|
|
|
– Hallå Arne, din gamle gaphals!
SEX åR SEN SIST
De gamla vännerna Arne Andersson och Gunder Hägg ses inte lika ofta nu för tiden. Men det är desto hjärtligare när det sker. Även fruarna Karin Andersson och Daisy Hägg har många löparminnen att berätta om.
Foto: KRISTER HANSSON |
Sportbladet sammanförde de två legenderna – här berättar de om den livslånga vänskapen
MALMÖ. Kramen är varm, lång och hjärtlig.
Men tonen desto råare.
– Hallå, din gamle gaphals! hojtar Gunder Hägg.
– Halloj själv, din gamle idiot! replikerar Arne Andersson.
Sportbladet sammanförde Sveriges två största löparlegendarer genom tiderna.
Det är sex år sedan de möttes senast.
För första gången berättar de nu om sin livslånga vänskap. Det har de konstigt nog aldrig gjort tillsammans förut.
Men så har de ju alltid målats ut som bittra rivaler och ilskna fiender också. Fast så var det inte.
– Under loppen, då var vi inte goda vänner, säger Gunder och skakar bestämt på huvudet.
– Nej, Gunder brukade säga att man kan inte vara vän med en som alltid springer ifrån en, säger Arne och skrattar.
För det var före och efter loppen som deras livslånga vänskap växte fram.
På kolstybben visade de upp sitt gemensamma drag.
Den otroligt starka viljan att vinna.
I omklädningsrummet fanns däremot två helt olika personligheter.
– Gunder la sig och sov före loppen och det gjorde mig så nervös.
– Ja, Arne sprang ju runt och körde huvudet i väggen i stället...
Men varför sov du Gunder?
– Jag gillade att koppla av riktigt ordentligt och då somnade jag.
Lagom till start, blev han väckt – av Arne:
– I bland grät jag när jag vann. Det var en sån massa känslor som kom över mig vid målgången.
– Då var jag tvungen att lägga mig ner nånstans på stadion och gråta, säger Arne och tittar ömt på Gunder.
De skilda personlighetsdragen märks tydligt under middagen.
Gunder är klurig och full i fan som få. Lite korthuggen till stilen men alltid med glimten i ögat. Lite stel i kroppen nu, men lika slängd i käften som alltid.
Arne är spelevinken som bubblar av glada skratt. Öppen, känslosam och med en lätt kropp där man fortfarande anar den vinnande segheten.
Han är snabb i repliken och minns varje årtal, varje sprungen meter, varje tusendels löpt sekund.
– 1944 vann jag sex lopp av sju, säger Arne.
– Jaså var inte jag med då, retas Gunder.
– I Malmö vann du bara för att det fastnade en patronhylsa i mina spikskor.
– Bah, det loppet hade jag vunnit med brutna fötter.
Arne Andersson
Ålder: 83 år. Bor: Vänersborg. Meriter: Noterade fyra världsrekord 1942-44, ett på 1 500 meter samt tre på en engelsk mil. SM-guld: Två guld på 1 500 meter, två på korta terrängen. Övrigt: Fick Svenska Dagbladets Bragdmedalj 1943.
Gunder Hägg
Ålder: 82 år. Bor: Malmö. Meriter: Noterade 15 världsrekord åren 1941-45, bland annat tre på 1 500 m och ett på 5 000 m. SM-guld: Två på 5 000 meter, ett på 1 500 meter. Övrigt: Svenska Dagbladets Bragdmedalj 1942. Startade i åtta lopp i USA 1943 och vann alla.
|
|
Arne och Gunder tittar på varandra.
När Gunder plirar retfullt med ögonen kan Arne inte hålla sig från ett stort skratt.
Han böjer sig fram så Gunder ska höra bättre.
Det finns så mycket värme, så många minnen, så många gemensamma stunder som binder dem samman.
Att springa ensam hade inte varit detsamma och några rekordsomrar hade det inte blivit.
– Nej, nu hade man bara en enda tanke i huvudet och det var att springa ifrån Arne...
– Att ha alla andra 20 meter bakom sig hela tiden hade ju varit för tråkigt. Men det finns en sak som till och med Gunder håller med om... haren sprang alltid för snabbt. Om vi bara hjälpts åt med farten så hade vi klarat drömmilen.
– Det är jag övertygad om, säger Arne.
Men varför hjälptes ni inte åt då Gunder?
– Nä fy fan, det gick inte.
Att vara vänner var en sak.
Att hjälpa den andre till vinst, var en annan.
– När Gunder åkte på turné i Amerikat passade jag på att sno hans rekord...
– Ja det var för jäkligt. Jag skulle aldrig ha åkt.
På kvällarna åt de middag tillsammans.
– På varje SM var det dessutom tradition att jag hade med mig en liter gin. Men de andra var för snabba, jag fick mest nöja mig med grappan, säger Arne och skrattar så han nästan kiknar.
Gunder, sitter stilla men ögonen strålar av glädje.
Mötet är efterlängtat.
Åren går fort nu.
De gamla kamraterna försvinner en efter en.
Men Daisy och Karin, Gunders och Arnes livskamrater finns kvar.
Från andra sidan bordet fyller de ömt i med detaljer där minnet brister hos makarna.
Tillsammans har de fyra upplevt både succéer och nederlag.
Hyllningar och diskvalifikationer.
Långa kvällar hemma i Gunders bastu, en sjösjuk resa på Göta Kanal, kungamiddagar och mängder av fester tillsammans med andra kända idrottsprofiler och celebriteter.
– Åh, du skulle ha sett när de sjöng tillsammans, säger Daisy.
Sedan åker vi hem till henne och Gunder för att fika.
Mitt i kaffet, whiskyn och den hembakta rulltårtan, tittar Gunder mig stint i ögonen.
