Brolötens Grafit RC 70, e. Lambay Inver, u. Brolötens Chanel.

Ametist, f. 1971, e. Finney Master, u. Dame Gianne.
Foto: från Brolöten.


Raundstone Blandie med föl.
Foto: från Brolötens stuteri i Sparreholm.


Lambay Inver vid 32 års ålder, hösten 1995.
Foto: från Brolötens stuteri, Sparreholm.


Emelie Brolin på B-prem connemarastoet Molly, Brolötens stuteri, Sparreholm.
Connemara

Historia
  Connemaraponnyns ursprungsland är Irland. I Irland regnar det mest i hela Europa, men regnen efterföljs utav rimligt höga temperaturskillnader. Frostgrader är sällsynt även under vintrarna tack vare Golfströmmen utanför den irländska kusten. Irland kallas för "den gröna ön" för allt grönt gräs som växer året om i stora delar av landet. Klimatet och den irländska jordens speciella kemiska sammansättning gör låglandet till ett av världens bästa hästuppfödningsområden.
   Connemaraområdet ligger i västra Irland och har omväxlande klippor, ljungväxande backar och låga mossar. Där har connemara ponnyn växt upp på det sparsamma sävliknande gräset på mossar och ängsmarker samt på den magra grönskan på klipplatåer och i ljungbackar.
   För mer än 1000 år sedan då Storbritannien fortfarande var sammanbundet med kontinenten levde en ponnyras här liksom på de flesta av de brittiska öarna. Genom utgrävningar vet man att ponnyraserna på dessa öar var runt 120 cm höga, hade små trekantiga huvuden med stora ögon, benen var fina med små leder, bakkastanjerna var små och det var också hovarna. Grottmålningar visar att ponnyerna var gulbruna och musgrå i olika nyanser med mörka och kraftiga manar och svansar.
   Irlands urinvånare jagade ponnyerna 8000-10 000 år f.Kr. Några tusen år senare började de tämja dem och då de blev husdjur började människorna att göra vissa ingrepp på den naturliga aveln med att bestämma vilka hingstar de ville använda. Men ponnyerna var fortfarande fria under de perioder på året som de inte arbetade. På så sätt blev connemaran en blandning av naturras och kulturras.
   Omkring 500 f.Kr. kom ett keltiskt folk på flykt undan den romerska hären till Irland. Kelterna kallas också för galler och de kom från Gallien, ett område som omfattade Frankrike och Belgien till Rhen, Schweiz samt delar av Italien. Kelterna var ett framstående hästfolk och de stred med små, bara drygt en meter höga, gulbruna hästar spända framför stridsvagnar. Kelternas ponny var en kulturras vilket inte förbättrade den ursprungliga connemaran som ju var en härdad utegångsras.
   Efter kelterna kom romarna några hundra år efter Kristus och invaderade England och detta påverkade också connemaraaveln. Deras hästar var av blandade raser och var runt 150 cm i mankhöjd.
   Från slutet av 700-talet kom vikingar till Irland på sina plundrings- och handelståg. De hade med sig små, hårdföra nordiska hästar som utan omställning klarade av klimatet och beblandade sig med connemarorna.
   Under 1300 till 1500-talen importerades hästar från Spanien till Connemara där hästarna fördes till Connemaras huvudstad, hamnstaden Galway. Hästarna var araber och berberhästar och de införde skimmelfärgen och även fux i connemararasen. Förutom de hästar som förts in i Connemara via handel finns det en sägen om att hingstar simmade iland från vraken från den spanska armadan som förliste utanför Irlands kust år 1588.
   Innan järnvägar, telegraf, telefon och radio introducerades var Connemara en isolerad avkrok i jämförelse med övriga Irland. Det oframkomliga landskapet och det fattiga liv den magra jorden gav befolkningen bidrog till att påverkan från främmande raser gick långsamt. De flesta använde grannens hingst om deras sto inte hade blivit betäckt utav en av de kringvandrande hingstarna i bergen. Tack vare att främmande blod bara tillkommit långsamt har connemaran bibehållit sin robusthet genom årtusendena.
   Under andra hälften av 1800-talet drabbades Irland flera gånger av hungersnöd och stora delar av befolkningen emigrerade till Amerika. År 1891 inrättades ett statligt organ för att hjälpa invånarna i de nödställda delarna, bland dem Connemara. Rådet skulle förbättra småböndernas inkomster och de började ge bidrag till hingstarna så att betäckningen blev gratis för att förbättra hästaveln. Hingstar av olika raser köptes in för att förbättra connemaraponnyn. En utav dessa hingstar var welsh coben Prince Llewellyn som parades med ett inhemskt connemarasto. Tillsammans fick de en väldigt attraktiv ponnyhingst kallad Dynamite. Några år senare parades Dynamite med ett annat inhemskt connemarasto vilket resulterade i den legendariske hingsten Cannon Ball, född år 1904.
