Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSport
SÖNDAG 11 FEBRUARI 2001
 
  

Snälla – ge oss en ny skridskohjälte
De ska komma från hålor i obygden och vara tjuriga – så låt nu inte Tomas Gustafson bli den siste svenske stjärnan
I helgen är det VM i skridsko i Ungern. Ännu en gång utan svensk representant.
Var Tomas Gustafson den siste svenska skridskohjälten?
  Förhoppningsvis inte hoppas Sportbladets Lars Nylin. För Gustafsons skull.
   Jag har ett problem med Tomas Gustafson. Trots att Eskilstunas bidrag till skridskosporten var en lysande idrottsman, och osedvanligt intelligent, kan jag inte sluta att tänka: ”Det känns inte rätt om Tomas blir den siste svenska skridskohjälten”.
  Svenska skridskohjältar ska komma från hålor i obygden. De bör vara tystlåtna tjuriga typer. Efter hård träning med Sixten Jernberg-metoder, löpning i myrar och allt det där, ska de så småningom vinna OS-guld. I sekundhård kamp mot skumma ryssar från Alma Ata och kaxiga norrmän från Hol. Vinsten ska alltid komma på en is som liknar det vi nuförtiden får i en Caphrininia-drink. Snöfallet bör vara tjockt som grädde. Motvinden ska vara lika bister som den Roald Amundsen fick i ansiktet första morgonen på Antarktis.
Inte mycket av detta stämde på Gustafson. Han kom från metropolen Eskilstuna och var redan som ung en världsvan kosmopolit. Han pratade lika klokt som en gäst i ”Röda rummet”. Hans tuffaste motståndare var holländare. Vinsterna kom ofta i inomhushallar som minskade chansen till dagsmeja.
  
Gustafsons OS-guld i Sarajevo 84 och i Calgary 88 var bragder som placerat honom i svenska idrottshistorien. Seger med två hundradelar mot ryssen Igor Malkov 84 är kanske det svettigaste man skådat i sportspänning. Det räcker ändå inte för att jag ska komma över mina grubblerier.

Kan inte komma till ro...
  
För att jag ska komma till ro med traumat Gustafson behövs en ny svensk skridskohjälte. Den dagen en helt modern svensk snurrar runt isovalen med fantomen-mössan neddragen, guldmedalj runt halsen, då kommer Tomas alla guld plötsligt i ett nytt perspektiv. För den som tar medaljen kommer att vara ett barn av den nya tiden. Från och med då kommer även Tomas att kännas som en good old skridskorännare från förr.
  Förhoppningsvis finns frälsaren. Johan Röjler, 19, är inte med i helgens allround-VM i Budapest. Han tillhör ännu inte världens 16 bästa och är därför inte kvalificerad. Men Johan vann junior-VM förra året och har flera av juniorrekorden i sportens Mekka, Thialthallen i holländska Heerenveen. Johan har ännu en bra bit kvar till hjältestatus. Men efter tio år av total tystnad på den svenska skridskofronten känns Röjler som en smärre ismessias. Att han kommer från Örebro, samma stad som Gustafson pensionerat sig i, det är nästan lite övernaturligt.
  Min något mossiga uppfattning om svenska skridskohjältar formades på 1960-talet. Framför TV:n under OS i Innsbruck 1964 och i Grenoble fyra år senare. Troligen var det ”Plex” som kommenterade, möjligen en ung Bo Hansson. Jag såg alltid sändningarna med farbror Holger. Denne var en nostalgiker av den gamla stammen. Holger skrockade och klapprade med lösgommen när han föraktfullt studerade tv-bilderna: ”Sigge hade minsann inga personliga tränare. Han klarade sig själv, var lika stark som en timmerhuggare. Sigge brukade cykla ner till Davos och tälta mellan tävlingsdagarna. Skridskorna hade han gjort själv. De var så tunga att han fick ha hjälp av OS-bossarna för att bära dom. Dä'ru, de va' tider're'!”, reflekterade Holger.
   ”Sigge” var folkets smeknamn på Sigvard Ericsson, en rejäl ursvensk kille från jämtländska Alanäset. I Castors och landslagets trikåer tog ”Sigge” skridskosporten in i den moderna eran. Tidigare hade det varit en sport främst för folk som inte riktigt orkade med den späkning som krävdes för skidor, långlöpning eller cykel. Bästa svenskar hade så långt varit Åke Seyffarth och Carl-Erik Asplund. Seyffarth tog OS-guld 48, Asplund OS-brons 52. Men det var ändå svårt att jämföra deras bedrifter med exempelvis de samtida skidåkarnas.
  ”Sigge” och hans ryska generationskamrater moderniserade sporten. De minskade längden på skären, gick ner i lägre positioner. Så småningom, i slutet av 1950-talet, tog ett 10 000-lopp inte 17–18 minuter utan ner mot dryga 16. 1955 vann ”Sigge” allround-VM i Moskva och fick bragdguldet. Hans kulmen var OS-segern på 10 000 i Cortina 1956 efter en sekundstrid med norrmannen ”Kuppern” Johannesen. Vädret var helt korrekt den eftermiddagen. Idrottsbladet skrev: ”I Misurina var det ”kallare än svinkallt”. Den råa dimman svepte in hela nejden, och man kunde urskilja löparna blott som osäkra konturer då de åkte på långsidan mitt emot”. Sånt älskade Holger att högläsa för mig. Själv sa Ericsson till samma tidning:
I spåren på ”Sigge” följde ett halvdussin svenskar av rätt märke. Bäst lyckades Kjell Bäckman, OS-brons i Squaw Valley 1960 och Ivar Nilsson med VM-brons i allround-VM 1962. Men den svenska vågen hade inte nått sin kulmen.

