Aftonbladet sport: Hästraser

Nyheter

Chris får berätta samma berättelse tusen gånger Läs Ronnie Sandahls krönika.

Nyheter

Jönssonligans plan hjälper inte ett Europa i skärselden Läs Staffan Heimersons krönika.

Logga ut

Tipsa oss 71000

Logga in Skapa inloggning Tipsa Aftonbladet Aftonbladet Shoppa

MÅNDAG 2011-12-19
Startsidan

Nyheter

Breton (Bretangehäst)

Historia
  Bretonhästens ursprung kan spåras tillbaka till 2.000-talet f.Kr. då den fördes till Europa av arierna under folkvandringen från Asien. Men det finns också de som framhäver att rasen kommer från mindre hästar som föddes upp av keltiska krigare på hedarna i Bretagnes inland och som förbättrades och ökade i storlek genom målmedvetet avelsarbete.
  Breton hade sin storhetstid under medeltiden då den var mycket efterfrågad av krigsherrar för sin för ryttaren bekväma gångart. Denna gångart var svävande och ett mellanting mellan långsam och snabb trav. Den gav bretonhästen namnet bidet d'allure. På en tiden mätte rasen endast 140 cm i mankhöjd och kroppsomfånget var också mindre än hos dagens hästar
  Breton påverkades under denna tidsepok av inkorsning av hästar som korsfararna fört med sig från det heliga landet. Under den senare delen av medeltiden fanns det två varianter av rasen; en tyngre som benämnes "Sommier" och som användes som packhäst, och en lättare typ som benämnes "Roussin" och som användes som krigshäst och till längre resor.
  Breton utvecklades sedan under århundradena fram till runt 1800 med hjälp av inkorsning med ardennais, boulonnais och percheron. Ytterligare bretontyp utvecklades under 1800-talet genom korsning med norfolk roadster och hackneys. Denna typ fick namnet Postier-breton av den anledning att den användes till att dra postdiligenser .
  Stambok för rasén sattes upp år 1909 och ansvaret för denna har Syndicat des Eleveurs de Cheval Breton. Endast hästar som är födda inom landskapet Bretagnes fyra län eller i Loire-Atlantique får stambokförenas. Stamboksförda föl brännmärks på halsens vänstersida med ett upp-och-nedvänt v med ett kors på. som är rasens eget kännernärke.
  Richard Glyn skriver i sin bok "All världens hästar" om bretagnehästen:
  "Denna draghästras återspeglar alldeles särskilt den speciella karaktär som utmärker den trakt som är dess stamort. Det finns ingen häst som är lik bretagnaren vare sig i Frankrike eller i något annat land i världen. Detta beror på att den kommer från Svarta Bergets (Montagne Noir) sluttningar varifrån den har spritt sig över hela Bretagnehalvön och fått sin härdighet, rörlighet och sitt speciella utseende.
  Dessa små raggiga djur som påminner om stäpphästar och vilkas brister uppvägs av en härdighet utan motstycke, finner man fortfarande i Carhaix, Gourin och Rostrenen.
  Bretagnehästen har gynnats av sin förmåga att kunna motta inflytande av olika raser utan att förlora den ursprungliga "ponnykaraktär" som var dess kännemärke på den tiden då provinsens statsstuteri var beläget i Langonnet mitt uppe i bergen. Efter slutet på kejsartidens krig fanns några få orientaliska hingstar vid detta stuteri. Men de återupptagna förbindelserna med England spelade också en viktig roll. Liksom för att utveckla travförmågan och ge dess hästar livligare rörelser fick beståndet i Bretagne en dos av samma blod som ännu idag gör sig märkbar.
  Det militära remonteringeväsendet var för sin del mycket verksamt i Bretagne varifrån det hästanspända artilleriet mottog en outsinlig ström av "lätta draghästar", som var dess glädje och stolthet. De krav armén ställde gjorde lyckligtvis att bretagnaren bibehöll en typ som fortfarande i hög grad skiljer den från andra draghästar och är mycket omtyckt även utanför Frankrike.
  Men inte heller bretagnaren har liksom den belgiska hästen undgått att påverkas av den förkärlek för tyngre draghästar som varit rådande de senaste femtio åren. Rasen är emellertid den som längst har hållit stånd mot denna tendens. Helt har man dock icke lyckats och man måste nog säga att införandet av ardenner- och percherongblod i Dinaområdet har markerat uppfödarnas övergång till tyngre ston, åtminstone på den bördigaste jorden, som t ex i Chateaubriant och de norra kusttrakterna.
  Hästuppvisningarna i Bretagne är föremål för ett glödande intresse och de tävlingar och prestationsprov som var, och är, obligatoriska för hingstarna anordnades förr av remonteringsmyndigheterna och numera av den statliga stuteriledningen. Dessa evenemang är formliga folkfester där innevånarna kommer i praktfulla nationaldräkter för att hylla hästen som är kung i deras rike vare sig han bär sadel eller sele.
  Bretagnehästens huvudkvarter är utan tvekan Landivisiau som ligger mitt i norra Finistère. Här råder en intensiv kommersiell verksamhet, hit samlas hästar från alla håll och inköpare kommer från hela Frankrike, Nordafrika, Spanien, Italien, Schweitz och Japan.
  Bretagnaren förenar som ingen anna ras en god och trogen tjänares små anspråk, flinkhet och arbetsvilja. Han är familiejordbrukets häst, som kan anpassa sig till allt slags arbete, och trots sitt fromma temperament är han livlig och villig att göra sitt bästa.
  I Italien, Spanien och Balkanländerna, där man har prövat alla raser, kommer man alltid tillbaka till bretagnehästen som står sig väl i konkurrensen och finner sig väl tillrätta under de förhållanden som råder i dessa länder. Dess anpassningsförmåga gör sig inte bara gällande med avseende på arbetsprestationer; i korsningsavel är den idealisk som förvärvare av egenskaper som höjer de inhemska rasernas standard och för dem närmare draghästtypen.
  Bretagnaren har också gjort underverk i Nordafrika, där bönderna behövde en kraftigare häst än den infödda. Genom korsning med de senare har man fått fram en synnerligen lyckad produkt, som motsvarar de krav åkerbruket ställer i det att den förenar draghästens format med den inhemska rasens rörlighet."

Exteriör
  Breton mäter 155 till 165 cm in mankhöjd och väger 700 till 900 kilo. Förekommande färger är fux, brun, gråskimmel och brunskimmel. Som helhet har bretonhästen en kort och kvadratiskt byggd kropp med bred, stark, djup bål och ett kraftfullt bakparti.
  Huvudet är tungt, oädelt, kvadratiskt format med rak nosprofil, tämligen lågt ansatta öron, mandelformade ögon, grova ganascher och stora öppna näsborrar.
  Halsen är bred, tjock, ganska kort, böjd och väl ansatt.
  Manken är bred och muskulös men inte särskilt tydligt markerad, ryggen är kort, rak och bred, kraftiga, korta, breda länder, stupande, kort, brett, muskulöst och kluvet kors, lågt ansatt svans med tätt, yvigt tagel.
  Sluttande och ganska kort bogparti, brett bröst, god revbensvälvning och avrundad fast buk.
  Korta, starka ben med mycket välmusklade underarmar och skanker, kraftiga ledgångar, korta starka kotor, men ofta svaga senor, välformade, hårda, stora, flata hovar.
  Rörelserna i skritt och trav är korta men livliga och energiska, relativt hög travaktion.

Eva Eternell Hagen