Sverige rullar in i 1900-talet

En T-Ford skulle alla ha råd med T-Forden blev den första massbilen. Den tillverkades 1908 och skulle tillverkas i femton miljon ex fram till 1927. Tin Lizzie (Plåt-lisa) hade en 4-cylindrig motor och en toppfart på 70 km. Bilen var lätt att köra och hade hög frigång för att klara dåliga vägar. Den var enkel, av god kvalitet och robust. Ett annat skäl till dess popularitet var priset. 1908 kostade Lizzie 850 dollar. 1913 införde man det rullande bandet och sammansättningstiden för en kaross minskade från tolv till 1,5 timme och priset sänktes till 500 dollar. Följande år höjdes dagslönen för en fordarbetare från 2,34 dollar till 5 dollar samtidigt som arbetstiden minskade från åtta till tio timmar. Henry Ford ville att alla hans arbetare skulle ha råd att köpa T-Forden och 1925 kostade den också bara 260 dollar.

Under seklets första decennium börjar ett nytt fenomen dyka upp i tidningarna.
  Bilolyckorna.
  Som den 20 oktober 1908 då Aftonbladet kunde rapportera om en ”Uppseendeväckande automobilolycka. Justitierådinnan Thomasson överkörd och dödad af prins Wilhelms automobil”.
  Uppståndelsen blev förstås inte mindre av att prinsparet satt i baksätet. De behandlades dock med varsamhet och tidningarna betonade att det var den sjuttioåriga och något döva justitierådinnans eget fel som rusat ut på gatan och blivit överkörd. Prinsens chaufför var utan skuld.
Överhuvudtaget var det oklart vilka regler som gällde. Trots att det 1910 fanns 1 000 bilar registrerade i Stockholm så utfärdades det första körkortet inte förrän 1917. Och den första lagen som reglerade ”ansvaret för uppkomna skador vid framförande av motorfordon” trädde inte i kraft förrän 1916.
  Men 31 maj 1900 föll det ändå en trafikhistorisk dom i Stockholms polisdomstol. Domen över Sveriges första fartdåre. Bokhållaren Carl Oscar Henning Forslund dömdes för fortkörning.

Sprang ikapp bilen
  Forslund hade varit på Hasselbacken och kom körande med sin franska Leon Bollee Voiturette på Strandvägen .
  Poliskonstapeln 304 Karlsson tyckte det gick för fort. Han skrek åt Forslund att sakta in men inget hände. Då sprang Karlsson ikapp(!) ekipaget och grabbade tag i Forslunds frackskört för att få stopp ”på den vådliga framfarten”. Någon hastighetsgräns fanns inte men Forslund fick böta 10 kronor för ”överdådig framfart”.
Så småningom införde man hastighetsgränser. I slutet av decenniet fick man köra 20 km i timmen inne i Stockholm utom på vissa gator som polisen ansågs extra farliga. Där var gränsen satt till 10 km i timmen.
  På bara några år konkurrerade bilarna ut de gamla hästdroskorna i Stockholm. 1905 fanns det 300 hästdroskor och tio taxibilar i Stockholm. 1910 fanns det 300 taxibilar och bara 35 hästdroskor.
  Bilen var på väg att inta sin plats som det nya seklets populäraste fortskaffningsmedel. Åtminstone i USA. I Europa skulle det dröja ett halvt sekel innan bilen blev var mans egendom.

Kostade fem årslöner
  En T-Ford, som i USA betraktades som en bil för ”den vanlige mannen” kostade 5 400 kr i Sverige år 1909. Att jämföra med årslönen för en vanlig arbetare, som var drygt 1 000 kr. Men Ford skulle med sitt löpande band-system snabbt sänka priserna. 1913 kostade en T-Ford i Stockholm ”bara” 3 975 kr
  Och kunde man inte köpa en egen bil kunde man alltid titta på biltävlingar. I Sverige gick första biltävlingen 1903 mellan Stockholm och Uppsala. Vinnartiden blev 6 timmar och 8 minuter. Vägarna var väl ännu inte byggda för högre hastigheter.
  1905 slog schweizaren Fredric Duafaux ett hastighetsrekord som gav eko. Han fick upp sin bil i 156 kilometer i timmen. Folk förundrades. En ny tid var på väg.

Bosse Sandström