Chockad Samuelsson i tårar NAGANO. Rösten svek.    Tårarna rann.    Och med sprucken stämma sade Ulf Samuelsson - ishockeyspelaren som är ute ur OS och inte längre svensk:    -Det här kom som en stor chock.    Scenen var mäktig.    Han hade Tre Kronors alla spelare i blågula fritidskläder bakom sig, några av Sveriges idrottshöjdare bredvid och han var själv placerad i mitten.    Ulf Samuelsson. Klädd i den svenska OS-kostymen, med skjorta och slips.    Kostymen har han kvar, men sitt svenska medborgarskap har han förlorat. I samma stund som han fick sitt amerikanska medborgarskap.    Samuelsson talade samlat och färgstarkt. Rösten bar knappt. Och den tystnad som spred sig i olympiabyns entréhall när tårarna föll längs tuffe Uffe Samuelssons kinder var så tung att den nästan gick att ta på.    ”Krigat hela dagen”    -Jag har krigat hela dagen för något jag inte tyckt jag gjort fel. Jag sökte amerikanskt pass för att det skulle underlätta för mig och min familj.    -Någonstans har jag missat i informationen eller så har jag inte informerats. Det var ett ödesdigert fel.    När han hade sagt det sista sprack rösten första gången. Det var inte den sista.    -Jag har handlat i god tro och jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag har amerikanskt pass.    -Det är jag som har gjort en tabbe. När vi sökte om amerikanskt medborgarskap för fyra år sedan ville vi inte ge upp våra svenska medborgarskap. Jag sade till min fru (Jeanette) att vi får för f-n kolla så att det inte blir något strul.    Vad Ulf Samuelsson inte visste var att i samma stund han blev medborgare i USA var han inte längre medborgare i Sverige.    Det fick han veta efter sista gruppspelsmatchen i OS.    -Tovland (Bo Tovland, Svenska ishockeyförbundets vice ordförande) kom och snackade med mig efter att vi mött Vitryssland. Jag funderade på vad jag hade gjort och sedan utvecklade det sig snabbt.    Förstod att något var fel    -Telefonerna började ringa och då förstod jag att något var fel, men jag tänkte att det måste gå att rätta till.    -Det kom som en stor chock på småtimmarna, när advokaterna visade utdrag och jag började förstå hur det skulle gå. Vi tittade på möjligheterna att skaffa svenskt medborgarskap igen, men det fanns tydligen inte tillräckligt med tid.    Ulf Samuelsson har bott i USA sedan 1984. Han är en spelare som är älskad av sina egna och hatad av sina motståndare.    Han ger sig aldrig. Ger alltid allt.    Det gjorde han under sin tunga tisdag också men den här gången kämpade han på bortaplan. När han mötte den sista instansen - Court of Arbitration for Sport (CAS) - för att förklara sitt handlande och försöka vara kvar i OS kände han sig chanslös.    Uffes sista strid    I sin sista strid för fosterlandet var mannen som hatar förluster mer än allt annat en förlorare. Redan från början.    -Det är alltid komplicerat när det är en massa advokater inblandade. Det blir tillkrånglat och svårt. Det var mycket folk där. Allt var ganska läskigt.    En fråga går ut på om han mötte någon förståelse. Om han kände någon värme.    -Nej, det gjorde jag inte. Allt var rakt på sak.    Efter det turbulenta dygnet fanns flera frågor kvar han inte kunde besvara.    Han vet inte om han ska försöka få tillbaka sitt svenska medborgarskap.    Han vet inte om han får vara kvar i OS-truppen och stanna i byn.    Han vet inte om han måste åka hem till sin klubb New York Rangers direkt.    -De vill säkert att jag kommer. Jag måste komma när de visslar.    Ulf Samuelsson vet inte ens hur han ska följa onsdagens kvartsfinal mot Finland.    Tårarna föll igen    -Om det var något glädjande i den här historien så var det att laget fick gå vidare med de resultat vi spelat ihop.    -Det känns tungt att ha varit med om att spela tre vänskapsmatcher och nu får jag inte vara med när det roliga börjar. . .    Orden försvann igen, tårarna kom igen och kanske gjorde bilderna och känslorna att Sverige fick en ny idrottshjälte när vi förlorade en ishockeyspelare.    Kanske tog Ulf Samuelsson med den där presskonferensen ett kliv in i svenska publikens hjärtan.    Kanske blir ”Uffes tårar” för svenskarna vad ”Gazzas tårar” blev för engelsmännen när Paul Gascoigne grät sig ur fotbolls-VM 1990.    Johan Esk/TT