Låt Ljungberg spela på topp med Kennet i EM
PALERMO. Först som sist: ska man förlora med 0–1 mot Italien, så är det bättre att göra det en onsdag i februari i Palermo än en måndag i juni i Eindhoven.
  Dessutom efter en match där Sverige totaldominerat en stor del av första halvlek.
  – 28 minuter, sa TOMMY SÖDERBERG.
  – 25 minuter, sa LASSE LAGERBÄCK.
  Jag nöjer mej med 20. Vackert så.
  Trots förlusten – det här var mycket bättre än jag hade befarat.
   I totalkaoset under Stadio della Favoritas läktare efter matchen frågar jag också Tommy Söderberg, om han verkligen hade räknat med den starten på matchen. Med svenskt kortpassningsspel som gång på gång sågar sig genom ett av fotbollsvärldens säkraste försvar...
  – Nä, man undrar: vad händer?
  Svarar Söderberg.
  Tomas Gustafsson angav tonen med sin uppkäftighet på högerkanten, perfekt sekunderad av Niclas Alexandersson. Jörgen Pettersson använde sin finslipade teknik till utsökta vrickningar och skarvningar, och den lille Anders Andersson har en härlig speluppfattning och är också betydligt snabbare än man först tror.

Sorglig träffbild
   Bakåt var duon Patrik Andersson–Jocke Björklund lika säker som någonsin, även om man nu inte steg upp lika offensivt som kanske tidigare. Utom de gånger man ställde Vieri offside – det var många gånger det...
  Där fick jag alltså ett positivt svar på en av mina tre frågor i gårdagstidningen.
  Den andra – om Fredrik Ljungberg skulle saknas – är mer svårbesvarad. Han saknades inte i inledningen, däremot sedan.

En hel del chanser skapades under första 20 minuterna, men i vanlig ordning var avslutningarna för svaga, skotten för lama, och träffbilden rent sorglig.

Ingen boxare har någonsin vunnit ett mästarbälte utan att utdela ett slag. Med samma enkla logik måste en fotbollsledning som vill betraktas som seriös sätta ”fart på målgörandet” som nummer ett på listan över viktiga åtgärder.

Från RASMUS RAGNARSSON har jag fått en idé, som jag här vidarebefordrar: FREDRIK LJUNGBERG på topp tillsammans med Kennet!