Bild: AFTONBLADET Alla älskade Ernst Rolf På 20-talet blev Ernst Rolf (1891-1931) revykungen i Sverige. Omgiven av glittrande balettflickor sjöng han med sprudlande glädje om hur ”det går bättre och bättre dag för dag”.   Det hade det gjort ett tag. Han var bondkomiker som blev varietéartist och gjorde succé och 1921 började turnera med egna revyer.   Publiken jublade men nu gick det inte så bra längre. Varenda revy gick med förlust och bakom skrattet lurade ruinen.   Privatlivet var inte mycket bättre. Han var gift tre gånger och kanske kär men brydde han sig?   - Att ligga med flickor är som att gå på toaletten för mig, sa han till tredje frun Tutta och äktenskapet blev väl inte lyckligare av det.   1932 var det panik, alla tillgångar var pantsatta ned till minsta silversked.   På julaftonen drack han en flaska konjak och hoppade i havet. Han kom upp igen, men fick lunginflammation och dog.   Publiken sörjde för de älskade honom. Kanske för att han lät så äkta på scen. När han sjöng om kärlek, och att det skulle gå bättre, lät det som om han trodde på sina egna ord.   Och fortfarande spelar vi hans skivor och minns ”grabben med chokla´ i” och han som ”var ute när gumman min är inne”.

Det var en tid fylld av framtidstro.
Ivar Kreuger var världens tändstickskung och självlärda män ur arbetarklassen skulle bygga ett nytt Sverige – bättre och bättre dag för dag.
Olle Svenning skildrar här det glada 20-talet – och mörkret som kunde anas.

Ernst Rolf log, brett och vitt. Det glittrade om scenen och balettflickorna.
  - Bättre och bättre dag för dag... strunt i sorgerna och alla bekymmer.
  På parkett satt Per Albin, Möller, Wigforss. Fest och glädje efter regeringsbekymren.
  De hade blivit vuxna nu, män i staten. Byggnadsarbetarna, springpojkarna, de självlärda.
  Sverige hade också blivit vuxet. Rösträtten hade erövrats för både män och kvinnor, trots högerns och gamle kungens långvariga protester och oro.
  Jag bläddrar i min fars gamla fotoalbum. 1921, han bär uniform, kanske en bild från någon operett han sjöng i. Så ser jag bilder från hungermarscherna, från Möllevångstorget i Malmö mot Stortorget, från arbetarkvarteren till överklassens centrum.
  Han sjöng gärna Ernst Rolf-låtar. ”Det är grabben med choklad i.” 20-talet lovade någonting. Förstädernas män och kvinnor skulle bygga landet och de kunde sjunga både Internationalen och Ernst Rolf.

TIDERNA VAR HÅRDA. 1922 mättes arbetslösheten till 34 procent, för dem som var med i facket. Nödhjälpsarbete var påbjudet. Den sociala nöden gick att avläsa i de proletära stadsdelarna och på landbygden. Tage Erlander, som levde sitt 20-tal i Lund, såg lantarbetareländet på den skånska landsbygden och blev socialist.
  Den stora mörka europeiska historien höll generalrepetition. Benito Mussolini marscherade med sina svartskjortor till Rom, grep makten och proklamerade fascismens seger. I Tyskland dundrade Adolf Hitler på ölkrogarna och bland socialt utslagna och revanschister. I Sovjet konsoliderades kommunismens makt efter inbördeskriget. Lenins kala hjässa glänste över misären och som stjärnfall föddes små rådsrepubliker runt om i Europa. Revolutionen, den kommunistiska eller fascistiska, stod överst på den europeiska dagordningen. Kamp rådde på gator och torg.
  Sverige låg som vanligt ganska tryggt vid sidan av den stora dramatiken. Några, till höger, talade allvarligt och uppskattande om den nya europeiska ordningen. De kallades ibland tyskvänner. Andra, till vänster, bildade garden, sekter och nya partier. Männen, ofta med slokhatt, hette sådant som Karl Kilbom, Zäta Höglund, Ture Nerman och Hugo Sillén. Deras partier var vänstersocialistiska och kommunistiska.
  Arbetarklassens verklige ledare, dessa första 20-talsår, var Hjalmar Branting. Han kallades hövding och såg ut som en sådan. ”Det är på dig det beror”, sa han till arbetarna.
  De skulle erövra stat och kommun, kanske rentav Nationernas förbund, som låg i Génève, dit arbetarnas hövding for, allt oftare.

Läs forsättningen