Andalusier

Historia
  Spanien tillhör ett av de områden som vildhästar kan ha överlevt istiderna. Det finns bevis på att det har funnits hästar på Iberiska halvön sedan 5000-talet f.Kr. Dessa hästar var av medelstorlek och hade en konvex profil. De levde på de stora slätterna i södra Spanien - Andalusien -.
  Iberierna använde hästarna som ridhästar. De utvecklade en stridsteknik till häst som gjorde dem mycket framgångsrika. Detta medförde att den andalusiska hästen blev känd som en mycket användbar häst redan under antiken.
  Omkring 400-talet e.Kr. drog vandalerna igenom Spanien på sin väg till Afrika. Femtio år senare kom visgoterna och ockuperade Spanien under en etthundrafemtio år lång period. Dessa var beridna på viktbärande hästar vilka troligtvis var förädlade av orientaliskt blod. Under denna tid måste deras hingstar satt sin prägel på de inhemska hästarna.
  Efter detta följde en rad av muselmanska invasioner. Först kom morerna som red på förfäder till berberhästen, sedan kom syrier vars hingstar var av en ädel ras, och därefter en mera bestående invandring av morer.
  Andalusiern härstammar till stor del från de orientaliska blodlinjer som fördes av de muselmanska hingstarna. Dessa hingstar var av en ädel orientalisk ras fast den hade rak ansiktsprofil istället för konkav som arabens.
  Klimatet och betet i Andalusien påminner i vissa delar mycket om Arabiens. Detta har haft ett mycket starkt inflytande på utvecklingen och bibehållandet av rasens goda egenskaper.
  Don Alvaro Obertus de Valeto lämnade efter sig 25.000 hektar jord till det kartusiska klostret i Jerez år 1476. Munkarna i klostret ägde ett antal fina ston och avelsverksamheten hade redan påbörjats vid ett annat kloster i Sevilla. År 1490 grundades ett tredje vid Cazallo till vilket ytterligare avelsston förvärvades. De tre munkklostren blev stamorter för den andalusiska hästen.
  De kartusiska stuterierna finansierades utav väldiga rikedomar och verksamheten bedrevs med vishet och hängivenhet vilket gjorde stuterierna vida berömda. Munkarna på klostren lyckades hålla samman och bibehålla tre hjordar med goda hästar av orientalisk härstamning utan att något främmande blod tillfördes. En kunglig förordning infördes i ett tidigt skede om tillförsel av neapolitanska hingstar från Centraleuropa i aveln i de flesta spanska stuterierna. Men de kartusiska munkarna vägrade att följa denna order och fortsatte att använda hingstarna av afrikansk eller asiatisk härstamning.
  Den andalusiska rasen dominerade den spanska hästaveln från 1100 till 1600-talet. Det arabiska fullblodet var den enda riktiga konkurrenten. Den andalusiska hästen och neapolitanaren, som själv är en ättling till andalusiern, hade under flera århundraden ett mycket stort inflytande på hästaveln i Europa. De spanska hästarna ansågs vara särskilt dugliga och sköna. Andalusier exporterades så långt som till Sverige redan på 1400-talet.
  De första hästarna som fördes över till Amerika, med Christopher Columbus, var andalusier och neapolitanare. Dessa raser bidrog sedan till uppkomsten av nästan alla amerikanska hästraser.
  Andalusiern var mycket populär i de europeiska hovstallarna som skolhäst (dressyrhäst). Ludvig XIV:s överhovstallmästare Jacques de Solleysel skildrar i sitt verk "Le Parfait Maréchal" som utkom år 1664 i Paris den spanske hästen som utomordentligt skön, av alla hästar mest värdig att tjäna en målare till modell eller en konung såsom livhäst, när denne vill visa sig för sitt folk i all sin glans. Solleysel menar också att han är oöverträfflig som stridshäst.
  Munkarna som bedrev aveln i de kartusiska klostren var emellertid motståndare till den franska ridstilen och när denna "Ecole de la Bride" blev populärt i Spanien motarbetade munkarna den till alla pris och hotade att bannlysa alla som "red i denna bastardstil och glömde bort ginetastilen som hade bringat Spanien och kyrkan så mycket ära och berömmelse".
  De hästar som föddes upp på stuterierna i Jerez kom efter hand att kallas för andalusiska kartusier. Det gamla stuteriet finns fortfarande kvar och det ligger mitt emot det gamla klostret, det har fortfarande kvar sitt ursprungliga namn "Salto al Cielo" (Språng upp i himmelen). På senare tid användes det åt sjuka och gamla utarbetade hästar som fick tillbringa sina sista dagar i frid och fröjd. Ingen försäljning av ston skedde.
  Under Napoleons invadering lyckades man gömma undan några få andalusiska kartusier från de rovgiriga arméerna under frihetskriget 1808 till 1813. Men de flesta av dagens andalusier härstammar från hästarna Zapateros från familjen Zapatos stuteri. Zapateroshjorden höll effektivt dold för fransmännen. Efter 1815 såldes flera av hästarna för höga priser till andalusiska uppfödare som förlorat sina avelsdjur.
  Från början var Zapateros-andalusierna fuxar eller svarta. Men några år efter första världskriget infördes två skimmelhingstar i aveln och sedan dess har denna färg dominerat. Zapateroshästarna utgör idag en stor del utav avelsmaterialet på arméns stuteri i Cordova, och de föds också upp på privata stuterier i områdena Sevilla, Jerez och Bajadoz.
  Även om den andalusiska hästen inte är lika aktad som den var en gång i tiden, är den fortfarande en viktig ras genom den tydliga prägel som den gett på många av dagens hästraser.

