Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSport
TISDAG 17 OKTOBER 2000
 
  

Rosenborg – så in i Norden bäst

Tränaren Nils Arne Eggen är mannen bakom Rosenborgs succé. Han tog över laget 1987 och i dag är det oslagbart i Norge – och Norden. I helgen säkrade Rosenborg sitt nionde raka guld.
Foto: AP

Norska mästare - nio år på raken
Grundat: 1917.
Arena: Lerkendal Stadion.
Publikrekord: 28 619.
Ligatitlar: 1967, 1969, 1971, 1985, 1988, 1990, 1992, 1993, 1994, 1995, 1996, 1997, 1998, 1999, 2000.
Norska cupmästare: 1960, 1964, 1971, 1988, 1990, 1992, 1995, 1999.
Sålde John Carew för 75 miljoner kr
Här är stjärnorna som Rosenborg har sålt.
1996
Björn Tore Kvarme
Liverpool 3,2 miljoner
Karl Petter Löken
Stabaek Bosmanfall
Tom Kåre Staurvik
Bodö/Glimt 800 000
Steffen Iversen
Tottenham 29,7 milj
1997
Ståle Stensaas
Rangers 21,2 milj
Trond Soltvedt
Coventry 6,4 milj
Jon Olav Hjelde
Nottingham 8 milj
Karl Fjörtoft
Molde 2,1 milj
1998
Bent Skammelsrud
Bayern Leverkusen 3,7 milj
Harald Brattbakk
Celtic 26,5 milj
Vegard Heggem
Liverpool 45,5 milj
Christian Steen
Bodö/Glimt 2,1 milj
Sigurd Rushfeldt
Racing Santander 26,5 milj
Runar Berg
Venezia 10,5 milj
Andreas Mayer
Aberdeen 4,2 milj
Morten Pedersen
Gent 3 milj
1999
Tore Andre Dahlum
Gent Bosmanfall
2000
Andre Bergdölmo
Ajax 26,5 milj
John Carew
Valencia 79,5 milj
Björn Bragstad
Derby 21,2 milj
Jan D Sörensen
1860 München Bosman
Totalt: 320,6 miljoner

I söndags säkrade Rosenborg sitt nionde raka guld i norska ligan.
  Laget är – minst sagt – överlägset i Norge.
  Och i Norden.

  Det visade Rosenborg för tre veckor sedan när de förnedrade Helsingborg i Champions League med 6–1.
  På bankkontot har föreningen hundratals miljoner kronor – och klubben producerar hela tiden nya utlandsproffs.
  Men hur har Rosenborg blivit så bra – och så rikt?
  Här är berättelsen om den lilla klubben som blivit så in i Norden bra.

Det är en kvart kvar till match på Lerkendal. Då kommer ett litet tåg körande på löparbanan. Tåget är rart målat i glada färger; ett låtsasånglok drar tre halvöppna små vagnar.
  På dagen har jag sett det i centrala Trondheim – vid affärerna på Munkegaten, vid kaféerna på Dronningens gate och nere vid Nidarosdomen där det har puttrat runt med turistande barnfamiljer ombord.
  Den här gången syns inga turister, inga barn. I stället är tåget fyllt av fullvuxna män. De är klädda i svartvitt och sitter med knäna uppdragna till hakan på ungarnas sittplatser. ”Her e norske mestran fra Trondheim” sjunger de taktfast. En ung man utan hår lutar sig ut ur vagnen och försöker få med sig sittplatspubliken i sången.
RBK-Kjernen, den hårda kärnan av Rosenborgs mest hängivna anhängare, har gjort entré.
  
