”Degerfors brukar alltid komma igen”
500 personer på läktaren nu – i allsvenskan kom 10 000. Men Degerfors har ändå det bästa publiksnittet i division 2, med en rekordsiffra på 2 500 tidigare i år. Många som tidigare i princip ”bodde” på Stora Valla struntar nu totalt i hur det går för laget.
Foto: LARS ROSENGREN
Degerfors kommun
 Invånare: 10 554
Ytstorlek: 42 500 hektar
Kommunfullmäktige: Socialistiska blocket, 30 mandat. Borgerliga blocket, 11 mandat.
Företag: Avesta Polarit, Pronyx Metal AB, DEFAB.
Degerfors IF
Grundat: 1907
Allsvenska säsonger: 29
SM-guld: 0
SM–silver: 2 (1941, 1963)
Cupsegrar: 1 (1993)
Arena: Stora Valla
Kapacitet: 15 000
Publikrekord: 21 065 (Norrköping, 1963)
Flest allsvenska matcher: Olle Åhlund (312)
Flest mål: Jan Aronsson (78)
Profiler: Tord Grip, Ralf Edström, Gunnar Nordahl, Andreas Andersson, Magnus ”Skjorta Bergström, Olle Åhlund.
Idag: Sexa i division två västra svealand.
Det anrika fotbollslaget harvar i mitten av division två och publiken sviker.
330 personer sparkas när stålverket flyttar produktionen till England.
Sportbladets ROBERT LAUL (text) och LARS ROSENGREN (foto) har besökt ett samhälle i chock.
Men där drömmen om att komma tillbaka är starkare än någonsin.

Klockan är strax efter sex när Börje Ågren svänger in på Stora Vallas parkering. Final i värmländska distriktsmästerskapen mellan Degerfors IF och Carlstad United.
  En knapp timme till avspark.
  Men Börje tar det lugnt.
  För fyra år sedan var det annorlunda.
  – När vi låg i allsvenskan bodde jag här uppe. 24 timmar om dygnet. Åkte med på alla bortamatcher. Då räckte det inte att vara på plats en timma innan avspark, säger Börje Ågren, 58.
  I 22 år har han varit speaker på Stora Valla. Höll i mikrofonen när Degerfors tog sig till allsvenskan 1992 efter en heroisk vändning mot Djurgården.
  Lika starkt är minnet från ödesmatchen mot Öster fem år senare.
  – Vi ledde med 2–1 och hade en försvarare på bänken. Men Bosse Nilsson bytte aldrig in honom. Seger och vi hade fått kvala. Nu kvitterade Öster och vi åkte ut. Sedan var den sagan slut, säger Börje och blir tyst.

  Degerfors järnvägsstation, några timmar tidigare. Ett rostigt godståg har precis lämnat Avesta Polarit och kryper långsamt västerut, mot Göteborg. Vagnarna är lastade med pellets och det rostfria stålet blänker i den svaga höstolen.
  Ordern från Taiwan var värd 1,8 miljarder kronor och tryggade produktion och arbetstillfällen tre år framåt.
  Stålverket går med vinst.
  Ändå ska verksamheten flyttas till Sheffield. 330 personer tvingas gå.
  På en bänk vid stationen sitter Egon och Gunnar. Båda har stått på Järnverkets lönelista, bott i Degerfors hela livet och följt Degerfors IF nästan lika länge.
  Men dagens match ska de inte se.
  – Vi har slutat gå. Det är inte intressant. De är för dåliga. Inget roligt längre, säger Egon.
  Gunnar pekar på godståget.
  – 2003. Sedan är det slut på det roliga där också, säger han, reser sig upp och vandrar hemåt.
  Inte mot Stora Valla.

  Erik Bengtson, 63, är däremot på plats. Som vanligt.
  På tio år har han missat fyra matcher.
  – Utlandsresor, säger Erik och ser nästan generad ut.
  Han är född samma år som Stora Valla byggdes, 1938.
  – Att titta på den vissna fasaden är som att se sig själv i spegeln, säger han och nickar mot läktaren med ett snett leende.
  1975 skrev Erik boken ”Heja röda vita laget”, och ryktet säger att det Erik Bengtson inte vet om Degerfors – det har hänt någon annanstans.
  Det finns en historisk koppling mellan Degerfors IF och stålverket, menar han. Går det bra för bruket, ja, då brukar det gå bra för fotbollslaget.
  Och vice versa.
   – Men det stämmer inte alltid. 1992 gick vi upp i allsvenskan. Samtidigt var det kris i järnverket och folk skulle sparkas.
  Den gången gick kommun och fack samman, och lyckades få företagsledningen att ändra sitt beslut.
  Ingen vågar tro att historien ska upprepas.
  Lika mörkt ser det ut för fotbollslaget.
  Sexa i division två. En bra bit från målsättningen, etablera sig i superettan. Då sviker till och med Degerforspubliken.
  – Ändå har vi överlägset bäst snitt i tvåan, säger Börje Ågren.
  – Men folket i staden är både kunniga och kräsna. Är det stor risk för förlust stannar de hellre hemma och svär.

  I dag kommer knappt 500 personer. Det blir seger med 4–0. Mot ett division tre-lag i en obetydlig DM-final, förvisso. Men nu för tiden är till och med en sådan match viktig.
  – Prestige. Nu är vi i alla fall bäst i Värmland, säger Börje.
  Från allsvenska truppen finns fem spelare kvar. En av dem är Ulf Ottosson. En gång ”Mål-Otto” med hela fotbolls-Sverige.
  33 år gammal gör han fortfarande mål, skytteligaledaren i division två västra Svealand.
  Men inte idag. Tankarna var på annat håll.
  – Alla känner vi någon som drabbats. En kompis eller släkting. Stämningen i stan är låg, folk är besvikna.
  – På sikt kommer nedläggningen att slå mot Degerfors IF. Ska vi tillbaka till eliten måste det finnas arbete åt spelarna. Och sponsorer till laget.
  Får vi se Degerfors i allsvenskan igen?
  – Det är många serier emellan. Men man vet aldrig. Det är något speciellt med Degerfors. Vi brukar ju alltid komma igen...
  I så fall utan Ulf Ottosson. Nästa säsong spelar han förmodligen i Norge. Denna gång är det Larvik som lockar.

  Erik Bengtsson, författaren, har inga flyttplaner. Han blir kvar i Degerfors. Och är övertygad om att laget tar sig tillbaka.
  – 1975 var det mörkaste året i klubbens historia. Då låg vi i division tre. Den gången sa jag att Degerfors ALDRIG kommer att spela i allsvenskan igen. Det misstaget gör jag inte om.

  Börje Ågren plockar ihop sina papper och packar ner mikrofonen. Matchen är slut, arbetsdagen likaså.
  På söndag är han tillbaka igen. Då väntar jumbon Nyköping.
  – Ingen garanti för seger. Vårt försvar är för dåligt, suckar han.
  Men Börje är inte orolig över framtiden.
  Han känner sin stad.
  Och han känner sitt lag.
  – I Degerfors håller vi ihop och kämpar för varandra. Just nu är hela samhället chockat. Men så snart sorgearbetet är över spottar vi i nävarna och går vidare. Det har vi alltid gjort. Det kan ta ett år eller två. Men Degerfors kommer alltid igen.

Robert Laul
Publicerad: 2001-08-30