Himmelsk på scen
ett helvete privat
Gösta Ekman satsade allt på sin filmkarriär till priset av sitt liv
Den 12 januari 1938 dör Gösta Ekman. Han är bara 47 år men kroppen orkade inte längre. Trött och fysiskt slut dog han i uremi. Efter en lunginflammation sa njurarna nej. Och en fullkomlig landssorg bröt ut.
100 000 människor följde honom till graven på Norra kyrkogården. Begravningen blev en enastående manifestation av tacksamhet och beundran för en man som förnyat den svenska teaterkonsten.
Vacker som en gud när han var ung och märkt av djävulen när han dog blev han den kanske mest älskade skådespelaren hittills i Sveriges historia.
De sista tio åren av sitt liv dominerade han den svenska teaterscenen totalt men han fick betala ett pris för sin begåvning, som ständigt piskade honom vidare. Ju mer han gjorde ju mer ville han göra.
Och vid en filminspelning i Berlin blev det för mycket. Man spelade in en Faustfilm med en rad internationella filmstjärnor. Inspelningen var slitsam. Det var många förseningar.
Många använde kokain för att orka med. Till slut också Gösta Ekman.
Narkotikan fällde honom
Narkotikan skulle fälla honom. Eller om det nu var hans egna ambitioner.
Ska man spela livets roller så måste man känna livet. Man måste känna helvetet för att kunna se Gud, brukade han säga och jagade vidare.
Drömde om teater gjorde han tidigt. Pappan jobbade i en bokhandel och var amatörviolinist och fick ibland hoppa in på teatrarna. De var en lycklig liten småborgerlig familj men så dog fadern i tuberkulos. Gösta Ekman var då bara sex år gammal. För att klara försörjningen började modern ta emot inackorderingar och öppnade en damfrisering i hemmet.
Gösta Ekman blev på gott och ont ett ensamt barn utan kamrater, barnsköterska eller föräldrar som kunde avbryta hans fantasilekar. Fantasilekar som skulle leda honom till teatern.
12 år gammal började han arbeta som springpojke, men redan när han var sjutton antogs han vid ett resande teatersällskap. Och de små rollerna blev allt större.
Publiken föll direkt
19131925 var han anställd hos Albert Ranft på Svenska teatern i Stockholm. Och publiken föll omedelbart för hans blonda skönhet, livsglädje och vitalitet. Även om kritiker var avvaktande.
Det borde också röra sig något bakom den höga vackra pannan, skrev Anna Branting.
Då omkring 1920 uppträdde plötsligt Gösta Ekman med en ny konstnärlig mognad, en mångsidighet och djup som också fick kritikerna att kapitulera.
Han spelade ofta med en smärtsam inlevelse och en intim närvaro som låg fjärran från alla deklamatoriska skådespelartraditioner och alla fascinerades. Han spelade inte sina roller, han var dem.
Och samtidigt som han beundrades för sin skådespelarkonst älskades han för sin värme, öppenhet och entusiasm.
Han hade gift sig med Greta Sundström och äktenskapet var lyckligt men på trettiotalet började allt rulla så fort. Han drev ett tag själv tre teatrar. Allt skulle han hinna med, men nu började narkotikamissbruket kräva sitt pris. Succéer började blandas med fiaskon och han förlorade mycket pengar. Rykten och förtal förpestade livet. Till slut sa också kroppen nej.
Bosse Sandström
Att blomsterhyllningarna till Gösta Ekmans bår skulle bli omfattande var man i första hand beredd på, men att de skulle strömma in i sådan mängd att de inte rymdes i kyrkan hade man nog inte väntat. Men redan vid 1/2 11-tiden hade det kommit så många kransar och buketter till kyrkan att man inte kunde få plats med mera utan måste lägga upp dem i rader på snödrivorna utanför norra portalen.
Och ändå var koret överfullt av blommor, och längs alla kyrkans huvudutgångar stodo kransarna uppradade mot bänkarna. De stora paketbilarna från blomsteraffärerna fortsatte att lasta av sina dyrbara bördor av markens alla blomster.
Dt var egentligen ett rent under att mitt i den gråa vintern se en sådan blomsterprakt. Där fanns kransar av orchideer, där fanns ett litet kors av liljekonvaljer med två små elefanter i mitten , där var väldiga fång av blodröd amaryllis, vita liljor, nejlikor, rosor och anemoner, mimosa, hyacinter och tulpaner.
Aftonbladet den 18 januari 1938 |
Läs mer om 30-talet:
I ett annat land hade det blivit inbördeskrig
Yrsa Stenius skriver om 30-talet - då Sverige valde väg
Himmelsk på scen ett helvete privat
Gösta Ekman satsade allt på sin filmkarriär till priset av sitt liv
Astrid - en svensk Diana
I Belgien lever ännu myten om den svenska prinsessan
Edvard Persson och pilsnerfilmer fick Sverige att glömma krisen
och smörsångarna fick sitt genombrott
OS-bragderna som håller än
Jesse Owens rekord stod sig i 48 år
Han svälte ut ett helt imperium
Gandhis uppror fick förtryckta i hela världen att jubla
Nackskott och slavläger blev Stalins modell
40 miljoner människor tros ha gått under i Gulag