– När man kom in på ett fullpackat kokande stadion var det lätt att knäppa händerna och be. Efteråt knäppte jag dem igen och tackade för upplevelsen. Men det är det bara Daisy som vet. Jag har aldrig berättat det för nån förut.
Jag frågar hur det blir den dag en av dem går bort.
Då blir det alldeles tyst.
Arne biter sig i läppen, vill inte tänka tanken.
Gunder skakar bara på huvudet.
Det skulle bli så tomt.
– Men vi ska träffas igen, säger Gunder bestämt.
– Jag hoppas verkligen det, säger Arne.
– Jo, men det ska vi, det lovar jag!
Arne och Gunder om...
...kolstybben:
AA:
– Banorna såg så fina ut men när man trampade till så fastnade stora kokor under skorna.
...Roger Bannister:
AA:
– Han har berättat att det var jag som fick honom att börja springa. Som 13–åring satt han på läktaren i White City i London när jag sprang där efter kriget inför 50 000-60 000 människor. Stämningen var magisk. Det loppet gjorde att han började springa.
Daisy Hägg:
– Gunder har alltid gillat att köra fort. En gång blev vi stoppade av en polishelikopter två gånger i rad. Andra gången sa de, vet du att Bannister just slog ditt världsrekord. Åh fan, sa Gunder, får jag åka nu?
...idoler?
GH:
– Jag har tre. Min hustru, Paavo Nurmi och Henry Kälarne. Farsan sa alltid att ”Titta, Henry Kälarne fick jobb inom brandkåren för att han var bra på att springa. Det kan du också få.”
AA:
– Glenn Cunningham är min förebild. Jag såg honom springa en gång efter att jag sprungit 800 meter i en B–final. Henry Kälarne var också enormt stor.
...hur det började:
GH:
– Jag bodde i en flottarkoja. Där sprang jag fram och tillbaka längs en skogsstig på en bana som jag mätt upp till 1 500 meter. Farsan satt i ena änden och tog tid med en väckarklocka. Men han lurade mig och la på en minut på tiden så att jag skulle springa ännu fortare.
AA:
– Jag var kär i Karin och så hörde jag att hon skulle vara med i ett skolmästerskap i idrott. Då började jag springa jag också, så jag kunde vara med och träffa henne där.
...att det var nära att de aldrig blev några löparunder:
AA:
– Jag hade blåsljud på hjärtat så läkarna sa att jag skulle passa mig för allt som var idrott.
GH:
– Jag fick dubbelsidig lunginflammation i lumpen. Då sa läkaren ”Vad du än kommer syssla med så blir det i alla fall aldrig löpning...”
...maraton:
AA:
– Vi brukade alltid säga, ju längre man springer desto dummare är man...
...att prata med kungen:
GH:
– Vi var på kungamiddag. Sedan kom kungen och ville hälsa på mig. ”Det går bra, jag sitter här” sa jag. Efter en halvtimme frågade jag om han var färdig. ”Har du bråttom”, sa Kungen då.
...de hade tävlat i dag i stället.
AA:
– Jag tänker i bland att om jag fått leva om mitt liv skulle jag hållit på lite till. Och jag skulle tränat på annat sätt.
GH:
– Skulle du? Jag tycker det var lagom som det var. Jag hade ju alla världsrekord redan. Det fanns inte mer att hämta...
...Arne om Gunder:
– Vi hade alltid trevligt. Han har alltid varit en glad skit och en jäkla duktig löpare.
...Gunder om Arne
– Fråga mig inte varför jag gillar honom, men han har alltid varit speciell Arne. Han är en trevlig jävel egentligen.
Alla nitton
värlsrekord
10 augusti 1941:
1500 m, Stockholm (SM):
1. Gunder 3.47,6
2. Arne 3.48,6.
1 juli 1942:
En engelsk mil, Göteborg:
1. Gunder 4.06,2
2. Arne 4.06,4.
3 juli 1942:
Två engelska mil, Stockholm:
1. Gunder 8.47,8
2. Arne 8.51,4.
10 juli 1942:
En engelsk mil, Stockholm:
1. Arne 4.06,2
17 juli 1942:
1 500 m, Stockholm:
1. Gunder 3.45,8
2. Arne 3.49,2.
21 juli 1942:
2 000 m, Malmö:
1. Gunder 5.16,4
2. Arne 5.16,8.
23 augusti 1942:
2 000 m, Östersund:
1. Gunder 5.11,8
2. Arne 5.30,6.
28 augusti 1942:
3000 m, Stockholm:
1. Gunder 8.01,2.
4 september 1942.
En engelsk mil, Stockholm:
1. Gunder 4.04,6.
11 september 1942:
Tre engelska mil, Stockholm:
1. Gunder 13,35,4.
20 september 1942:
5000 m, Göteborg:
1. Gunder 13.58,2.
20 september 1942:
Tre engelska mil, Göteborg:
1. Gunder 13.32,4 (officiell passertid i 5 000-metersloppet).
1 juli 1943:
En engelsk mil, Göteborg:
1. Arne 4.02,6.
17 augusti 1943:
1500 m, Göteborg:
1. Arne 3.45,0.
25 juni 1944:
Två engelska mil, Östersund:
1. Gunder 8.46,4.
7 juli 1944:
1500 m, Göteborg:
1. Gunder 3.43,0
2. Arne 3.44,0.
18 juli 1944:
En engelsk mil, Malmö:
1. Arne 4.01,6
2. Gunder 4.02,0.
4 augusti 1944:
Två engelska mil, Stockholm:
1. Gunder 8.42,8.
17 juli 1945:
En engelsk mil, Malmö:
1. Gunder 4.01,4
2. Arne 4.02,2.
|
|
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-725 2000
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00
|
|
