Aftonbladet mediecenter: 100 år med Aftonbladet

Paris var staden för konstnärerna. Francis Scott Fitzgerald och Ernest Hemingway (fotograferad 1950) hörde till den som drog till den franska huvudstaden.

Foto: AP

PARIS BLEV STADEN för de svenska 20-talskonstnärerna. Staden i ljus. Eyvind Johnson började sin långa europeiska bildningsgång där och fick sällskap av Ivar Lo-Johansson, som levde bland de fattigaste och skrev sociala reportage. Kanske hann de båda också gå på krogen med Hemingway, Dos Passos och Scott Fitzgerald som också dragit till den franska huvudstaden.
  Från Frankrike kom den stora socialistiska radikalismen till Sverige. Clarté - klarhet - hette organisationen som både hyllade revolution, kulturkamp, Freuds psykoanalys och radikalpacifism.
  Jag bläddrar i gamla årgångar från Clarté, ett arv från min far. Där skrev de alla: Pär Lagerkvist, Karin Boye, Artur Lundkvist, till och med Sven Stolpe. Jag läser med lätt vemod om Lagerkvists radikala texter i tidskriften. Finns han längre i läsande människors medvetande? Är det kanske bara bilderna om solen som löser sitt blonda hår, mors darriga handstil och ångesten som är vår arvedel, som lever kvar i skolantologierna? Lagerkvist skrev 1925 sin Gäst hos verkligheten, om uppbrottet från den fromt instända miljön och vägen in i socialismen och världen. Mönstret och bildningsgången upprepades till en stor del av den senare arbetarlitteraturen.
  Nils Dardels tavla ”Den döende dandyn” fascinerar mig särskilt.
  Den föregrep, med ett par år, skräcken och fallet för 20-talets trygga borgerlighet och lekande överklass. Deras dominans och världsbild hotades av demokrati, revolution, arbetarnas organisationer och kvinnofrigörelse.
  Det var ju borgerlighetens egna radikala kvinnor (Tamm, Wägner, Fogelclou), som på 20-talet formade Fogelstad-gruppen, kvinnokollektivet som krävde likalön och bedrev sexualupplysning och som mätte sitt feministiska projekt mot det gamla patriarkala.

MED DANDYN OCH 20-TALETS tilltagande ekonomiska kris dör också borgerlighetens självklarheter. Klassamhället utmanas till en del av den ståndcirkulation som Gustaf Hellströms 20-talsroman ”Snörmakare Lekholm” berättar om. Den goda ekonomin rasar samman under 20-talet och också småborgerlighetens dröm om de lönannde aktieaffärerna går i kras, som för människorna i Birger Sjöbergs väldiga roman om ”Kvartetten som sprängdes.”
  Några kraftfulla manifestationer orkar den gamla världen med. När Stockholms stadshus invigs runt midsommar 1923, så finns hela överheten samlad och nationalskalden Verner von Heidenstam håller tal till Gustav Vasa.
  Det monumentala har kort tid på sig. Sju år senare kommer Stockholms-utställningen med funktionalism, dess hån mot gammeldags kitsch och ornament och med stridsropet: ”Acceptera”.
  Sveriges ekonomi blev global redan på 20-talet. SKF, AGA, Asea erövrade marknadsandelar och stämplade in svensk kvalitet i världens medvetande.
  Näringslivets särskilde trollkarl hette Ivar Kreuger, som skulle göra sig själv sprängrik men också dela med sig till hela svenska folket. Tändstickorna tände så att säga framgångsfacklan.

KREUGER LA UNDER SIG hälften av världens tändsticksproduktion och lånade villigt ut pengar till europeiska regeringar, 75 miljoner dollar till Frankrike, 125 till Tyskland. Han gav också en slant till folkpartiet, fast mindre. Vi är på väg mot Sveriges andra stormaktstid, sa entusiastiska företagare. De litade på Kreuger som var mäktig aktieägare i de stora bolagen: Boliden, L M Ericsson, SCA och dessutom kontrollerade Skandinaviska banken. Det var ett imponerande bygge, fast utan solid grund. Det skulle visa sig när börsen på Wall Street bröt samman 1929 och den stora kapitalistiska krisen spreds över världen.
  Kreugers imperium, byggt på egenartade lån och bisarra uppgörelser och fiktiva värden, blåstes bort. Han grep sin revolver i Paris och hans exempel följdes av många ruinerade svenskar.
  Den andra stormaktstiden för Sverige blev kort.
  Skottet i Paris avfyrades l932. Samma år slutade Ernst Rolf att sjunga att vi skulle slänga våra gamla sorger i en säck och att Din vår är min vår och alla vackra flickors vår. Rolf orkade inte heller med glädjen, framgången och kraven.
  Då var 20-talet definitivt slut. De eviga regeringskriserna hade bytts ut mot en stabil folkhemsk Per Albin-regering, vald på flera decenner.
  Per Albin och hela hans rörelse kunde sjunga ”Bättre och bättre dag för dag.”

Olle Svenning