|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Hetsjakten
LONDON. Sitter på tunnelbanan mellan Notting Hill Gate och Liverpool Street och stirrar rakt in i ögonen på Sven-Göran Eriksson. Hans huvud är något mindre än normalt, men ändå stort nog att täcka halva förstasidan på The Guardians sportbilaga. Tidningssidan ligger där på sätet framför mig, men ingen sätter sig på Eriksson. Inte än. Tror aldrig jag sett ett större porträtt i en engelsk tidning. Inte på Blair, inte på nån Spice Girl, inte ens på Beckham. Det är nästan likadant i alla drakar, dag ut och dag in. Eriksson hit, Eriksson dit. Det är barndomsbilder från Värmland och gamla vänner från Sverige som uttalar sig och krönikor och fotbollsexperter och analyser, för att inte tala om alla huggormar som försöker vrida och vända och vinkla för att få fram åtminstone NÅGOT negativt om den till synes perfekte svensken. De har det inte lätt. De hittar ingenting. Snart kommer de att bli desperata. De s k a slå varandra Jag hoppas att inte Svennis snattade en chokladbit i kiosken hemma i Torsby eller klippte till nån klasskamrat så näsblod uppstod, ty om han gjorde det kommer det snart att stå i tidningen här. Det kan räcka för att cirkusen ska vara i gång. En negativ rubrik måste bräckas av nån annan ännu mer negativ i denna märkliga jakt, denna hetsjournalistik, denna tävling i att vara jävligast. Tabloiderna kommer att gräva i Svennis soptunnor. De kommer att sätta hans dotter, ex-fru och flickvän under bevakning. De kommer att gräva ner sig i hans trädgård med kameror. Man undrar varifrån traditionen kommer. Men den har drabbat alla fotbollens förbundskaptener i modern tid, förutom alla andra kändisar, och den har krävt otaliga offer. Beror det på att det finns så kolossalt många tidningar i en världsstad som London? Att de helt enkelt måste försöka bräcka varandra? Eller är det bara små maktdemonstrationer av en pressapparat som, i högre grad än i nåt annat västland, styr och ställer i samhället? Det är lätt att få intrycket att det faktiskt är tidningsfolket som bestämmer allting i det här landet. Är vi för välkammade? Inser att svensk sportjournalistik är oerhört snäll. Det finns gränser vi inte överträder. Vi skriver inte om ledare som super tills de spyr eller spelare som är otrogna även om vi så skulle vara ögonvittnen. Vi uppfinner inte skandaler. Vi är inte ute efter att förstöra människors liv. Vi gör, tycker jag, alldeles rätt i det. Däremot kan den engelska sportjournalistiken när den är som bäst få en att fundera om vi inte är FÖR välkammade i bland. Om inte svenska tidningar låter sig skrämmas en smula av diverse snyftvalser. Ställer vi till exempel befogade frågor kring vårt fotbollslandslag, vågar vi andas kritik mot Lars-Tommy, möts vi av ett batteri idrottspsykologer och mediakonsulter som förklarar hur dåligt dessa ledare mår nu. Sen blir det tyst och lugnt. Vilket skit. Vilket hyckleri. Har nån journalist modet att tycka till och peka på brister kommer ryggdunkarna galopperande som skrämda flodhästar och skriver försvarstal till den stackars ledsne, utsatte förbundskaptenen. På så sätt har rövslickarna i alla fall sitt på det torra. Nästa intervju spikad och klar. Hej, hej, kul att ses. Hur mår frugan? De fotbollsskribenter på hemmaplan som kan mest, som vågar stå för sin åsikt, har det absolut jobbigast. I stället för uppskattning möts de av misstänksamhet.
Ingen kommer att hjälpa Svennis när det börjar blåsa på allvar i England. Han kommer att få klara sig själv, och det har i alla fall börjat bra. Inte en rumpa på hans ansikte mellan Notting Hill och Liverpool Street. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
FOTBOLL: BANDY: SKRIDSKO: FRIIDROTT: ALLSVENSKAN: ALPINT: OS-MINGEL: NHL: |