STOCKHOLM VAR KLÄTT I SVART den 1 mars 1925. Branting skulle begravas. Sven Jerring rapporterade via det nystartade Radiotjänst. Mer än 100 000 människor kantade gatorna. Slottskyrkan hade dekorerats till jordfästning för den förste socialistiska statsministern. Ett land i försoning, i alla fall det året. Berömt också för att den store kyrkoledaren Nathan Söderblom, fredspristagare liksom Hjalmar Branting, höll ekumeniskt kyrkomöte i Stockholm. Söderblom bjöd såväl den skäggyvige patriarken Photios och metropoliten Germanos Strinopoulos till domkyrkan i Uppsala.
  Den allvarlige Rickard Sandler fyllde Brantings roll som statsminister. Något senare valdes Per Albin till partiledare. De självlärda männen, någon gång kvinnorna, steg in i kanslier och kommunhus.
  Folkrörelserna var 20-talets gymnasium och högskola. Olof, som författaren Eyvind Johnson kallar sig i sin självbiografi, flottade timmer på dagen och bildade sig på ledig tid: folkbibliotek, studiecirklar, politiska möten med tända ljus och mötesordning och ordförandeklubba.
  Den svenska arbetarlitteraturen är fylld av Olof-gestalter. De hade sina kusiner i frikyrkans små tempel och i godtemplarnas loger. Sverige skulle inte bara bli demokratiskt utan också folkligt kristet och nyktert.

Volvo
Den första Volvon rullade ut från fabriken 1927.
FOLKET RÖSTADE RENTAV om nykterheten. Förbud eller inte. Folket sneglade mot Amerika, dit så många i föräldra-och farföräldragenerationen farit för att bygga nya framtider. På 20-talet härskade också gangstervälde, ofta byggt kring den illegala spriten och svartklubbarna. Scarface, ärransiktet Al Capone var spritsmugglingens och maffians kung. Kampen om spriten i Sverige fördes inte mellan polis och gangsters utan mellan folkrörelsernas nykterister och toleransens och vällevnadens män och kvinnor ut alla samhällsklasser. Den fryntlige Albert Engström ville behålla supen till kräftkalaset och de frisinnade, samvetsömma ville slå sönder öltunnorna. Engström vann och liberalerna sprack i två delar.
  Det gamla hade nått sitt slut på 20-talet men det nya var ännu inte tydligt och synligt. Ett visst kaos utvecklade sig. Regeringar kom och gick. Ibland styrde Branting med liberalerna och ibland samlade sig ämbetsmän från höger runt konungens rådsbord.
  Den unga otåliga generationen, till vilken Tage Erlander hörde, bekymrade sig över regeringsmaktens förfall och anade ett svenskt Weimar. Den tyska staden var omskrivningen för regeringskriser, hot mot demokratin och en gränslös inflation.
  Man kunde inte veta om Sverige skulle drabbas. Regeringsfrågan på 20-talet var ständigt öppen eller dunkel. Den liberale C G Ekman styrde periodvis både regeringen och sitt lilla parti, ibland med hjälp av högern, ibland i samarbete med vänstern. Det stod strid om skola, arbetsmarknad och försvar.
  Socialdemokraterna skrämde näringslivets män genom att tillsätta en väldig socialiseringsutredning. I praktiken, visade det sig, mer för att vinna tid än för att förstatliga näringslivet. Socialiseringsnämnden lades ner ungefär samtidigt som den första Volvo-bilen rullade ut från fabriken.
  Över hela Sverige härskade kung Gustav, tryggt övertygad om att monarkin skulle bestå. Rojalismens allra varmaste känslor fyllde landet när 21-åriga prinsessan Astrid gifte sig med den belgiske kronprinsen Leopold, en av vår tids mest brutala kolonisatörer. Hon hann bli drottning innan en tragisk bilolycka tog hennes liv. En tidig Diana, vördad och vårdad än i dag.
Garbo i Åtrå
Greta Garbo med John Gilbert i filmen ”Åtrå” 1927.
Foto: TIME WARNER
  Den stora glamorösa döden nådde också nöjesvärlden. Rudolph Valentino, exotisk skådespelare, sammetsögd förförare, dog 1926, bara 31 år gammal. Den tidens James Dean. I två dygn kämpade hundratusentals människor, mest kvinnor, för att få se sista lilla skymten av hans vältränade kropp och slutna sammetsögon. Valentino var filmens första manliga megastjäna.
  Greta Garbo var den kvinnliga motsvarigheten. Hon steg ut från NK och in på Dramaten för att senare förföra en hel värld i filmer som Gösta Berlings saga, men framförallt i Åtrå och Anna Karenina. Magin har levt kvar ända sedan Garbo gick in i den hemlighetsfulla skuggan l942.

SVERIGE FÖRSÖKTE KOPIERA Hollywood, fast utan Garbo, som dessutom tog med sig de bägge regissörerna Mauritz Stiller och Victor Sjöström. Med pengar från Ivar Kreuger byggdes filmstaden i Råsunda. Där härskade Edvin Adolphson - med tiden också Gösta Ekman.
  Tidens stora, vackra skådespelerskor finns, inbillar jag mig, sammanfattade i Carl Kylbergs tavla ”Dam i rött”.
  Kontinentens svartaste idéer strömmade också in över gränserna. I partipolitisk enighet bildades ett rasbiologiskt institut som på allvar mätte skallar, drog slutsatser och ville förädla den svenska eller nordiska rasen. Den sortens tankar levde länge kvar.
  Klasskampen var på 20-talet också en svensk realitet. Gång på gång stötte höger och vänster samman om frågor som gällde strejkrätt och ersättning för arbetslösa. Konflikterna blev både till massdemonstrationer och regeringskriser. Också idrottsvärlden var delad i en borgerlig och en socialistisk riktning. Fast ganska snart bröt socialdemokrater med den vänster som stod bakom AIF, arbetarnas idrottsförbund.
  Per Albin förklarade idrotten neutral och folket jublade åt Calle Westergrens krysstag och OS-guld och fotbollslandslagets OS-brons i Paris l924. Om bara Putte Kock hade fått vara hel, vad hade då inte han och Sven Rydell kunnat uträtta? Guld?
  Idrotten kunde vara både asketism och bohemeri. I grannlandet sprang den tyste, gåtfulle Paavo Nurmi mer mot sin egen klocka och sina egna hårda krav än mot motståndarna. Nurmi tog tyst emot nio OS-guld. Den magre svenske simmaren Arne Borg skvalpade omkring i Centralbadet i Stockholm. När det blev tävling, ofta efter en hård natt, fimpade han cigarren vid startpallen och drog i väg i segerlopp - det största av alla i EM i Bologna l927. Guld och ett världsrekord som stod sig i elva år.

Läs forsättningen