Loket säger tut-tut till funktionärer och pressfotografer som hamnat i vägen och tuffar sakta bort genom den ödsliga bortre kurvan där inga läktare finns. Till sist stannar ekipaget på andra sidan. De svartvita kliver av och intar sin favoritposition längst ner i hörnet på huvudläktaren, det är några av arenans sämsta platser.
  Lerkendal känns spretigt och tomt även med publik. Åskådarna hålls på behörigt avstånd av de gamla löparbanorna. Att köra runt med leksakståget är förmodligen enda sättet att ge dem någon funktion. De båda sittplatsläktarna står ensamma på var sin sida om planen, på kortsidorna finns ingenting mer än en provisorisk elektrisk anslagstavla på stålställning. På planket vid entrén flagar rödfärgen. Varken Rosenborgs fans eller Lerkendal som arena borde vara avskräckande för gästande lag.
  Ändå är det just här som den nordiska klubbfotbollens kungar tronar.
Lerkendal har blivit en mardrömsarena som alla norska klubbar, och många utländska, fruktar. Här har lag som Real Madrid, Porto, Feyenoord – och IFK Göteborg – åkt på svidande nederlag. Här har Rosenborg Ballklub lagt grunden till nio raka mästerskapstitlar.
  
När Rosenborg har varit som mest dominanta i det norska seriespelet har det varit rena självmordsuppdraget för motståndarna att springa in på Lerkendals gräs. ”Att försvara sig på Lerkendal är som att sända Salman Rushdie på cykel genom Teheran”, analyserade HIF:s förre tränare Åge Hareide efter ännu en förlust som norsk klubbtränare.


Den här dagen ska Rosenborg ta sig an mittenlaget Moss i Tippeligan. Det finns luckor både på supportrarnas sektion och andra delar av läktaren. Semestertider och oattraktivt motstånd gör att ”bara” 10 000 åskådare sökt sig till arenan, säsongens näst lägsta publiksiffra. Men där finns också något annat i luften.
  De norska tidningarna har på sistone börjat spekulera i att Rosenborgs storhetstid är på väg mot sitt slut.
Vid horisonten tornar ett moln upp sig som blir allt svårare att ignorera: mästertränaren Nils Arne Eggen, mannen bakom Rosenborgs förvandling, är snart 60 år. Rimligtvis orkar han inte hålla på så mycket längre. Men vem skulle kunna ersätta honom?
  
Under den senaste tioårsperioden har Rosenborg dessutom tappat snart två lag till utlandet. Den här säsongen, med EM som skyltfönster, har inte sett annorlunda ut. Mitt i sommaren försvinner fyra spelare, alla landslagsmän. John Carew hann göra nio mål på vårsäsongen innan han åkte till Valencia. Ytterbacken André Bergdølmo stack till Ajax, mittbacken Bjørn Otto Bragstad är på glid till Derby och Jan Derek Sørensen har redan skrivit på för 1860 München.
  Visst, klubben har redan plockat sina favoriter från andra norska lag för att ersätta ett par av de flyktade. Men de nya är inga landslagsmän.
  Första halvlek ser ut att ge tvivlarna rätt. Tempot är lågt, felpassningarna många. När Mossmålvakten inte får tag i en hörna kan Frode Johnsen ändå nicka in 1–0 till hemmalaget.
  Andra halvlek blir livligare. Rosenborg ökar trycket, ökar koncentrationen och får utdelning. När matchen är över har Rosenborg vunnit med 5–1.


Rosenborgs tränare Nils Arne Eggen vaggar runt på en gräsmatta i skuggan av arenan. Svartgrön träningsoverall, lite satt, stort vitt hår, händerna i byxfickorna, ögonen på spelarna som tränar anfallsspel, ett leende på läpparna.
  Och så plötsligt ett utbrott:
  – Men-men! Vad gör ni? Stopp! Stopp!!
  Nils Arne Eggen frustar fram orden, han är så irriterad att han stammar. Spelarna stannar upp.
  – Ni kan väl för helvete inte möta bollen alla tre!! Lite dynamik, tack! grymtar han och fäktar med armarna.
  Han avslutar utfallet med ett gurglande morrande.
  Sedan ställer han sig vid sidan igen, händerna i byxfickorna, godmodigt leende och pojkaktig blick.
  Tidningen Aftenposten har räknat ut att Lerkendal lockar nästan lika många besökare som Nidarosdomen. Då har man lagt ihop åskådarna på matcherna och alla studiebesök på träningsanläggningen och klubbstugan, Rosenborg-brakka.
  Nu är det skoluppehåll och ferie, men ändå gott om folk som kikar på träningen: en stor grupp ungdomar från ett sommarläger, några pappor med söner och döttrar, journalister, klubbledare.
  Tonåringarna fnissar åt tränarens utfall, barnen tittar storögt på den bullrande mannen.
Spelarna är populära, men det är Nils Arne Eggen som är det stora dragplåstret och det är ett av hans ökända vredesutbrott som de nyfikna hoppas på.
  
