Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSport
LÖRDAG 17 FEBRUARI 2001
 
  

53 år – och nu ska han vinna VM igen


Han går back på tävlandet – men fortsätter ändå. ”Det har blivit en livsstil”, säger ”Posa” Serenius.
Foto: BILDBYRÅN

Visste du det här om isracing?
Sporten utövades på sandade isbanor redan under 1930-talet. I slutet av 1940-talet började svenska åkare använda ståldubbar, vilket möjliggjorde den så kallade dykstilen. Det betyder att förarna ligger mot isen men ändå har fullt fäste.

I Sverige finns 44 licensierade förare, varav 14 i Hedemora. I landet finns totalt åtta klubbar.

VM har arrangerats sedan mitten av 1960-talet. Två svenskar – Erik Stenlund och Per-Olov ”Posa” Serenius – har blivit världsmästare, men det hör till undantagen att det inte är en ryss som vinner.

Reglerna är hämtade från speedwayen. Det gäller alltså att vara snabbast i fyra vänstervarv.

Ståldubbarna är 28 mm långa. På bakdäcket finns cirka 180 spikar, på framdäcket cirka 120.

Förarna använder encylindriga, tvåventilers Jawa-motorer på högst 500 kubik. Topphastigheten ligger på 115 kilometer i timmen.

Evighets-
maskinen ”Posa” jagar guld: Rutinen kan ingen ta ifrån mig

Män i Per-Olov ”Posa” Serenius ålder brukar visserligen ligga lågt.
  Men förmodligen är det bara han som gör det i 115 knyck.
  53 år gammal ska han bli världsmästare i isracing.
  – Jag kör för att vinna. Rutinen kan ingen ta ifrån mig, säger han inför VM-finalen.
  
”Posa” kom till ryska Krasnogorsk tidigt på fredagsmorgonen, efter en nästan två dygn lång bilresa från hemmet i Gävle.
  Det är där han inleder guldjakten i dag.
  Världsmästerskapet har fått en ny form och avgörs i år som en Grand Prix-tävling med åtta deltävlingar.
  Men vissa traditioner ändrar man inte på.

Äldst – för 24:e året
  
Som att Per-Olov Serenius är ett av 16 namn i startlistan. Så har det varit i de 24 senaste VM-finalerna.
  Jo, du läste rätt.
  T j u g o f y r a.
  Men det är fel att kalla svensken gammal i gamet.
  Han är ju äldst.
  Ola Westlund, den andra blågula bidraget i VM-finalen, är bara ett i raden av exempel på att ”Posa” håller på att överleva både en och två generationer isracingförare.
  Det var nämligen hans pappa, förre VM-trean Kurt Westlund, som fick in honom i sporten.
  – Det var 1976. Jag åkte road-racing och enduro och ville testa isracing. Det var så det började. Sedan har det rullat på, år efter år. Men första året gick jag bara till semifinal i VM, berättar ”Posa”.
Vad är det som driver dig?
  
– Det har blivit en livsstil. Dessutom är det en bra kamratskap mellan förarna.
Även mellan dig och de ryska huvudkonkurrenterna?
  
– Ja, är det något som går sönder får jag alltid hjälp. Under kvartsfinalen i Ekaterinburg lånade jag till och med (världsmästaren Kiril) Dragalins cykel i tre heat. Han ville att jag skulle testa den.

”Jag kör för att vinna”
Vad har du satt upp för mål inför VM?
  
– Jag åker för att vinna även om jag är medveten om att det är tuffa tävlingar. Det blir extra svårt i Ryssland, där det ofta är dåliga isar. På träningen var det tre ryssar som vurpade. Jag kommer att spara de riktiga chansningarna till tävlingarna i Holland och Tyskland. Här vill jag inte hamna på sjukhus.
Vad talar för dig?
  
– På de senaste tävlingarna har jag inte tappat många poäng. Jag är inte mycket sämre än tidigare år. Nackdelen är väl att de yngre kanske satsar lite vildare. Men jag är inte den som ger mig i första böj utan vidare.
Finns det några pengar att hämta inom isracingen?
  
– Nej, det är svårt att få det att gå jämnt upp. Prispengarna är i princip ingenting. Om jag hade vunnit kvartsfinalen hade jag fått
6 000 kronor. Det täcker bara hotellkostnaden. Nu blev jag sjua och fick 3 750 kronor. Resan gick på 15 000, berättar ”Posa” Serenius.
  Men han gnäller inte.
  Världsmästaren från 1995 vet att guld är dyrt.

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: [email protected]
tips: 08-725 2000
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
 MER SPORT