Från ABBA:s glitter till progg och punk
Abba och Ebba
Sjuttiotalet var ett motsägelsefullt årtionde. Å ena sidan glittrig pop à la Abba, å andra sidan proggen och punken med det svenska flaggskeppet Ebba Grön.
Foto: PETER KNOPP, PER BJÖRN

NÖJE: Jens Peterson För en del är 70-talet samma sak som velourbyxor, råris och ruggiga koftor.
För andra är det glamour och glitter hos After Dark.
Inget årtionde är enkelt att sammanfatta, även om vi försöker. Men få är så fulla av motsägelser som 1970-talet.

 Visst, det är proggrocken och politisk underhållning. Men det är också ABBA och disco, sminkrock och glammer.
  Fast å andra sidan är det symfonisk rock, Pink Floyd, Yes och de mest pompösa allvarsamheter.

Punk och hårdrock
Och punk. Hårdrocken blev en egen genre under 70-talet.
  Vi såg också artister som Bruce Springsteen, Neil Young, Ulf Lundell och Van Morrison få fart på sina solokarriärer. Och de liknade inte alls de ovanstående.
  Och reggae, förstås. Bob Marley blev en av 70-talets stora.
  Mats Ronander kan kanske förkroppsliga 70-talet. Han spelade både med ABBA och EBBA (Grön), han var gitarrbroder åt Ulf Lundell och började som bluesslyngel hos Peps i hemstaden Örebro.
  Det där är bara musiken. På filmsidan var det en stark period för USA. Filmer som ”Gudfadern”, ”Chinatown” ,men det var också det årtionde när jättefilmerna kom, evenemangen som lockade storpublik omedelbart. ”Hajen”, ”Stjärnornas krig”och ”Saturday night fever”.
  Men låt oss ändå dröja en stund vid ABBA. Björn och Benny inledde årtiondet som schlagerkompositörer, och slutade det som skickliga och framgångsrika popmakare. Med ”Dancing queen” hittade de alla rätt, men fortsatte utvecklas hela tiden som låtskrivare och producenter.
  Ändå var deras seger vid schlager-EM i Brighton också en samling för den andra svenska musiken. Kalla den progg eller alternativ eller musikrörelse. Att Sverige vann betydde att Stockholm fick arrangera em-schlagern 1975 och då ordnades en alternativ-festival.
Thåström 1979
Thåström 1979...
Foto: PER BJÖRN
   Thåström 1999
och 1999.
Foto: JONAS BILBERG
  Med udden riktad mot ABBA.
  ”Doing the omoralisk schlagerfestival” sjöng Sillstrypar´n från Nationalteatern.
  Det blev en spricka i svenskt musikliv där skivbolagstillhörighet avgjorde. Medan grälen pågick blev ABBA ett av världens största popband i resten av världen.
  Och idag är det mer ABBA-feber än progg-nostalgi, ingen tonårsgrupp gör covers på Elda med höns eller Nynningen.
  Den ledande låtskrivaren i musikrörelsen på 70-talet var Mikael Wiehe, först i Hoola Bandoola band och sedan som soloartist. Han har fortsatt hålla hög klass, och har de sista åren också satsat på musikalskrivande. I höst (1999) var det premiär på hans ”Kejsarinnan” i Göteborg, efter Selma Lagerlöf, och ”Dåliga människor” i Malmö.

Närmar sig varandra
På samma scen där ”Kristina från Duvemåla” av Benny Andersson och Björn Ulveaus först visades.
  Så det som såg ut som alldeles motsatta världar på 70-talet har hamnat rätt nära varandra när seklet sätter punkt.
Jens Peterson

LÅTARNA
ABBA: Dancing queen
Bruce Springsteen: Born to run
Hoola Bandoola Band: Vem kan man lita på?
David Bowie: Ziggy stardust
Sex Pistols: Anarchy in the UK
Bob Marley: I shot the sheriff
Led Zeppelin: Stairway to heaven
The Eagles: Hotel California
Ulf Lundell: ”67, 67”
Pink Floyd: Money
FILMERNA
”Gudfadern”
”Hajen”
”Stjärnornas krig”
”En kärlekshistoria”
”En kille och en tjej”
”Mannen på taket”
”Apocalypse”
”Taxi driver”
”Gökboet”
”Cabaret”