Den temperamentsfulle tränaren är känd i hela Norge, även utanför fotbollskretsar. För några år sedan ville dåvarande statsministern Torbjørn Jagland ha Eggen som ungdomsminister i regeringen. I Trondheim vet alla vem han är.
  Tv-programmet ”Helt apropå” har gjort en – ganska fånig – sketch om hur svårt det var att spela fotboll i Alperna, eftersom alla planer lutade så. Faktum är att till och med den sketchen kunde ha handlat om Trondheim, där hela staden är en enda backe ned mot havet och där turistbyrån skryter med att orten har världens enda backlift för cyklar, allt för att invånarna ska kunna ta sig runt utan att anstränga sig till bristningsgränsen.
  – Fotbollsprestationen beror på andra saker än klimat och pengar. Har man en klar filosofi för hur man ska göra kan man skapa ett lag som konkurrerar, säger Nils Arne Eggen.
  Han är inne på sitt tjugoandra år som tränare för Rosenborg Ballklub.
  När landslagsmittfältaren Bent Skammelsrud får frågan om tränarens betydelse för klubben svarar han att ”det är ju inte han som spelar matcherna”.
  Men det är å andra sidan nästan det enda Nils Arne Eggen inte gör i Rosenborg.


1988 lades grunden till dagens Rosenborg BK. En bank gick in med pengar och administrativt kunnande. Förre spelaren och tränaren Arne Dokken blev direktör. Och Eggen hämtades hem igen efter en tid som tränare i Moss.
  Tillsammans satte sig de nya klubbledarna för att formulera strategin för Rosenborgs framtid. De skulle lägga förutsättningarna för spelet på planen och organisationen utanför.
  Det första man enades om var att Rosenborg skulle spela ”trevlig, anfallsinriktad och publikvänlig fotboll”. Devisen trycktes till och med på matchtröjorna.
  – Jag hade alltid haft en viss syn på fotboll, men det var först 1988 jag kände att jag kunde driva igenom en viss spelstil, skaffa vissa spelartyper och ordna en viss form för styrandet av klubben, säger Nils Arne Eggen.
  Vi sitter på hans kontor inne i klubbstugan och har fått varsin kopp svart kaffe. Skrivbordet är charmigt rörigt, väggarna furuklädda, gardinerna rutiga – och nu går Nils Arne Eggen i gång. Om det finns något som i Eggens värld kan konkurrera med glädjen att träna Rosenborgs fotbollsspelare, så är det nog att få berätta om hur han tränar Rosenborgs fotbollsspelare. För en journalist, svensk till på köpet.
  – Anfallsfotboll är överordnat försvarsfotboll, börjar han, och jag förstår att Nils Arne Eggen är en man som går sina egna vägar.
  Så många tränare i Sverige – och Norge – har sagt att ”jag ska bygga laget bakifrån” eller ”först och främst ska vi få ordning på försvaret, sedan kan vi utveckla anfallet” att fotbollsintresserade börjat se det som en fotbollens naturlag.
– Det går inte att vinna i fotboll utan att kunna anfalla. Det är fakta, säger Nils Arne Eggen, och kallar målvakten för den viktigaste anfallsspelaren eftersom det är han som startar de flesta attacker.
  