”Sigge” var en coolare kille
  
Vid OS i Innsbruck spelade Jonny Nilsson huvudrollen. Jonny som själv hade haft ”Sigge” som idol åtta-nio år tidigare. Nilsson hade tänkt bli skidåkare. Men vid SM i Filipstad 1952 blev han avskräckt. Han tyckte Sixten Jernberg och gänget såg hemska ut när de kom i mål med frysta tappar av snor och blåbär hängande från blåröda näsor. Då såg ”Sigge” betydligt coolare ut på bilderna i Nya Wermlandstidningen från VM 1955.
  Värmlänningen Jonny var en kämpe. Myten sa att han brukade skida över kalhyggena från Forshyttan de två milen till Filipstad för att träna. Det var becksvart eftersom han hade sina pass efter klockan 22, när bandylaget avslutat sin träning. Framåt midnatt, när han skrapat undan alla träflisor på isen från bandyklubborna, körde han sedan varv efter varv på 43:or han köpt på postorder från en cykelklubb i Karlskoga.
  Jonny Nilsson vann 10 000 i Innsbruck 1964. Men den mest klassiska Jonny-bragden var den han utförde på samma sträcka i japanska Karuizawa ett år tidigare. Ett lopp som tog honom till hans första allround-guld. Jonnys poetiska snölopp i Karuizawa gav honom Bragdguldet senare det året.

