Aftonbladet sport: Hästraser

Nyheter

Chris får berätta samma berättelse tusen gånger Läs Ronnie Sandahls krönika.

Nyheter

Jönssonligans plan hjälper inte ett Europa i skärselden Läs Staffan Heimersons krönika.

Logga ut

Tipsa oss 71000

Logga in Skapa inloggning Tipsa Aftonbladet Aftonbladet Shoppa

MÅNDAG 2011-12-19
Startsidan

Nyheter

Anglonormand (Selle Francais)

Historia
  Normandiet har under tiderna varit en för Frankrike outtömlig källa för goda avels- och brukshästar. Vissa delar av Normandiet, som till exempel le Bessin, le Cotenin och omgivningarna kring Bayeaux, Caensamt Rouen, var berömda redan på 1200-talet för sin hästavel.
  De första som förbättrade den inhemska aveln var de normandiska hertigarna och till viss del även de rika klostren. Dessa ställde upp med ett ädelt avelsmaterial vilket mest bestod utav orientaliska hingstar som korsriddarna fört med sig hem från Orienten. Vid denna tid var lanthästen bred, tung, relativt stor och hade runda former. Införandet av de orientaliska hingstarna var början på en förädling av lanthästen. Ibland de normandiska hertigar som verkat aktivt för den tidens avel var Olover de Rohan. Han förde bland annat med sig nio arabiska hingstar från sina korståg. Det var för övrigt vanligt att korsfarare skänkte bort sina bästa stridshästar till klostren när de kommit hem, för att få dem väl födda och skötta och samtidigt förvärva en belöning till nästa värld.
  Så tidigt som år 1238 anlades en offentlig kapplöpningsbana vid den nuvarande statshingstdepåen Saint-Lô. Genom adelns stora rikedom utvecklade sig hästaveln fragment. Varje adelsman höll minst 20 hästar, men ända upp till 150 stycken var inte ovanligt. Dessutom var alla länsherrar förpliktade att ställa upp med beväpnade ryttare vilkas hästar måste vara kapabla att avverka 24 franska mil (1 fransk mil =5 km) på två dagar. Detta var med tanke på dåtidens dåliga vägar och den tunga vikten i sadeln ingen dålig prestation.
Kardinalen Richelieu (1585-1642) var en hertig som tidigt koncentrerade sig på politiken. Han var ledande minister först hos änkedrottningen Maria och sedan hos kung Ludvig XIII. Som sådan var hans uppgift att kämpa mot opposition och intriger vid själva hovet. Richelius grundprincip för utrikespolitik var bekämpandet av huset Habsburg, särskilt i Spanien. Han var verksam i mycket bland annat för kungamaktens stärkande, förvaltningens centralorganisation, och han ingrep kraftigt mot högadeln. Det sistnämnda drabbade direkt den normandiska hästaveln och till sist gjorde han slut på dess verksamhet.
  Men den franske statsmannen Jean Baptiste Colbert (1619-1683) som stod i spetsen för finansförvaltningen samt även polisväsendet, lagstiftningen, näringslivet, kolonialpolitiken och marinen sökte att återbringa den normandiska aveln i höjden. År 1665 inrättades Le Pin till statsstuteri och flera av de mer förnäma herrarna följde statens exempel efter vart genom att upprätta stuterier på sina gods. Dessa var bland andra Aurora Köningsmarks son och den berömde marsalken Moritz af Sachsen. Under denna tidsperiod var i detta avseende, dessvärre de lymfatiska danska och friesiska hästarna, med sina kraftigt böjda näslinjer, och fortfarande visar sig denna konvexa profil på dagens anglonormander.
  Om vad som sedan skedde beskriver C.G. Wrangel i sin enastående bok "Handbok för Hästvänner" från år 1911-1913:
  "Hvad som återstod af Frankrikes gamla hästraser efter Ludvig XIV:s ödeläggande krig var ringa såväl i afseende på kvantitet som kvalitet. Räddaren i nödens stund var prince de Lambesc, som 1764 utnämndes till öfverlandstallmästare, en befattning som han bibehöll i 30 år. En av hans första åtgärder var att resa till England och där inköpa 32 afvelshingstar af halfblodsslaget. Af dessa ha isynnerhet Le Glorieux, dennes som l'Aleyrion och sonson Matador, utöfvat det största inflytandet på den anglonormandiska rasen. Så kom Nationalkonventet, som icke allenast afskaffade almanackan och kristendomen, men äfven statsstuterierna och efter de revolutionära hordernas brandskattning följe det första kejsarrikets krig. Hvad revolutionen förskona go. Napoleons härskaror. Alls ingenting blef öfrigt för de stackars uppfödarna. Hingstarna, moderstona, unghästarna, allt som fömådde bära en ryttare eller draga en ammunitionskärra rekviderades och måste levereras till härden. Napoleon var emellertid en alltför genial statsman för att ej inse att att detta ej gick i längden och att något måste göras för att bota den redan skedda skadan. Tyvärr tog han miste på de medel, som borde tillgripas för detta andamål. Han gaf nämligen befallning att mecklenburgiska, egyptiska och turkiska hingstar skulle inköpas och begagnas vid stuterierna i stället för att taga de engelska som visat sig passa förträffligt för stostammen. Napoleon var konsekvent i sitt hat emot det "perfida Albion".
  Af de ädla beskällare som användes till afvel under förra århundradets förra hälft, förtjäna följande att nämnas: orientalerna Backa (1801), Asslan, Dagout, Godolphin, Seklavy, Mossoud (1815), förutom en del angloorientaler; de engelska fullblodshingstarna: Eastham (1818), Royal Oak, Naploléon, Sylvio, Y.Emilius, Pick Pocket, The Juggler, Tipple Cider, Lanercost och Fitz Pantaloon samt The Heir of The Linne (1853). Förutom dessa ha Norfolkhingstarna Young Rattler (1811) och Norfolk Phenomenon (1845) utöfvat ett ofantligt välgörande inflytande på den normandiska afveln. Y. Rattler var fallen efter fullblodshingsten Rattler och hans mor och farmor hade samma far, Snap, fbl. Säkerligen kan det tillskifvas denna omständighet, att de typiska egenskaperna hos hans stam alltjämt nedärfvas med sällsynt trohet, generation efter generation. Hans samtida beskrifva honom såsom ett massivt djur med härligt njurparti, men med bogar och skenben, som lämnade mycket öfrigt att önska. Samma fel och förtjänster framträda hos hans efterkommande. Af Y. Rattlers söner förtjäna Impérieux ovillkorligen att sättas i främsta rummet. Impérieux aflade nämligen 1833 med en dotter till en fullblodshingst och ett orientaliskt sto, den sedermera till stor ryktbarhet komne hingsten Voltaire, hvars samtliga söner utmärkt sig genom stor seghet och energi. Bland dessa har Kapirat skänkt lifvet ar Conqérant, farfader till Fuschia, de franska trafvarhingstarnas konung. Om Kapirats betydande afvelsvärde vittnas äfven, att en af hans döttrar skänkt lifvet åt Normand, far till Cherbourg, också en av storheterna i Normandiet. Normand räknas för att vara en af de 5 tafvardynastierna ibland anglonormanderna: Conquérant, Normand, Lavater, Phaëton och Niger."
  Under C. G. Wrangels tid uppföddes den anglonormandiska hästen i fyra huvudtyper; travartypen, karossiertypen, ridhästen, samt den gamla grova anglonormanden. Den sistnämnde var mer en energisk jordbrukshäst, och då fanns endast ett litet antal av dessa kvar. Då, runt sekelskiftet 1800-1900-tal, hade travartypen och karossiertypen (vagnshäst) samma blodslinjer. I och med bilismens utveckling började den normandiska vagnshästavelns lönsamhet hotas, och uppfödarna riktade istället in sig på att få fram remonter för armén. Genom detta skapades en klart definierad skillnad mellan travartypen och den anglonormandiska ridhästen. Travartypen fick namnet fransk travare och egen stambok upprättades 1922 för denne som egen ras.
  Den anglonormandiska ridhästtypen utvecklade sig, med starkt inflytande utav fullblod från hingstar som var uppställda vid de statliga depåerna, till en duktig terränghäst. De mest berömda beskällarna var Orange Peel, Lord Frey, Ivanhoe, och senare Ultimate. Strax efter andra världskriget inköptes Furioso från ett träningsstall nära Reading i England, såldes vidare till en kommission av officiers des haras för 800 pund. Dessa valde inte hingsten för hans blygsamma löpningsresultat, utan för hans byggnad, goda ben, naturliga balans och briljanta aktion. Furioso dog vid 25 års ålder efter en strålande avelskarriär vid stuteriet du Pin (Orne), där han under tio år i rad toppade listan över fullblodshingstar som producerat vinnare på tävlingsbanan. Bland hans avkommor fanns en del toppklassiga banhoppningshästar som exporterades till olika länder.
  Den anglonormandiska rasens stambok upprättades år 1950 med namnet Selle Francais. Tillträde i stamboken har utvalda, men inte nödvändigtvis renrasiga ston, engelska fullblodshingstar, arabiska fullblod samt franska travare. Alla dessa raser har bidragit till utvecklingen av dagens anglonormand. Av alla individer av denna ras härstammar 45 procent från Selle Francais, 33 procent från engelskt fullblod, 20 procent från arabiskt fullblod, och två procent från fransk travare.