Exteriör
  Andalusiern är en utpräglad ridhäst både till utseendet och sättet. Det är en medelstor häst med ett minimimått på 152 cm för hingstar och 150 cm för ston vid tre års ålder. Genomsnittet för en andalusier är 160 cm även om det finns något enstaka exemplar som varit över 170 cm.
  Tillåtna färger är skimmel, brun och svart. Ibland föds det fuxar, men dessa godkänns inte och får då inte heller skrivas in i stamboken. Skimmel är den vanligaste färgen, men det finns stuterier som enbart föder upp bruna hästar, varav det mest berömda är Escalera i Sevilla-provinsen. Vita tecken förekommer sällan.
  Huvudet är medelstort med en aningen konvex profil, men denna böjda näslinje tycker spanjorerna bara är vacker, snälla stora uttrycksfulla ögon, öronen små med utåtvända spetsar.
  Halsen är väl ansatt, kraftig och naturligt böjd. Manen och svansen är långa, kraftiga och ofta lockiga, särskilt på hingstar.
  Kroppen är kvadratisk och har en mycket stor muskelmassa. Manken är tydligt markerad, ryggen rak och relativt kort, korset brett och avrundat, svansen lågt ansatt, bröstkorgen är bred och djup, välvda revben, rundad buk, samt breda sluttande bogar.
  Benen är starka med breda leder, långa skenor och kotor, samt välformade och förhållandevis små hovar. Andalusiern har naturliga höga knärörelser vilket kommer sig av att den är uppfödd i stenig terräng med mycket undervegetation. De höga rörelserna är väldigt biljarderande och utan påskjut med bakdelen. Men det finns också andalusier med mycket bra rörelser och påskjut som gör dem till goda konkurrenter på dressyrbanorna.

Användningsområden
  Andalusiern är en mycket, mycket snäll häst! Efter att ha varit i människans tjänst i alla tider gör den allt för att vara till lags och göra vad som begärs utav den.. Fastän den aldrig skulle kasta av sin ryttare, sparka åt folk eller annat är den ändå en livlig och känslig häst med framåtanda som behöver ridas med mycket takt och känsla.
  Andalusiern är mycket lättlärd och har speciella anlag för dressyr, inte minst är den lämpad för den högre skolan. I Jerez ligger La Real Escuela Andaluza del Arte Ecuestre (den kungliga andalusiska skolan för ridkonsten). Den grundades år 1975 utav Alvaro Domecq för att främja andalusieraveln och den klassiska ridkonsten. Denna skola fungerar ungefär som Spanska Ridskolan i Wien. Hingstarna tränas i alla rörelser som ingår i den högre skolan och de har uppvisningar som liknar dem i Wien. Skolan åker även runt på turnéer över hela världen.
  Andalusiska hästar används också vid tjurfäktningar där de rids på ett särskilt sätt som påminner om westernridning och kallas Doma Vaquera (kodressyr).
  Andalusiern används också till körning. Framförallt vid uppvisningar med flotta vagnar. Även om rasen främst är en dressyrhäst är den alldeles utmärkt allroundhäst för vanliga ryttare. Den hoppar bra, men är i regel inte någon höjdhoppare. Det finns andalusier som deltar i distansritter och långritter, och i Spanien lär de ryttare i alla åldrar att rida på ridskolorna.

Avel
  Den spanska militären grundade i slutet av 1800-talet stuteriet la Yeguada Militar. Syftet med stuteriet var att förse militären med hästar, och de styr fortfarande hästaveln i landet.
  År 1928 skrevs första exemplaret utav stamboken för andalusiern. Endast de hästar som ansågs rena från inblandning av främmande raser fick föras in i boken. De som togs in var främst ättlingar till de hästar som fötts upp av de kartusiska munkarna. Den mest berömde representanten av denna linje var stuteriet Terry i Puerto de Santa Maria. Detta tillhörde då den berömda Sherryfamiljen men ägs nu av den spanska staten. I stort sett alla andalusier idag har Terryblod i sina ådror.
  Stamboken sköts utav försvarsministeriet som också skickar ut delegater för att besiktiga alla treåriga andalusier för att dessa ska kunna bli godkända för avel och då också bli inskrivna i stamboken. För att räknas som renrasig och få skrivas in i stamboken måste hästen ha inskrivna föräldrar, godkännas och blodtypas.
  Avelsarbetet stöds också av militären genom att de köper in hingstar varje år som tillhandahålls på hingstdepåerna ute i landet eller hyrs ut till privata stuterier.
  Under första delen av 1900-talet hände det inte något speciellt med de andalusiska hästarna. Men under 1960-talet blev amerikanare, speciellt från Mellan- och Sydamerika intresserade av rasen med en väldig export som följd. Dessa köpare var dessvärre mest ute efter tjusiga exemplar med kraftig hals, tjocka flygande manar och svansar, samt showiga rörelser med så mycket frambenslyft som möjligt. Aveln intriktades helt på detta i ett antal år utan att någon brydde sig om att använda hästarna till någonting. Flera värdefulla avelsdjur såldes till Amerika för fantasisummor.
  Trenden vände efter detta och uppfödarföreningar bildades som värnar om andalusiernas brukbarhet även om skönheten inte får förloras. Utställningar arrangeras där rastypiskhet och gångarterna bedöms, och alla hingstar måste göra ett gångartsprov under ryttare för att få bli placerade.
  Andalusiern föds inte bara upp i Spanien. Det finns många stuterier som föder upp andalusiska hästar runt om i världen.

Avelsföreningen för Andalusier
  I augusti 1997 bildades en svensk avelsförening för andalusier, adressen är:
Avelsföreningen för andalusier
Bergsvägen 4
184 94 Åkersberga
Tel: 08-7329495, fax: 08-7329496
Eva Eternell Hagen