Aftonbladet sport: Hästraser

Nyheter

Chris får berätta samma berättelse tusen gånger Läs Ronnie Sandahls krönika.

Nyheter

Jönssonligans plan hjälper inte ett Europa i skärselden Läs Staffan Heimersons krönika.

Logga ut

Tipsa oss 71000

Logga in Skapa inloggning Tipsa Aftonbladet Aftonbladet Shoppa

MÅNDAG 2011-12-19
Startsidan

Nyheter

Dölehäst

Historia
  Dölehästens historia skall vi söka i nordöstra delen av Sydnorge i Gudbrandsdalen, vid foten av de mäktiga Dovrefjällen. Det saftiga betet i dalsänkorna var mycket gynnsamt för uppfödningen av denna häst. Rasen användes i alla sysslor i jordbruket och också som skjutshäst.
  Betydelse för dölehästens historia var Tofte gård som omtalades så tidigt som av Snorre under Harald Hårfagers tid "da han tok Veitsler på Oplandene og lot gjore julgjestebud for sig på Thoffte" (betyder "då han tog Veitsler på Oplandene och lät göra julgästabud för sig på Tofte"). Detta var år 872 och det var här han blev känd med sin fagre Snöfrid.
  I mitten av 1200-talet lät Håkon Håkonsson bygga först ett kapell och sedan en gästgivarebudshall och många andra hus på Tofte. Stället har långt tillbaka i historien varit gästgivare- och skjutsskiftegård vilket behövde ett stort antal hästar.
  Bönderna hade skjutsplikt,som det hette, för kungen. Det innebar att bonderna måste tillhandahålla hästskjuts för kungen och hans män när de skulle färdas någonstans. Från Tofte skulle skjutsen gå de tio milen upp till Opdals prästgård. Detta gjorde det nödvändigt med en omfattande hästavel och hästhållning. Vid denna tid var 40 hästar i tjänst på Tofte och i fjället.
  Tofte som varit en kunsgård från omkring 1250 såldes från kronan 1666-1667. Det köptes av U.F. Gyldenlove som bara ägde stållet en kort tid. Efter att ett par ämbetsmän också ägt Tofte såldes det år 1688 till Knud Hansson Toldstad från Vågå som var den förste "döl" som stod som registrerad ägare till Tofte Frijigard, som det nu blev kallat. Längre fram visar släkthistorien att gårdarna Bjölstad i Heidalen, Haagenstad i Vågå, Harildstad och Isum i Fron genom ingiften har haft betydelse for utvecklingen på Tofte. Det är också dessa gårdsnamn som man oftast stöter på i dölehästens tidiga historia.
  Under 1700-talet förlorades intresset för hästuppfödningen i större delen utav landet, men i Gudbrandsdalen pågick avelsarbetet fortfarande ganska livligt.
  Under 1800-talet började man återigen att ägna sig åt hästuppfödning. Avelsföreningar bildades och hästasport uppmuntrades. Hästarna från Dovre, Lesia, Lom och Vågå betecknades som "Nordhästarna". Dessa var de benföraste och mest uppskattade bland Gudbrandsdalshästarna. Prosten Hugo Frederich Hjorthöj skrev:
  "De gulbrandskdalska Hästarna är mycket berömda för deras Storlek och Anseende, då de allmänt köper dem till Ryttar-Hästar för de norska dragunerna. De är tämligen Stora och de flesta är bruna och röda till Färgen. De röda är mest bekväma till att utföra Arbete."
  År 1808 ägdes Tofte utav Tord Tordsen. Hans äldsta dotter Marie var ett eftertraktat gifte. Det blev Poul Poulsen fran Harildstad som fick "prinsessan och kungariket' på Tofte. Poul tog snart också namnet Tofte. Han var en intiativrik man som skapade liv på gården. I Gudbransdalen och på fjället byggde han stenbroar som står där än idag som minnesmärken från denna tidsepok
  Poul Tofte köpte ett stoföl av Ule Eriksen för att använda i aveln. En av hennes avkommor var ett svart sto med bläs som såldes till Torstein Hansen, Korsvoll i en utav granngårdarna på l830-talet. Ett utav detta stos avkommor var ett kråksvart stoföl som senare blev mor till den första hingst som var av större betydelse för uppfödningen av dölehästrasen: Balder D.4.
  Medans historien om Balders mormorsmor börjar med Ole Eriksens fjällsto så börjar Balders farfarsfars historia med att Ackers Sockensällskap i april år 1834 köpte en fullblodshingst från England för att förädla den norska hästrasen. Hingsten var uppkommen efter Partisan och Rachel, vilka var väldkända namn inom engelsk fullblodsavel. Den då fyraårige hingsten döptes strax till Odin. Efter vart blev det snart vanligt att döpa sina hingstar efter gudarna i den nordiska mytologin.
  Odin betäckte runt 100 ston mellan åren 1834 och 1838 i Norge. Han återfinns idag i alla dölehästars stamtavla. Ett utav stona från gården Huseby i Stange, Lysbruna, fick år 1836 ett hingstföl efter Odin. Detta hingstföl fick också namnet Odin, senare betecknad som Huseby-Odin. Huseby-Odin slutade sina dagar i Sverige, men innan han skickades från landet betäckte han några få ston. Bland dessa var ett sto från Segelstad i östra Gausdal, från gårdsstammen där. De fick tillsammans den svartbrune Segalstadhingsten, som på 1840-talet blev inköpt på Christianiamarknaden av Tofte på Dovre.
  Segalstadshingsten och det förutnämnda kråksvarta stoet på Korsvoll fördes samman 1848 pa Tofte, vilket resulterade i Balder D.4.
  Balder utvecklades till en fin och till typen lätt hingst. Han såldes efter fyra år som avelshingst på Tofte år 1855 till Ole Olsen Veikkle och blev från och med nu kallad för Veikle Balder. Han blev berömd över hela Norge och i stora delar av Sverige. Den första hästutställningen som anordnades med statligt stöd anordnades år 1859 i Gudbrandsdalen. Veikle Balder fick förstapremie på utställningen. och han vann även år 1861.
  Omkring år 1872 skilde man dölerasen i två typer; en tyngre och en lättare. Det beslutades att man skulle införa två klasser vid utställningarna: klass A för "Större bruks och körhästar", samt klass B för "Lättare kör och ridhästar". Detta beslut var nog också en bidragande orsak till att "lätthästfolket" samlade sig och bildade Det Norske Traveselskap år 1875.
  När hästdragna fordon och lantbruksmaskiner blev tyngre, blev behovet av de tyngre dölehästarna också större. Typen blev tyngre och kraftigare till stor del tack vare inflytandet från hingsten Brimen 825.
  Under 1930-talet steg hästintresset konstant under den tyska ockupationen av Norge då det var ont om drivmedel. Hästuppfödningen blomstrade i landet. Men vid krigets slut mekaniserades både jordbruk och skogsbruk och detta medförde enkraftig nedgång i hästbeståndet.
  Idag används den lättare dölehästen för travsport medans den tyngre fortfarande får tjänstgöra i timmertransport och i vanligt jordbruksarbete i mindre skala.