Exteriör
  Anglonormanden är en välbyggd ridhäst med ett elegant, balanserat yttre, vilket är resultatet av avgörande inslag av arabiskt och engelskt fullblod.
  Mankhöjden varierar mellan runt 152 och 163 cm. Inom rasen finns det fem olika typer, tre av medelvikt och två av tyngre typ. De med medelvikt utgörs av den lilla gruppen upp till 153 cm höga, den mellanstora gruppen mellan 153 och 162 cm, och den stora gruppen över 162 cm. Skillnaden mellan den medeltunga och den tunga typen ligger i hästens förmåga att bära ryttare med en viss vikt.
  Förekommande färger för den anglonormandiska rasen är brun och fux, endast ett fåtal individer är skimlar.Huvudet är litet och väl ansatt med rak eller konvex profil, långa öron, djupt liggande ögon, samt tydliga käkar.Halsen är lång, muskulös och väl ansatt. Manken är lång och välmarkerad, ryggen rak, korset långt och muskulöst samt något stupande, bred och djup bröstkorg.
  Bogarna är långa och vackert sluttande. Benen är inte speciellt långa, men solida och med goda muskler, välformade leder, väl åtskilda senor, korta och tunna skenben, hovarna har solitt hovhorn.

Avel
  År 1907 bildades Sociéte des Chevaux utav Maurice de Gasté, en man som arbetade outtröttligt för den ädla hästaveln. Sociétes de Chevaux organiserar utställningar varje år tillsammans med statsstuteriet. På dessa utställningar för fölston och ungston väljs avelsstona ut.
  Försäljning av anglonormandiska hingstar sker varje år i Caen efter det att dessförinnan bedömts exteriört och även med avseende på aktion och hoppförmåga, då banhoppningshästar är den mest betydande marknaden.

Eva Eternell Hagen