Per Albin Hansson – blev Per Albin med hela svenska folket.
SOCIALDEMOKRATERNA PRESENTERADE 1944 ett efterkrigsprogram (De 27 punkterna) som krävde full sysselsättning, rättvis fördelning samt effektivitet och demokrati inom näringslivet. Man talade om socialisering av läkemedelsindustrin och överföring av viktigare naturtillgångar och stora kapitalanhopningar i samhällets ägo. Programmet innehöll också förslag om allmän sjukförsäkring, barnbidrag och bättre bostäder. Många socialdemokrater började under 1944 tröttna på samlingsregeringen och den hämsko det lade på debatten men Per Albin Hansson såg fler fördelar än nackdelar med samregerandet. I juni 1945 var ändå samlingsregeringens tid slut. En rent socialdemokratisk ministär trädde till under Per Albin Hanssons ledning. De socialdemokratiska reformplanerna som de skisserades i efterkrigsprogrammet framkallade en häftig motoffensiv från de borgerliga och det privata näringslivet. Valkampanjen 1948 utvecklades till ett borgerligt frontalangrepp mot regeringen, som anklagades för att ha hemliga socialiseringsplaner. Angreppet leddes av folkpartiledaren Bertil Ohlin och understöddes av landets på den tiden största tidning Dagens Nyheter och dess chefredaktör Herbert Tingsten. Personliga angrepp på Per Albin Hanssons efterträdare Tage Erlander var vanliga. Även finansministern, den timide Ernst Wigforss framställdes som en hänsynslös marxistisk dogmatiker som stod kommunisterna nära. Valet blev Erlanders genombrott. Socialdemokraterna fick 46,2 procent av rösterna (Gallup hade förutskickat 41 procent) och behöll regeringsmakten. Politiken behärskades av män. När Erlander 1947 gjorde ekonomen Karin Kock till statsråd efter Gunnar Myrdal som avgick blev hon Sveriges första kvinnliga statsråd. Mitt fyrtiotal började tisdagen den 27 april 1948 på allmänna BB i Karlstad. 1948 - det var efterkrigstid och uppbyggnadstid och inledningen till vad som senare skulle kallas skördetid. Inte minst sportsligt. Mora-Nisse Karlsson vann skidornas femmil i vinter-OS i St Moritz och Martin Lundström 18 kilometer. De hyllades av hela landet. Jublet blev ännu högre när medaljerna började regna över Sverige i sommar-OS i London. Sverige blev näst bästa nation efter USA och vann 16 guldmedaljer. Det blev svensk dubbelseger på 1 500 meter (Henry Eriksson och Lennart Strand), tredubbelt svenskt på 3 000 meter hinder och historiskt guld i fotboll. Gunnar Nordahl avgjorde med ett typiskt Gunnar Nordahl-mål. Gert Fredriksson inhöstade dubbla guldmedaljer i kanot, och Wille Grut vann den moderna femkampen. Efter åtta år avskaffades brödransoneringen. Findus lanserade något helt nytt - konserverad barnmat på burk.
STÖRST AV ALLA I SVENSK FILM på fyrtiotalet var Edvard Persson. Hans publiktycke var enormt. Han personifierade den folkliga beredskapsandan, den klasslösa gemenskapen och den enkla folkhemsomsorgen, värden och attityder som folkflertalet gillade. Edvard Persson gjorde 1939-45 elva filmer. Två av dem, Kalle på Spången och Livet på landet, sågs av minst två miljoner människor. Inte ens vår stora internationella filmstjärna Ingrid Bergman som 1948 kom hem på besök kunde mäta sig i popularitet med Edvard Persson. ”Sibiriens ängel” Elsa Brändström, känd för sitt arbete för krigsfångar under första och andra världskriget, avled och sörjdes i mitt hem. Med Bo Sundblad gnolade min far och mor på ”Violen från Flen”. De försökte hänga med när Kvartetten Synkopen gick på kafferep, och de skrattade åt och med Povel Ramel som besjöng det glada livet i holken. Det unga innefolket föredrog Nat King Coles ”Nature Boy” och Charlie Parkers ”Scrapple from the Apple”. I Värmland var man inte så fascinerad av modernisterna Erik Lindegren och Karl Vennberg och det litterära fyrtiotalet med dess mörka livskänsla och aggressiva tidspolemik. Där läste man fortfarande Fröding och ”Guitarr och dragharmonika” snarare än moderna Vennberg och ”Halmfackla”, Aspenström och ”Snölegend” och Hjalmar Gullberg och ”Fem kornbröd och två fiskar”. Sartre och Camus var viktiga för svenska författare och påverkade starkt 40-talsdebatten men deras böcker hade knappast någon folklig spridning. Att akademien tilldelade brittiske T S Eliot Nobelpriset i litteratur ansågs mer i sin ordning än att franske André Gide fick priset året dessförinnan. När 40-talet började var runda trygga Per Albin Hansson och Edvard Persson störst inom politik och film. När decenniet slutade dominerades scenen av gängliga intellektuella sökare som Tage Erlander och Ingmar Bergman. Var tid har sina behov och sina hjältar.