Sedan gör han ett försök att sammanfatta den ledarskapsfilosofi han utvecklat genom åren. Det går sådär, men han har skrivit om det också, i den kombinerade självbiografin och ledarskapsboken Godfoten.
  Boken är full av visdomsord och postulat som både spelare och ledare ska kunna falla tillbaka på när de blir frågande. Till slut har den gamle historielektorn lyckats föra fram ett slags milt socialdemokratiskt en-för-alla-recept för framgång.
  Allt destilleras sedan ned till fem budord för Rosenborgs verksamhet.
Vår framgång är inlärning av färdigheter.
Våra resultatmål är produkten av en kontinuerlig prestationsförbättring.
Vi är offensiva och lösningsorienterade.
Vi har humör och temperament.
Vi är folkliga.
  Sedan 1988 är det dessa postulat som har styrt verksamheten vid Lerkendal.
  Snusförnuftigt? Visst, men Nils Arne ser en skillnad jämfört med nästan alla andra lag som någon gång laget upp strategier för att nå framgång.
  – Vi satte aldrig upp några tidsgränser för våra mål. Vi sa inte ”om tre år ska vi vara etablerade i Europa”, utan det rörde sig om en ganska långsam evolution.
  Så förklarar Nils Arne Eggen sin teori om ”godfoten”, om att alla spelare i Rosenborg ska få ta tillvara det de är allra bäst på, sina ”godfötter”, sin spetskompetens. Rosenborg har byggt hela sin framgång på att vara ett kollektiv, men det är de bästa spelarna som ska ingå. Om alla drar åt samma håll och samtidigt utnyttjar varandras expertkompetens, då blir resultatet mångdubbelt bättre.
  – Men det blir ju vanskligare och vanskligare. Fotbollen kan inte leva med de okontrollerade marknadskrafter som råder nu.
  Nils Arne har plötsligt avbrutit sig själv och fört in samtalet på ett annat favoritämne.
– Dom säger att Bosmandomen ska vara förenlig med den fria konkurrensen på marknaden, men det är ju en politisk dom. Vadå lika villkor? Om Barcelona kan betala hundratals miljoner för en spelare, det är väl inte konkurrens på lika villkor? Men om vi i Norge dumpar priset på lax med en krona, då blir det uppror för att konkurrensen snedvrids!
  
Sedan har Nils Arne inte tid att prata längre, inte den här gången. Han ska diskutera med administrative direktören Nils Skutle om hur många miljoner man ska erbjuda Stabaek för mittfältaren Petter Belsvik.


Det sägs att om man ska finna Rosenborgs själ ska man leta i klubbstugan. Om man går ut ur Eggens kontor och förbi sportdirektören Rune Bratseths rum kommer man till det stora vardagsrummet.
  Där står en typisk norsk lunchbuffé uppdukad: bröd, smör, ost. Mesost. Leverpastej. Inlagd sill. Makrill i tomatsås. Lax. Majonnäs.
  Husfar Rollen, Rolf Maaø, lunkar fram med en termos nybryggt kaffe.
  – Är du svensk? Då ska du väl ha både mjölk och socker i kaffet? skrockar han.
  Folk kommer och går genom den öppna ytterdörren. Det är budordet om Rosenborgs folklighet som praktiseras.


Nils Arne Eggens fotbollstankar är raka motsatsen till Egil ”Drillo” Olsens kritiserade långbollsfotboll. Debatten i Norge har varit livlig och tonen mellan de två tränarna ibland frän, som ofta när Nils Arne Eggen är inblandad.
  Rosenborg spelar så gott som alltid med 4-3-3-uppställning, och det med två mycket offensiva mittfältare. Full fart framåt, bollen på marken, väggspel och rörlighet.
  När RBK började rada upp seriemästerskap och fick komma ut i Europa hade Eggen inte en tanke på att ändra spelstil.
  Resultaten blev därefter.
Den rosenborgska anfallsfotbollen gav ofta överraskande resultat hemma på Lerkendal, men när Rosenborg spelade på bortaplan slutade det med katastrof.
  
