Efter Fritiof Andersson var sig Sverige inte likt
I januari 1921 steg han in i hotell Continental och en enkel inspelningsstudio och Sverige var sig inte likt.
Eller var det då vi började se Sverige?



Se blommorna och fåglarna, fjärdar och skär - poetiskt skildrade av en man som rest runt världen och såg Sverige med nya ögon.
  Evert Taube, trubaduren, gjorde sina fyra första inspelningar den här vinterdagen. ”Karl Alfred” och ”Fritiof Andersson” var de första sångerna han sjöng in, för Concert record grammophone. Cabaretsångare Evert Taube kallades han på etiketten.
  Det var första skivan, men det skulle bli många fler. Redan samma år gjorde han elva inspelningar för His Masters Voice, som han sedan hade kontrakt med. 750 kronor om året fick han av det bolaget för rättigheterna.
  Den drygt 30-årige Taube hade då redan gett ut ett par prosaböcker, och sångsamlingen ”Sju sjömansvisor och Byssan lull” kom 1919. Men med grammofonskivan fick han en ny spridning, och blev för evigt vissångare för svenska folket. Själv ville han se sig som författare.
  Han hade rest mycket, varit sjöman och sett Pampas i Argentina, sett Australien och England, Provence och Italien. Han hade hört sånger också, som han nedtecknade eller gav svensk text. Bland sångerna han spelade in 1921 fanns melodier han inte skrivit själv, som ”Flickan i Havanna”, ”Den sköna Helén”, ”Albertina” och ”Som stjärnor små”. Men där fanns också egna kompositioner, som ”Fritiof Andersson”.
  Han fortsatte resa och spelade även in utomlands. I februari 1928 gjorde Evert Taube tio inspelningar i London, bland annat av de egna ”Jag är fri, jag har sonat” och ”Tatuerarevals”.
  Evert Taube slog igenom på 1920-talet, som också var radions årtionde. Det gav större, och snabbare, spridning åt en rad sånger och artister.

Jazzens genombrott
Åt jazzen också, som fick sitt genombrott under 1920-talet. Det kan man se på den hårda kritik mot musiken som kom. Främst den klassiska ”Varning för jazz” 1921 i tidningen Scenen, men också Karl Gerhards satiriska ”Jazz-gossen” 1922. Och poeten Sten Selander skrev en rasistisk nidbild av jazzmusik i en dikt 1923.
  Louis Armstrong flyttade från New Orleans till Chicago och blev nyskapande inom jazzen både som sångare och blåsare.
  Karl Gerhard, ja. 20-talet betyder hans genombrott, och än mer lyser Ernst Rolf. Den förre bondkomikern har blivit en elegant underhållare i frack som sjunger syrliga sånger och roar och retar. Inspirerad av Noel Coward, Englands ledande underhållare.
  I filmen är det Greta Garbo, som efter en hastig karriär i Sverige reser till USA och blir den största filmstjärnan. Kvar på svenska biodukar finns den rolige Fridolf Rhudin och den dramatiske Lars Hanson.
  Radion som blir en succé i mitten av 20-talet är en konkurrent till svensk film. Men än mer hotas den av amerikanska stjärnor. Danser, filmer, musik. . . det är från USA det heta kommer. Chaplin och Cecil B De Mille, Mary Pickford och Douglas Fairbanks.
  Under det här årtiondet är det för första gången amerikansk underhållning och kultur tar över i Sverige. Kopplar ett grepp som fortfarande håller i sig.

Jens Peterson

LÅTARNA Evert Taube ”Fritiof Andersson” Hoagy Carmichael ”Stardust” Karl Gerhard ”Jazzgossen” Paul Whiteman ”Charleston” Frank Silver ”Yes, we have no bananas!” Al Jolson ”Sonny boy” Ernst Rolf ”Bättre och bättre dag för dag” Fats Waller ”Aint misbehavin” Sven-Olov Sandberg ”Säg det i toner” John Wilhelm Hagberg ”Dansen går på Svinnsta skär” Louis Armstrong ”West end blues”

FILMERNA ”Körkarlen” ”Gösta Berlings saga” ”Guldfeber” ”Pansarkryssaren Potemkin” ”Värmlänningarna” ”Anderssonskans Kalle” ”Jazzsångaren” ”Konstgjorda Svensson” ”Tjuven i Bagdad” ”De tio budorden”