   Om denna legend skriver Per Höst Madsen i sin bok "Connemara ponnyn":
  "Ingen connemarahingst kommer att uppnå ett sådant anseende som Cannon Ball. Historierna om honom sprider sig bland folket i Connemara och de blir mer och mer häpnadsväckande ju mer de berättas.
   Han var 25% welsh cob. Hans farfar, Prince Llewellyn, en importerad welsh cob hingst, fick hans far, Dynamite, med ett connemarasto och det var igen ett möte mellan Dynamite och ett connemarasto som resulterade i att Cannon Ball kom till världen 1904.
   Både hans far och hans farfar var fuxar, men han var själv skimmel och blev till sist helt vit.
   Cannon Ball var 20 år då han visades fram för premieringskommissionen och godkändes 1924. Det stämmer bra med hans rykte att han trots sin höga ålder och hårt arbete hade hållit sig så fin att han kunde bli premierad i den åldern. Han blev självfallet till delad nummer (l) i den första stamboken som utarbetades av The Irish Connemara Pony Breeders Society.
   Varje lördag året runt körde han sin herre till marknaden, en sträcka på gott och väl 50 km var väg. Alla stoägare i området kände till rutten och om de hade ett brunstigt sto, ställde de sig på vägen och väntade tills han kom förbi.
   Cannon Ball spändes från vagnen, selades av, betäckte stoet, selades på, blev spänd framför vagnen igen, ägaren fick en tia och så fortsatte resan med avbrott tills de nådde marknadsplatsen.
   Vid vägens slut låg en krog och här fick Cannon Ball en porter med 6 hela råa ägg så att han kunde hålla sig i form.
   Det är troligt att sonen Rebel kom till på en sådan stadstur. Han blev utan jämförelse den mest betydande hingsten under 20-talet och - skulle det visa sig senare - kanske den mest betydande hingsten i hela connemara-avelns historia.
   När Cannon Ball och ägaren på kvällen eller senare skulle hem, hade den sistnämnde som regel blivit så trött av de många timmarnas ansträngande krogliv, att han lade sig att sova på botten av hästvagnen och så måste Cannon Ball hitta hem utan tömhjälp. Det var ingen konst, han kunde ju själv bestämma tempot och efter hemkomsten skulle han i alla fall få stå och vänta mellan skaklarna tills den trötta kusken repat sig tillräckligt för att spänna ifrån honom.
   Nej, då var det betydligt vanskligare när ägaren valde att rida till stan, för på hemvägen medförde hans trötta tillstånd att han hela tiden gled ur sadeln och ner på marken. Nu skulle ingen ha klandrat Cannon Ball om han gått hem ensam, men nej, man lämnar inte en vän i sticket. Hingsten tog med tänderna tag i jackans axelvaddar och reste ägaren upp, så att han kunde vakna till och komma upp i sadeln igen - så länge det varade - och på så sätt lyckades de så småningom komma hem.
   Cannon Ball var, som det framgår av ovanstående, en högt skattad avelshingst med en nästan mänsklig vishet och förstånd, men han hade ytterligare en talang. Han var en oövervinnelig kapplöpningshäst i sin klass. Han slutade sin karriär som obesegrad då han var 21 år gammal. Det hör till historien att han då naturligtvis gick spänd framför vagnen på väg till de kapplöpningar han skulle delta i och han betäckte som vanligt ston på vägen. Traditionen säger att han vid ett bestämt tillfälle betäckte 13 ston på väg till kapplöpningsbanan, varefter han - som vanligt vann sitt lopp. Se, det var en riktig hingst, som H.C. Andersen skulle ha formulerat det.
   Denna enastående hingst dog en naturlig död 1926 och så stor var hans berömmelse, att folk strömmade till från när och fjärran för att visa honom en sista hedersbetygelse. Det hölls ett stort begravningsgille och liggande utsträckt på en stalldörr bars Cannon Ball till graven av 10 vuxna män. Han blev begravd stående i en grav med hö och med utsikt över den kapplöpningsbana, där han hade firat så stora triumfer. Hans grav är övervuxen med ljung och vilda rosor, men en sten i Leam i närheten av staden Oughterard visar var denna berömda hingst ligger begravd."
  