1989 klarade Rosenborg 0-0 hemma mot Mechelen. Returen i Bryssel vann belgarna med 5–0.
  Året därpå reste Rosenborg till Odessa och fick stryk med 3–1.
  Och bortaförlusterna fortsatte.
  1991: Sampdoria, 0–5.
  1992: Dynamo Moskva, 1–5.
  1993: Austria Wien, 1–4.
  Vid det laget hade spelarna fått nog.
   Eggens fotbollsfilosofi räckte för att springa hem den norska ligan med hur många poäng som helst, men det var smärtsamt tydligt att i internationell fotboll krävdes något annat.
Spelarna var trötta på att förnedras i Europa, och de var utleda på Eggens temperament, hans plötsliga utbrott och utskällningar. De vittnade, ibland anonymt, om träningar där Eggen på en sekund växlade från fryntlig farfarsfigur till tyrann som tog heder och ära av enskilda spelare.
  
– Det hänger en verbal giljotin över ditt skrivbord, Nils, sa målvakten Ola By Rise, i dag tränarassistent till Eggen.
  En dag i oktober 1993 var det dags för krismöte i klubbstugan. De molokna spelarna satt uppradade i sofforna. Journalisterna hade kommit dit och släppts in, eftersom det ingår i Rosenborgs folklighet att aldrig stänga dörren för någon.
  Och Nils Arne Eggen excellerade.
  I fotoblixtarnas sken skrev han sin avskedsansökan. ”Passar det inte så går jag. Jag kan inte leda ett lag där spelarna inte har förtroende för mig”, sa han. Sedan åkte han hem. Spelargruppen blev tagen på sängen av sakens offentlighet. Nu blev deras argument svävande.
  De hade muckat med fel kille. Nils Arne Eggen ägnar ett helt kapitel i sin bok åt hur man i en organisation ska använda konflikter som drivkraft och hur krismaximering ger resultat i längden.
  Dessutom: ett av klubbens budord, författat av Eggen själv, var ju som bekant ”vi har humör och temperament”.
  Genom att skriva in detta i Rosenborgs filosofi hade Nils Arne sett till att hans vredesutbrott inte bara var tillåtna utan till och med nödvändiga, en förutsättning för verksamheten.
  Han blev kvar, förstås. Avskedsansökan förkastades redan samma kväll. Karln hade ju trots allt tagit ännu en serieseger bara ett par dagar tidigare.


Den 10 september 1996 satt IFK Göteborgs tränare Mats Jingblad och skrattade på en presskonferens i Göteborg. Det var dagen före premiären av Champions League och han fick frågor från den gästande presskåren:
  – Vet du att Rosenborg alltid attackerar? undrade journalisterna. Vet du att RBK:s främsta mål är att underhålla?
  – Då får det bli så. De underhåller, men vi vinner, sa Mats Jingblad leende.
  Rosenborg BK och IFK Göteborg var gamla bekanta, även om de aldrig mötts på planen tidigare. När Rosenborg inledde storsatsningen 1988 skrev de inte bara ner en ambitiös filosofi på papper. De drog också runt på studiebesök till andra klubbar i Skandinavien. IFK Göteborg stod överst på listan – det var ju trots allt den enda nordiska klubb som vunnit internationella cuper.
  – De hade tagit kontakt med oss några år tidigare. De var väldigt nyfikna och ambitiösa. De ville veta hur vi var organiserade, hur vi ledde klubben, hur vi tränade, säger Roger Gustafsson, IFK:s tränare under de senaste framgångsåren och i dag fotbollsansvarig i föreningen.
  Mats Jingblads era i Göteborg var ingen lycklig tid, men under hans första år i klubben spelade Blåvitt strålande offensiv fotboll. När det var dags för mötet med Rosenborg ledde IFK allsvenskan överlägset och var favoriter inför prestigematchen i kraft av form och rutin.
  Men sedan det första trevande studiebesöket hade RBK utvecklats snabbt. Norrmännens omtalade OS-satsning inför Lillehammer hade smittat av sig på alla idrotter. 1996 tränade Rosenborgspelarna betydligt mer än motståndarna i IFK.
  Matchen på Ullevi spelades i kallt regn en kulen kväll. Mats Jingblad höll halva sitt löfte från presskonferensen: hans lag underhöll inte, men de vann inte heller.
  Trots Göteborgsledning med 1–0 och 2–1 kom Rosenborg hela tiden tillbaka. Rosenborgs slutliga seger med 3–2 var i underkant. De norska mittfältarna och framför allt anfallarna Harald Brattbakk, Steffen Iversen och Mini Jakobsen sprang sönder det göteborgska försvaret i blixtrande kontringsattacker. Nils Arne förklarade att matchen nog var det bästa som Rosenborg hade presterat någonsin.
  De besvikna blåvita spelarna menade att de gjort sin sämsta match i mannaminne.
  En fortfarande chockad Mikael Nilsson kunde i alla fall säga till pressen det som alla vana Ullevibesökare hade sett:
  – Inget annat lag har spelat så här offensivt mot oss här hemma.
  Inte Milan, inte Barcelona, inte Porto och inte Manchester United.
Till slut hade Eggens taktik lyckats. Den första bortasegern i Europa (bortsett från ett lag från Luxemburg) var ett faktum. Det kunde bli en rolig höst för Troillongan – Trollungarna – från Trondheim.


