inte var i samma form som han hade varit i mitten av sommaren.
   Tretton dagar efter förlusten i Paris startade Nijinsky sitt sista lopp, Champion Stakes på Newmarket. Han borde ha vunnit med lätthet, men han blev besegrad av den femåriga Lorenzaccio. Med detta slutade Nijinskys karriär på en låg notering, men hans sista två lopp kan inte göra anspråk på att han varit en mycket stor galopphäst. Totalt hade han löpt 13 gånger, vunnit 11, och kommit tvåa två gånger. År 1970 röstades han fram till "Horse of the Year".

VINCENT O´BRIEN
Irländske Vincent O´Brien är vår tids främste tränare av galopphästar. Han har tränat fler vinnare än någon annan, och bland de vinnarhästar han tränat finns bland andra Ballymoss, Sir Ivor, Nijinsky, The Minstrel, Alleged, Golden Fleece och El Gran Senor. Han har tränat sex engelska Derby-vinnare, fem irländska Derby vinnare, tre stycken i Grand National, och fyra i Cheltenham Gold Cup .
   Vincent O´Briean startade sin tränarkarriär på egen hand helt från scratch, och han har nått toppen enbart genom hårt arbete och sin perfektionism. Han lägger upp träningen individuellt för varje häst. och startar aldrig en häst som bara är "nästan klar".
   Den första häst han tränade för Grand National var Royal Tan. Hästen ledde i loppet med en längd före sista hindret, men snavade oturligt nog och kom i mål sex längder efter segraren. Året därpå startades Royal Tan igen i samma lopp och nådde sista hindret som trea då han gjorde om sin bravad, fast lite värre denna gång då jockeyn ramlade av.
   Early Mist blev den förste av O´Briens hästar att vinna Grand National. År 1954 vann äntligen Royal Tan och året därpå hade O´Brien så mycket som fyra hästar med i loppet. Men varken Royal Tan eller Early Mist vann, utan Quare Times, en av de andra två, blev segraren. Detta gav O´Brien ett fantastiskt rekord som tränare.
   O´Bien fick nu möilighet att sätta upp större mål, vilket emellertid krävde andra hästägare. Han lyckades redan i den första omgången åringar få fram Ballymoss. Denna häst van det irländska Derbyt, i det engelska blev han knappt slagen, men vann St Leger.
   År 1958 blev ett riktigt bra år för Vincent O´Brien. Hans träningshästar Ballymoss och stoet Gladness vann sammanlagt i Coronation Cup, Ascot Gold Cup, Eclipse Stakes, King George VI and Queen Elisabeth Stakes, Goodwood Cup, Ebor, samt Pride l´Arc de Triomphe.
   Den förste engelske Derby-segraren för O´Brien blev Larkspur. Hans ägare sände några år senare Sir Ivor till O´Brien, och även han vann engelskt Derby.
   Nästa succé för O´Brien blev Nijinsky som flög ända från Canada till Irland för att tränas av O´Brien.
   År 1972 vann den tredje nordamerikanska hästen för O´Brien, Roberto, engelskt Derby. 1977 hade han två topptreåringar i träning; The Minstrel och Alleged. The Minstrel vann engelskt Derby och King George and Queen Elisabeth Stakes, Alleged vann bland annat Prix de l´Arc de Triomphe två år i rad. Han blev därmed den förste att göra det sedan Ridot (hans anfader, vilken var uppfödd av Tesio). Efter det blev Alleged syndikerad (såld i andelar) i Kentucky för hela 13 miljoner dollar. Då, 1978, var detta något helt nytt.
   O´Briens nästa Derby-vinnare blev Golden Fleece, fallen efter Nijinsky undan ett Vaguley Nobley-sto. Hingsten sändes inte tillbaka till USA efter detta, utan sattes istället i avel på det stora Coolmore-stuteriet. Förskräckligt nog fick han cancer 18 månader efter segern och dog av detta några månader senare.
   El Gran senor kom att bli nästa stora O´Brien-häst, och vilka som kommer att bli det härnäst får framtiden utvisa.
  
Eva Eternell Hagen

Ett stort tack också för utlåning av källitteratur och granskning av denna text till: Christer Boije af Gennäs, Viveka Karlestrand, Eva Jangö och Björn Zachrisson.