Omkring år 1900 var "connemara" en gemensam betäckning på de olika varianterna av lokala ponnyer. Byarna var tämligen isolerade från varandra och ponnyerna kunde vara olika från den ena byn till den andra. Connemarorna gick ute i halvvilt tillstånd och de unghästar som man behövde till drag- och packhästar fångades in vid behov. Det engelska jordbruksdepartementet bildade år 1900 en kommission för att inventera vilka möjligheter det fanns för att föda upp hästar för militära ändamål. Den skotske zoologen professor T.C. Edwart skrev i sin rapport från västra Irland: "Relativt snart efter min ankomst till Connemara slogs jag av ponnyernas styrka, härdighet och rörlighet, deras intelligens och foglighet och förmåga att arbeta under förhållanden som snabbt skulle slå ut hästar som uppfötts på mindre naturliga villkor."
Edwart fastställde att connemaran var en upprepad blandning av hästraser. "Bland alla dessa så kallade äkta connemaraponnyer råder en total frånvaro av enhetlighet beträffande storlek, kroppsbyggnad och färg... Jag har kunnat konstatera att connemaraponnyerna kan indelas i fem skilda typer, vilka kan kallas Andalusian type, Eastern type, Cashel type, Clyesdale type och Cliften type."
   År 1923 bildades "The Connemara Pony Breeder Society" och föreningen övertog den fortsatta utvecklingen. De började en målmedveten avel med inspektion och stambokföring av ponnyerna. De utsåg en opartisk domarkommitté för att syna alla connemaror i hela området och välja ut alla typiska friska ponnyer för fort satt avel. Bara ponnyer som domarkommittén godkänt kom in i stamboken.
   Sortering tog lång tid med fler kasserade än godkända ponnyer. Alla kringvandrande hingstar i bergen fångades in för att godkännas för aveln eller kastreras så att okontrollerad avel förhindrades.
   Den första upplagan av rasstamboken "Connemara Pony Stud Book" som utkom år 1924 innehöll det första årets godkända hingstar och ston. Den omfattade nio hingstar och 93 ston födda 1904 till 1922. Det fanns få bra hingstar men stokvalitén var bättre än någon vågat hoppas på.
   I denna första stambok skrev man bland annat följande: "Denna connemaraponnystambok är ett led i det systematiska arbete, som utförs för att utveckla den inhemska ponnyras som har levat här i århundraden och som är känd långt utanför Irlands gränser. I motsats till andra avelsområden är det typiskt för detta uppfödningsområde, att stona året runt deltar i allt förekommande arbete. Motvilliga, sura eller elaka ston eller ston som inte är friska är värre än ingenting. De lokala bönderna har därför all tid bara kunnat använda bra ston och det gamla existerande sto beståndet har inte lidit skada genom den inkorsning med främmande raser som har ägt rum.
   Vi anstränger oss att hålla fast vid en kompakt ponny på ca 135 cm med korta ben, en bra skuldra och goda, fria rörelser. Det är också den typ som det är mest efterfrågan på utifrån.
   Vi i connemaraföreningen eftersträvar, att rasen vid riktigt val av avelsdjur skall bli enhetlig i storlek och utseende. Vi hoppas också att den kan bilda grunden for en produktion av goda ridhästar."
   Senare ändrade föreningen höjden från 135 cm till 148 cm. Det visade sig att det var svårt att bestämma en inriktning för aveln under de första årens inköp. Connemaran hade ju alltid använts i det dagliga arbetet på de små jordlotterna och till transport av varor och människor. Samtidigt hade man också användning för poloponnyer vilket var mycket efterfrågat.
   För att uppmuntra avelsintresset började den irländska connemaraföreningen att anordna utställningar och de arbetade hela tiden med att hitta nya hingstämnen. För att ytterligare förbättra rasen, och för att göra den mer lämpad för tävlingsbruk köpte styrelsen in hingstar av arabiskt fullblod, engelskt fullblod, berber, hackney, welshponny och welsh cob. Senare använde man sig också utav Irish draught horse.
   Det var långt ifrån alla medlemmar som tyckte om besluten om att korsa in andra raser i aveln. Bland annat så höll sig medlemmarna med de bästa stona sig ifrån nya hingstar som skulle prövas. Idén med inkorsningen av andra raser var att ett begränsat antal ston av bra kvalitet skulle betäckas för att få fram grunder till nya hingstlinjer som förenade det bästa hos bägge raserna. Det var aldrig meningen att alla stona skulle betäckas med andra hingstar.
   Föreningen köpte och födde också upp föl som härstamningsmässigt och exteriört verkade kunna bli bra avelshingstar. Detta bland annat för att de enskilda uppfödarna hade haft problem med dåliga inhägnader. Unghingstarna samlades ihop hos några få uppfödare som hade goda inhägnader. Sedan placerade föreningen ut dem hos olika hingstvärdar så att de var lättåtkomliga för medlemmarna. Föreningen såg också till att hingstarna förflyttades mellan hingstvärdarna.
   Alla connemarorna skulle sedan visas för premieringsnämnden för godkännade innan de kunde föras in i stamboken. De föl som ej blev rastypiska underkändes av nämnden och de stoppade försöken med de främmande hingstar som gav typiska avkommor. Dessa försök höll på mellan 1940 och 1964 då stamboken stängdes.
   Fem hingstar anlade de grundande hingstlinjerna under 1920- och 1930-talen. Dessa var: Cannon Ball, nr 1 i stamboken, med sonen Rebel (blå linje). Black Paddy. nr 8, Connemara Boy, nr 9, (röd linje), John Quirke, nr l3, och Mountaln Lad, nr 32, (grön linje). Black Paddys och John Quirkes linjer höll endast några få generationer innan de dog ut. Kombinationsmöjligheterna med endast tre hingstlinjer blev då for litet. Nytt blod blev därför tvunget att återigen tillföras.
   Nästa hingstlinje skapades av Carna Dun, nr 89, som var son till den importerade fullblodshingsten Little Heaven. Denna hingst linje kom att kallas för den lila. Sedan skapades den oranga linjen av Clonkeehan Auratum, nr 104, vilken var en avkomma till den arabiske hingsten Naseel.
   Flera andra främmanade hingstar har utmärkt sig i connemaraaveln. Men dessa har inte blivit hingstfäder utan har istället blivit framgångsrika genom sina stoavkommor.
   Efter allt arbete som har lagts ned på denna ponnyras kan vi idag konstatera att irländarna lyckats få fram en världen över framgångsrik och omtyckt ponny.