Matchen mot Göteborg blev ett tydligt skifte på den nordiska fotbollstronen. Göteborg hamnade i en nedåtgående spiral och har i dag en lång väg kvar till nivån från 80- och första halvan av 90-talet. AIK och Bröndby har försökt ta upp kampen, men har än så länge bara blivit slagpåsar i Europa. Helsingborg har fått kritik för att de snarast krympt sina ambitioner, trots att det i år blev deras tur att nå gruppspelet i Champions League. I Norge, däremot, har Rosenborgs framgångar gjort pengarna i den norska ligan betydligt större.
  Under slutet av 80-talet och början av 90-talet var situationen den omvända. Då var Norge en fyndbod för engelska klubbar och agenterna flockades på Tippeliga-kamperna.
  – Det gjorde att norrmännen tidigt vande sig vid att arbeta med agenter. När Bosman-domen sedan kom var de norska klubbarna mer slipade än vi i Sverige, säger Roger Gustafsson.
  Kenneth Storvik kan jämföra den norska inställningen med gamla klubben Helsingborg, som tagit sig igenom samma kval som Rosenborg.
  – I Rosenborg är det ingen skam att ha det bra som spelare. Det märks när man är ute och reser att de anstränger sig för att man ska ha det bra socialt och för att familjen ska trivas. Det kanske kostar några hundra tusen om året, men det är det värt om spelaren stannar ett par år extra för att han uppskattar klubben.
Rosenborgs ekonomiska ställning gör också att de inte måste sälja spelare så fort ett bud kommer. Kenneth Storvik tar som exempel landslagsmannen Jan Derek Sørensen, som har skrivit på för 1860 München. Hans kontrakt går ut efter säsongen och tyskarna var beredda att betala fem miljoner för att få honom några månader tidigare.
  
– Men nu tänker Rosenborg behålla honom över Champions League i höst och släpper honom gratis som Bosmanspelare senare. Ingen annan klubb i Norden har råd att resonera på det sättet, men för Rosenborg kan det på sikt bli mer värdefullt att behålla honom några månader extra. I Helsingborg har man nog fortfarande inte tacklat Bosmandomen. De tycker fortfarande att det är en katastrof och undrar vad de ska göra, säger Kenneth Storvik, som för övrigt både kom till och gick från Helsingborg som Bosmanfall.
  Lönerna har också stigit snabbt. I dag tjänar de bäst betalda Rosenborgspelarna (Erik Hoftun, Roar Strand, Bent Skammelsrud) uppemot fyra miljoner per säsong, och ännu mer om laget tar sig till Champions League.
  I ett land där en Big Mac kostar 35 kroner kan de kanske behöva pengarna. Å andra sidan kan de få fenomenala stenbitsburgare för samma pris från en liten fiskbod i Trondheims hamn.


