Ferlin – en fotbollspoet
Att fotboll också är poesi är ingen direkt nyhet. Poeter som fotbollsspelare är mer ovanligt.
  Ändå var 1900-talets mest lästa svenske poet en riktigt duktig högerinner – trots att han var ganska mager om bena, tillika om armar och hals.
  Nils Johan Einar Ferlin, alltså.
   I eftermiddag avtäcks en byst av skalden i Norrtälje, landets tredje Ferlin-staty, gjord efter en förlaga av framlidne smideskonstnären Konrad Nyström.
  Hit till Norrtälje, till Norrboda och Penningby, flyttade han vid närmare 50 och idrottskarriären var sen länge över.
  Fotboll hade han börjat spela i Svintorgskamraterna, fortsatt i IFK Filipstad och i den utbrytarklubb,
Filipstads SK, som han själv var med om att bilda i protest mot att IFK värvade spelare utifrån.
  ”Sportens betydelse för Nils Ferlin kan man nog inte överskatta” skriver Jenny Westerström i den nära 500 sidor tjocka biografi som kom 1998, lagom till 100-årsfirandet av författarens födelse.
Där kan man också på Ferlins ojämna realexamensbetyg se att endast i ett ämne fick han stort A: i gymnastik.
   Det gav mej idén att studera ämnet vidare, så jag ansökte om ett stipendium under rubriken ”Fotbollens betydelse för Nils Ferlins diktning”.
  Häromdagen damp det ned elva tusen kronor i brevlådan – eller åtminstone den del av summan man är berättigad till innan man lämnat stipendierapport. Nu återstår forskningen.
  I Norrtälje idag, i Filipstad senare i sommar och även i danska Lyngby, där det sägs att han spelat.
  Jag lovar återkomma i ämnet.
Tills dess ett smakprov, ett utdrag ur en kuplett från 1931 där Ferlin passade på att leka med Torsten Tegnérs hurtighet i Idrottsbladet:
   ”Hatten utav för Torsten,
  den rivande pennan och borsten!
  Han kan sina tricks
  och Albert och Strix
  han sitter i kolingens lumpor
  och läser om Segrarens strumpor.
  För T.T. är T.T., han far som en slips
  och ger sina tips i kvadrat och ellips.
  Han spelar på alla tangenter,
  han är både ytter och center.
  Han är som en bäck
  av sprudlande bläck
  och klarar varenda häck.”