|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Så blev Maradona bäst i världen
(Det är torsdag den 5 juli 1984. Diego Maradona har anlänt till sin nya klubb Napoli i Italien. Red:s anm.) Dagen för presentationen kom 80 000 till San Paolo bara för att se mig. Jag sa de få ord jag kunde på italienska och sparkade upp bollen på läktaren. Publiken var fullständigt vild. Jag var helt chockad. Säsongen 1984/85 tog vi nio poäng. Nio futtiga poäng. Med svansen mellan benen åkte jag hem för att fira jul och nyår i Buenos Aires. När jag kom tillbaka fick vi börja om med andra halvan av italienska ligan. Under den halva säsongen tog vi fler poäng än Verona, som vann ligan. Vi tog 24 poäng och de 22. Vi slogs ut ur Uefacupen med futtiga två poäng. Jag gjorde 14 mål och var tvåa i skytteligan efter Platini. Säsongen 1985/86 kvalade vi in till Uefa-cupen och blev trea, sex poäng efter Juventus. På den tiden var Ottavio Bianchi manager. Jag gillade honom aldrig från första början. Han var en hård man. Han verkade inte ha det latinska temperamentet. Han var mer som en tysk. En gång sa han till mig: – Det finns en övning som jag vill att du ska göra? – Vilken då? – Jag slänger bollen och du ska vräka dig och svepa undan den med vänstern och sedan högern. – Inte en chans. Jag tänker inte kasta mig. Det är motståndarnas uppgift att försöka få omkull mig. – Aha. Då kommer vi att få problem hela det här året, sa han. – Japp, och du kommer att sparkas. (Med Maradona flygande fram och tillbaka mellan hemlandet och klubbsysslorna i Italien säkrade Argentina VM-platsen 1986. Maradona skriver att drömmen om guld infann sig redan när han och landslagskamraterna anlände till VM-byn. Red:s anm.) Mot Bulgarien gjorde vi några gamla misstag men då var vi redan för välorganiserade. Vi krossade det ena laget efter det andra. Vi var i kvartsfinal! Matchen mot England skedde den 22 juni 1986. Det är ett datum jag inte kommer att glömma så länge jag lever. Med tanke på allt England stod för var matchen den verkliga finalen. Officiellt hade spelarna inget med Falklandskriget att göra. Men vi visste hur många argentinare som hade dött där ute. De hade skjutit dem som småfåglar. Jag avslutade det andra målet som min bror hade sagt åt mig. Den 13 maj 1981 hade jag gjort ett liknande drag och lagt över bollen på ena sidan när målvakten kom ut för att skära av mig. Då strök den utanför stolpen när jag redan hade börjat jubla. El Turco ropade på mig och sa ”Din sopa. Du skulle inte ha försökt passera målvakten. Du skulle ha dragit honom. Han var redan nere.” Han hade rätt. Jag gjorde dragningen på Shilton och han gick verkligen på det. Jag gjorde mitt livs mål. Det första målet gjorde mig knappast ledsnare. Ibland känns det som om jag gillade det mer – det som jag gjorde med handen. Vi var i final mot Tyskland, det lag som min pappa från början hade tippat skulle nå dit. Vi gjorde två fantastiska mål. Först Tata Browns nick, som han verkligen förtjänade efter att ha spelat bättre än alla oss tillsammans när han ersatte Passarella. Valdanos var inte heller fel, eftersom det visade hur Carlos försökte få oss att spela. Jag var aldrig orolig när de kvitterade. Inte en chans. Visst, de nickade in två mål i vårt straffområde. Det är ett oförlåtligt misstag för alla skickliga lag men vi visste att vi skulle klara det. Vi visste att segern var vår. – Gol de Burru! Som jag firade Burruchagas mål. Vilken lycka. Jag minns hur vi kastade oss över varandra i en hel hög, ett berg av spelare. Vi kunde redan känna att vi var världsmästare. Det var sex minuter kvar. När signalen gick... Jag levde allt det till fullo, som jag gjort med allt i mitt liv. Det var bara att ta det för vad det var – en fantastisk seger för Argentina. Men det var också allt det var. Att vi vann VM sänkte inte priset på bröd. Jag önskar att vi fotbollsspelare kunde lösa folks problem genom att spela fotboll. Då skulle vi alla ha det mycket bättre. När jag kom hem väntade en stor folksamling som trampat sönder La Totas (Maradonas mamma, red:s anm) hela trädgård och hon var galen. De sjöng, tutade och gav mig presenter. Det fanns inget mer jag kunde önska mig. Ingenting. Vid den tidpunkten gjorde IMG (sportagentföretaget International Management Group, reds anm) en undersökning om världens mest kända person. Mitt namn vann. IMG erbjöd sig att köpa rättigheterna till min avbild. De bjöd hundra miljoner dollar. Hundra miljoner kalla. Men det fanns en hake. Ett av kraven var att jag skulle ha dubbelt medborgarskap, argentinskt och – håll i er nu – amerikanskt. Och nationalitet – att vara argentinare – går inte att sätta en prislapp på. Året 1988 var min bästa säsong men det hade också att göra med att jag fick se min dotter växa upp och ha hela familjen runt mig. Och då fick jag den stora chansen – en möjlighet att sticka. Bernard Tapie, ordföranden i Olympique Marseille, erbjöd mig allt jag ville ha och mer därtill: – Låt oss inte prata summor. Jag bjuder två gånger mer än vad Napoli ger dig. Jag vill ha dig i Frankrike vad det än kostar. Det var inte bara pengarna – det fanns intressanta detaljer som ett hus. Villa Fiorito. Det var en verklig kåk på mer än 500 kvadratmeter med stor trädgård för min dotter att leka i. Men Ferlaino ville inte låta mig gå. Han kom fram till mig när jag höll bucklan. Han höll mig om axlarna och viskade i mitt öra ”Visst ska vi låta kontraktet löpa ut, eller hur, Diego?” Jag ville slå cupbucklan i huvudet på honom. Men det var fel tillfälle. Jag sa att jag hade hållit min del av avtalet och att han nu skulle vara tvungen at hålla sin. Men precis då svarade han ”Nej, nej, nej... Jag säljer inte dig. Jag sa bara det för att motivera dig.” Därefter kom de eviga semestrarna. Jag ville ha mina ledigheter och bestämde mig för att ta dem. De hade dukat bordet. Men det var då de började, av en händelse, knyta mig till droger och maffian. Några fotografier med mig och Carmine Giuliano – den utpekade ledaren för en av maffiagrupperna – dök upp i Il Mattino och andra tidningar. Han kallades ledare för en av de mäktigaste familjerna, Forecella. Jag medger att den världen var spännande. För en argentinare var det något nytt: Maffia, vad är det? Det var spännande att se. Jag brukade erbjudas gåvor men tackade alltid nej – för de gav alltid först och bad om tjänster sen. De brukade bjuda in mig till nattklubbar, ge mig klockor och sånt. Det var den relationen jag hade till dem. Varje gång jag gick till en klubb gav de mig en Rolex i guld eller en bil. En hel jävla bil! De gav mig Italiens första Volvo 900. Jag frågade vad jag behövde göra för den. De sa ”Fotograferas med den”. Nästa dag dök bilden upp i tidningen. Det var så jag kopplades ihop med Carmine Giuliano och hans familj. När Napoli byggde ett starkt lag och vi började vinna var jag inte lika populär längre. Fem år efter min ankomst kördes jag ut ur landet som om jag var kriminell. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
|