Efter att ha tvålat till Blåvitt för andra gången på kort tid hade Rosenborg 1996 chansen att gå vidare till kvartsfinal – om laget vann mot Milan på San Siro.
Det skulle ju förstås inte gå, men ett Milan på väg att bli ett krislag kom ingen vart mot de drivna norrmännen. När matchen var över hade Rosenborg vunnit med 2–1 efter mål av Harald Brattbakk och Vegard Heggem. Sedan dess är den fjärde december 1996 en märkesdag i Rosenborgs historia.
  
Så här skriver Nils Arne Eggen om matchen: ”Ännu en gång har mitt lag, med den färskaste och bästa generationen av elever, presterat mer än vad jag själv, den alltid lika optimistiske tränaren, hade vågat hoppas på. Ännu en gång har laget visat att det är rätt att satsa det mesta av träningsenergin på den svåraste, men också mest grundläggande idén i fotboll, att anfalla och att göra mål.”
  Och precis som vi i Sverige gottade oss när Göteborg vann mot Manchester United, Halmstad mot Parma och Trelleborg mot Blackburn, så njöt Nils Arne Eggen av att sätta miljonärerna på plats:
”Det verkar vara föga samband mellan duktighet och storleken på plånboken, det är snarare fråga om omvänd proportionalitet. Det jag ser ute på planen är humankapitalinvesterarens seger över fotbollskapitalisterna”.
  
Rosenborg var vidare till kvartsfinal, där Juventus väntade. Men segern mot Milan hade öppnat ögonen på proffsuppköparna och när det var dags för match i mars hade halva laget försvunnit.
  Ändå klarade RBK 1–1 på Lerkendal, men i Turin var trønderna aldrig nära. En straffspark och en målvaktstavla av Jørn Jamtfall gav italienarna segern.
  Men segern mot Milan var inte någon tillfällighet.
  1997/98 tog Rosenborg elva poäng och kom tvåa i en grupp med Olympiakos, Real Madrid och Porto.
  Nästa år skrapade laget ihop åtta poäng.
  Förra säsongen började Rosenborg fantastiskt, laget lekte bland annat bort tyska mästarna Borussia Dortmund med 3–0 på bortaplan. RBK vann gruppen, som också innehöll Feyenoord och Boavista – med fem poängs marginal – men var sedan chanslösa i gruppspel nummer två.
  Trots framgångarna finns det de som menar att Rosenborgs poängskörd genom åren hade varit ännu större om laget bara sett till att värva en högklassig målvakt. Visst gör Jørn Jamtfall räddningar, men det är hans många grodor som fastnat på näthinnan.
  – Det är väldigt typiskt Rosenborg att en ny målvakt alltid har hamnat sist på prioriteringslistan. Rosenborg har haft Norges bästa lag i tio år, men aldrig landets bästa målvakt, säger Geir Svardal, Adresseavisens sportchef.


När framgångarna tog slut för IFK försvann skimret kring Kamratgården snabbt. Många skulle säga att det hängde samman med några dyra men inte särskilt lyckade nyförvärv. Göteborgs värvning av Halmstads Robert Andersson 1997 är fortfarande det dyraste (cirka åtta miljoner) och mest kontroversiella spelarköpet mellan två svenska klubbar, men någon succé blev det aldrig. När Blåvitt gjorde ytterligare fem storköp året därpå och ändå var långt från både SM-guld och mästarliga drog ledningen i bromsen och satsade på ungdomsverksamhet i stället.
Rosenborg har aldrig haft det problemet, eftersom alla nyförvärv tycks passa kusligt väl in i maskineriet. Norges motsvarighet till Robert Andersson-affären var när Tromsøs Sigurd Rushfeldt köptes till Rosenborg för sju miljoner för att ersätta Steffen Iversen 1997. Rushfeldt gjorde över 20 seriemål sin första säsong och är i dag proffs i Spanien.
  
