Här är rekordfallskärmarna för några av de bankdirektörer som spelade bort bankernas miljarder och sedan fick sparken. Nordbanken Göran Hållén, vd för privatdivisioner: 22 086 649 kronor. Rune Barnéus, koncernchef: 17 492 945 kronor. Lars Hjortengren vice vd: 10 000 000 kronor. Christer Ragnar vd för företagsdivisionen: 7 937 036 kronor. Gotabanken Per-Olof Sjöberg, vd: 34 990 000 kronor. Gabriel Urwitz, vd: 7 000 000 kronor. Första sparbanken Bertil Sjöstrand, koncernchef: 7 000 000 kronor. Karl Henrik Pettersson, vd: 7 000 000 kronor.

De kostade skattebetalarna 35 miljarder. Men själva kom de undan med feta fallskärmsavtal.
  Bankdirektörerna, som styrde in Sverige i den djupaste finanskrisen sedan 1930-talet.
  De gav på nittiotalet girigheten ett ansikte.
Det började 1985 när bankerna inte kunde hantera situationen som uppstod när regeringen avreglerade kreditmarknaden. Plötsligt kunde bankerna låna ut hur mycket pengar som helst. Och det gjorde de.
  Mer eller mindre seriösa låntagare kom och ville köpa fastigheter till allt högre priser. Priser som inte stod i relation till vad fastigheterna kunde inbringa i intäkter.
  Köpen spädde på inflationen, som i sin tur minskade skuldernas värde. Och så steg priserna igen För man trodde ju att priserna skulle stiga igen.
  Och bankerna lånade ju så gärna ut pengar.

Priserna svängde
Så kom en internationell lågkonjunktur och en skatteomläggning som väckte insikten. Inflationen kommer minska. Fastighetspriserna började svänga och i september 1990 ställde det börsnoterade finansbolaget Nyckeln in betalningarna.
  Nu börjar raset. Från nyåret 1990 faller fastighetspriserna med 50 procent på två år.
  Nu kommer konkurserna. Spekulanter som startat fastighetsbolag och spelat högt med bankernas slarviga utlåningar faller nu ihop som korthus.

Enorma förluster
Och bankernas kreditförluster blir enorma.
  Gotabanken går omkull och slåss ihop med Nordbanken , som också skulle ha gått omkull om inte staten pumpat in 65 miljarder.
  Andra banker, som SE-banken, begär hjälp av staten om stöd för att klara situationen. Man klarar sig till slut undan konkurs utan statligt ingripande genom att öka vidden mellan in- och utlåningsräntan. Det blev alltså bankernas övriga kunder som dyrt fick betala bankernas fiaskon.
  Enligt den oberoende ekonomen professor Johan Lybeck kostade den vidgade räntemarginalen hushållen och företagskunderna 85 miljarder under åren 1990-94.
  Staten har i sin tur fått igen en del av sina utlägg. Men enligt oberoende ekonomers 1998, professorerna Peter Jennergren och Bertil Näslund, kostade krisen skattebetalarna 35 miljarder kronor.
  Allt medan bankdirektörerna som var ansvariga för bankernas vidlyftiga och slarviga låneaffärer klarade sig utmärkt. På olika nivåer fick man förtidspension eller avgångsvederlag.

Fängelse i Finland
Även Finland genom gick en svår bankkris.
  Men här betalade man inte ut några fallskärmar. Tvärtom. Här dömdes istället sju bankdirektörer till fängelse.
  Och chefen för Arbetarbanken, den förre socialdemokratiske partiledaren Ulf Sundqvist dömdes till 41 miljoner i skadestånd. Efter förlikning sänktes summan till 2 miljoner kr.

Bosse Sandström

Ett okänt antal bankmän gjorde ett urdåligt jobb.
  För detta betalar du och jag och en del andra 130 miljarder kronor. Eller 130 000 miljoner kronor.
  Är det rättvist?
  Finansminister Göran Persson vill inte införa en allmän bankavgift. Det finns säkert argument för denna ståndpunkt.
  Men det känns i högsta grad orättvist om de banker som lät pengarna gå upp i rök ska slippa betala för att vi ställde upp och räddade dem från kollaps
  Enligt professor Johan Lybeck har bankkrisen kostat 179 000 miljoner kronor. Så stora var bankernas kreditförluster mellan 1990 och 1993.
  Av summan står skattebetalarna för 65 000 miljoner. Lika mycket betalar bankernas kunder genom sämre sparräntor och högre låneräntor. 50 000 miljoner kronor har bankernas ägare fått punga ut med genom lägre avkastningar.”

Lena Mellin
Aftonbladet 24 januari 1995