Höglin gick den kärva vägen
  
I Grenoble hette hjälten Johnny Höglin, även han en värmlänning som gått den kärva vägen. Hans OS-guld var värt att kallas bragd. Höglin hade oturen att vara samtida med skridskons första giganter, holländarna Cornelis ”Kees” Verkerk och Ard Schenk. Men sensationen Höglin slog såväl dem som den norske storfavoriten på distansen, Fred Anton Maier. Norrmannen besegrade han med tre tiondelar. Maier hade då sänkt OS-rekordet med 21 sekunder.
  I mitt minne är dock en annan svensk i Grenoble en lika stor hjälte. Örjan Sandler tog otippad bronset på samma distans. Sandler kom från jämtländska Strömsund. Jag kunde för mitt inre se trolska Ströms Vattudal, trakter där inte bara Beppe Wolgers hittade sina sagofigurer. Som tioåring var det avsevärt fantasieggande att tänka sig Örjan skrinna varv efter varv på en mossinbäddad oval endast betraktad av blåfrusna vettar i decembernatten.
  Med Schenk och Verkerk hade den nya tiden kommit. Stjärnorna var från och med dem lika vältränade som de bästa långlöparna och hade lår tjocka som stubbar. Skrid-skon hade blivit proffsig. Under en period fanns en proffscirkus i regi av Jonny Nilsson.
  Föga överraskande var det här någonstans som skridskohjältarna slutade att komma från ”Sista färden”-hålor i skogarna. Stockholmaren Åke Seyffarth hade tidigare varit ett undantag. Från 70-talet kom åkarna alltid från halvstora och stora städer. Som den välutbildade och verserade stockholmaren Göran Claesson, 70-talets svenske skridskohjälte. Om inte Gustafson dykt upp ett årtionde senare hade inledningen i denna text handlat om Claesson.
   Det är fascinerande att se likheterna mellan Seyffarth och Claesson. Åke kom från Årsta, precis söder om Stockholm. Göran växte upp i Örby bara några 500-meterslopp därifrån. Seyffarth skottade krigsvintern 1939 själv upp en 200-metersoval på Brunnsviken. Claessons pappa fixade på 1960-talet till en bana på sjön Magelungen.
  Men därefter skiljer sig en hel del. Medan Seyffarth var sin egen lyckas smed, som satsade sin hälsa och en smärre förmögenhet på att bli världsstjärna, ansågs Claesson som var för mentalt svag för att bli en skridskohjälte. ”Göran Claesson är för osäker på sig själv för att bli världsmästare”, muttrade norrmannen Björn Tveter i Aftonbladet. ”Han är för mycket mammas pojke. Göran måste få smällar, ha någon som piskar honom, så att han gör det där lilla extra”, hade landslagets då nyss sparkade tränare, holländaren Anton Huiskes, påstått redan 1968.
Göran motbevisade alla belackare. 1969 tog han VM-silver. 72 blev det OS-brons på 1 500 i Sapporo. Året därpå vann han VM-guld i holländska Deventer. Amatörskridskon var försvagad p g a proffs-cirkusen men det var ändå en imponerande clou på en ibland ifrågasatt karriär.

En brutal och grå vardag
  
Efter Claesson kom vardagen brutal och grå för svensk skridsko. Namn som Bo Fransson, Dan Johansson och Joakim Karlberg var stjärnor på Östermalms IP och i Rättvik. Men internationellt sa man bara: ”Bo-who?”. Just när vi gett upp hoppet om att någonsin få en ny skridskohjälte anlände Gustafson. Inte nog med Gustafsons löfte, han knöt dessutom ihop historiska band: det var Höglins syster, Tomas slöjdlärare, som fått honom att testa skridskosporten.
  10 000 meter i Calgary 1988 är möjligen det sista triumftåget för skridskonationen Sverige. I Albertville 1992 blev Tomas bara 13:e på 5 000, han avstod sedan 10 000. Efter honom kom ingenting. Naturligtvis kom det skridskohjältar. Men pinsamt många av dem var nu holländare: Det finns tröst för så kallade tigerhjärtan. Mandom, mod och norske män är inte heller receptet nuförtiden. Norge, landet som uppfann sporten, är inte heller de representerade vid VM i Ungern.
  Norges hopp är i dag Ådne Söndrol, en av de bästa på distansen 1 500 meter och guldkandidat vid OS i Salt Lake City. Men frågan är om inte Sverige, i Johan Röjler och Sebastian Falk, har allround-löften större än de yngre norrmännen. Det är en bra bit kvar. Johans bästa insats i vinter var när han åkte 5 000 på personliga rekordet 6.44.79 vid världscupen i Berlin i november och blev 27:a. Romme var 19 sekunder snabbare.
  När jag pratar med Johan visar det sig att han inte har någon av de svenska skridskohjältarna som förebild. Inte ens den förre grannen Gustafson. Röjler bor i Holland. Hans idol är en modern skridskoikon; en av dem som gjort merparten av karriären inomhus, som därtill är läkare och allt annat än sturig bonnläpp; Johan Olav Koss. En norrman som idol när vi har alla våra gamla hjältar? Tveksamt. Men på den viktigaste punkten gör Johan mig inte besviken. När jag frågar honom: ”Kan du bli Sveriges nya skridskohjälte?” svarar han: ”Ja!”. Så jag har numera mina förhoppningar om en ny storhetstid. Som skulle göra Johan Röjler lycklig. Och även mig. Inte minst för Tomas Gustafsons skull.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: [email protected]
tips: 08-725 2000
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
 MER SPORT