Sedan kom John Carew – han kostade 20 miljoner att lösa från Vålerengen – och spelade sig till både landslagsplats och proffskontrakt på nolltid.
  Carews ersättare Frode Johnsen spelade sin tredje match för Rosenborg mot Moss, och gjorde sitt tredje mål. Nils Arne Eggen säger kort:: ”En spjutspets i Rosenborg ska göra många mål. Det är normalt”.
  Under sommaren lyckades Rosenborg också göra klart med Stabaeks Petter Belsvik och förhandlar med unge talangen Christer George från Strömsgodset och Tor Trondsen från Moss.
  Rosenborgs självklara sätt att plocka till sig konkurrenternas stjärnor väcker naturligtvis irritation bland de andra föreningarna, även om RBK betalar för sig, med råge. Resultatet av värvningsoffensiven talar för sig självt och RBK har till och med planer på att trappa ner sin ungdomsverksamhet. De vill gärna fortsätta sitt goda samarbete med klubbarna i distriktet, men det är lättare att köpa spelarna när de har blivit tillräckligt bra än att utbilda dem själv.
  Klubben har också en uttalad ambition att höja lönerna ännu mer.
  – Rosenborg är egentligen den enda klubben i Norden som försöker matcha bud från klubbarna på kontinenten med höga löner. De norska lagen har de sista åren generellt varit mycket bättre än svenska på att ta betalt för sina spelare när de säljs, säger Roger Gustafsson.
Klubben är alltså mer kapitalistisk än någonsin, men har ändå lyckats med konststycket att behålla sin profil som halvideell småklubb med socialdemokratiska förtecken.


I den mån det finns ett recept för Rosenborgs framgång verkar de flesta ingredienserna alltså finnas också i vårt land. Men inte samlade i samma klubb, utan utspridda lite här och där.
  Träningsmässigt är de svenska lagen i alla fall på väg att komma ifatt.
  – Nästan alla allsvenska lag tränar lika mycket som norrmännen i dag. Men det ger resultat på sikt och Norge är fortfarande fem–sex år före oss, säger Roger Gustafsson.
  Däremot finns det bara en Nils Arne Eggen, vilket gör en kopiering av Rosenborgmodellen omöjlig.
Det är därför man förstår oron över vad som ska hända den dag då Nils Arne Eggen tackar för sig. Det finns ingen given efterträdare i klubben.


Däremot finns en kandidat i Moss. Frågan är om han ens ges möjlighet att tacka nej.
  Under matchen mot Rosenborg har Mosstränaren sett sitt lag rulla boll fint på mittfältet emellanåt. Spelarna har skapat flera chanser framför Rosenborgs mål, trots bortaplan. Men han har också sett ett försvar som svajat betänkligt. Och målvakten, med solen i ögonen halva matchen, tvekade på varje inlägg och var snett ute på minst tre av Rosenborgs mål.
  Stundtals piggt anfallsspel, men läckande försvar. Känns mönstret igen?
  Nå, Moss tränare verkar inte särskilt bekymrad under tv:s eftermatchenintervju, där han står i svartgul träningsoverall, lite satt med stort brunt hår och händerna i byxfickorna.
  Knut Torbjørn Eggen, 40 år och tränare i Moss, spelade 221 matcher för Rosenborg och fyra landskamper mellan 1978 och 1991.
  – Vi förlorade mot ett bättre lag i dag, säger han och tar sin far i handen som tack för matchen.
  Han har själv haft honom som tränare under nio säsonger.
  På väg från tv-kameran hejdas Knut Torbjørn av en journalist från lokaltidningen.
  – Vore det inte bättre att vara tränare för Rosenborg än att komma hit och förlora med Moss? försöker reportern.
  Knut Torbjørn Eggen ser ut att önska att han hade fått en krona för varje gång frågan ställts.
  – Man vet aldrig vad som händer i framtiden, svarar han och lämnar Lerkendal.
  För den här gången.

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-725 2000
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
 MER SPORT