Exteriör
  Connemaran är en i mitt tycke en mycket snygg och tilltalande ponny. Mankhöjden varierar mellan 132 och 148 cm. De connemaror som växer över ponnymåttet får inte stambokföras eller användas i aveln. I sitt ursprungsland där ponnyerna växer upp i det bergiga, steniga och träskfyllda landskapet håller den sig i regel under ponnymåttet. Men när den exporteras är en av huvudsvårigheterna för ägarna i andra länder att hålla nere deras storlek då de ofta tenderar till att växa sig högre och inte behålla sin sanna typ.
Connemaran förekommer i färgerna skimmel, brun, svartbrun, svart, musgrå, gråbrun (ofta med ål), samt i sällsynta fall fux och brunskimmel.
   Huvudet skall vara litet och ädelt med rak profil, bred panna, små öron, stora ögon, stora näsborrar samt fyllig pannlugg.
   Halsen skall vara lång, välskapt, vara väl ansatt och ha fyllig man. Manken skall vara relativt markerad, ryggen medellång och rak, korset muskulöst och något stupande, svansen lång och med mycket tagel.
   Bröstvidden skall vara stor och bogarna långa och sluttande. Benen skall vara starka och muskulösa med välformade leder, relativt långa skenben, väl åtskilda senor, en välskapt fot och benställningen får inte avvika från det normala.

Användningsområden
  Connemaran är en utmärkt allroundponny. Den är ett segt och senigt djur och den trivs på fattig hållning. Bistra klimat är inget hinder för hållning av connemaror.
  Connemaran är en utmärkt barnponny, men den är tillräckligt stor för att många vuxna skall kunna rida den. Korsad med fullblod brukar connemaran producera förträffliga tävlingshästar, inte minst för hoppbanorna.
  Connemaran har en naturlig hopptalang och den kan ofta konkurrera med stora hästar på detta område. Men då den som sagt var är den mycket mångsidig och dessutom har ett så trevligt temperament, är den mycket vanligt förekommande på ridskolor och som familjehäst.

Svenska Connemara Sällskapet
  Svenska Connemara Sällskapet har en egen hemsida. Välkommen att besöka den!
Eva Eternell Hagen