Exteriör
  Dölehästen är 145 till 155 cm i mankhöjd. Den väger runt 540 till 630 kilo. Färgerna är brun, svartbrun, svart och i något sällsynta fall skimmel eller gråbrun. Den är stark och mycket uthållig.
  Huvudet är något tungt, ganska fyrkantigt med rak profil. Öronen är långa, ögonen medelstora och pannluggen fyllig.
  Halsen är ganska kort, muskulös, tydlig nacke och mankam och böljande mansvall.
  Manken är bred och välmarkerad, ryggen relativt lång och rak, länderna är starka, kroset är brett, muskulöst och ganska stupande.
  Bröstkorgen är bred och djup samt den tjocka svansen väl ansatt. Bogpartiet är starkt och muskulöst.
  Benen är korta och kraftiga med goda muskler, hovskägg längs med hela skenbenets bakre kant, välliggande breda och fasta leder, korta skenben och bred tådel med hårt hovhorn.

Användningsområden
  Den tyngre dölehästen används, som nyss berättats, fortfarande som timmerhäst i skogen och till jordbruksarbete i mindre skala. Den lättare typen används ju som travare. Om detta kan berättas att den kallblodiga travaren löper längst upp i åldrarna. Förr i tiden kunde travhästarna vara inte många år från tjugo och fortfarande 'still going strong". Idag får hästarna vara upp till femton år gamla på banan.
  En travlegend var hingsten Steggbest med sin kusk Eilif Schou. Han tävlade mycket framgångsrikt både i Norge och Sverige. Han tog totalt 99 segrar till en premiesumma som ingen annan häst dittills hade varit i närheten av. Stegbest blev sedan också en utomrdentlig förvärvare som avelshingst. (Läs mer om Steggbest i texten om nordsvensken.)
  Alm Svarten är en annan travarbegåvning. I den norska boken "Kaldblodshesten" står det att läsa om Alm Svarten:
  "Alm Svarten är kallblodstravarnas kulturbärare och "äresambassadör" av Norge. Hingsten har mottagit Gran Kommuns Kulturpris för framgångsrik insats och blev år 1987 i hagen till den norske ambassadören i Stockholm tillsammans med Rex Rodney utropad till "äreambassadör" av Norge.
  Tills nu är Alm Svarten tidernas största kallblodsbegåvning med ett fantastiskt gott och klokt löphuvud, en perfekt god muskelsatt kropp och ett lätt sinne. Nej, här fattas ingenting!"

Avel
  Utvecklingen av dölehästen har varierat. Även denna ras har fått impulser av blodförnyelse utifrån. Blodblandningen ligger långt tillbaka i tiden. Fullblod, ridhäst och fjordhäst finner man i ådrorna, speciellt om man tittar tillräckligt djupt. Det är iallafall så att det lätta travhästkallblodet inte skulle ha funnits idag utan inblandning av lättare blod. Jag har tidigare berättat om Odin. En annan viktig häst var den renrasiga araben Mazarin som importerades till Norge år 1934.
  Det finns egentligen inga större skillnader emellan den tyngre och den lättare dölehästen än att den ena är just tyngre och den andra lättare. Men år 1941 fick döletravarna sin egen stambok. Dessa hästar markerades med T medans den tyngre markerades med ett G.
  Under perioden 1840 till 1860 fick tre hingstar speciellt stor betydelse för uppkomsten och utvecklingen av döletravaren. Det var förutom Veikle Balder också Toftebrun och Dovre.
  Kallblodstravaren är idag en rikig travare och ingen tungspringande häst även om den inte kan mäta sig med de varmblodiga travarna. Den norska döletravaren och den svenska nordsvenskatravaren står varandra mycket nära i typ och hästar från bägge håll har vandrat över landsgränsen. Med åren har den norska och den svenska kallblodstravaren kommit varandra så nära, att man idag talar om en gemensam ras.

Eva Eternell Hagen