Aftonbladet  
Aftonbladet resor  


Hon ska sälja Färöarna
Så tar du dig dit


Landskapet har en skönhet som tar andan ur en. Överallt gröna mjuka kullar och däremellan vattenfall som rinner ner mot det klara, kalla havet. Men skenet bedrar. I varje liten by finns några som har förlorat sina anhöriga ute till sjöss.
Foto: FÄRÖARNAS TURISTRÅD

Hoho! Var är alla?
På Färöarna är det ingen idé att förhäva sig.
  Här är det naturen - våldsamt storslagen, vacker och ödslig - som bestämmer.
  På fem dagar ser jag bara sex människor utomhus.

  Ett eldorado för naturälskaren med fiske, fågelskådning, vandring och båtturer.
  Här finns inte ett träd så långt ögat når, inte en buske. Bara mjuka, gröna kullar i oändlighet.
  Vädret skiftar snabbt här. Dimman driver in över berg och dalgångar. Men minuterna senare klarnar det upp och solen lyser från en klarblå himmel.
  Likt legobitar ligger byar och samhällen utslängda i den mjuka grönskan.
  På Färöarna finns 45 000 människor och 70 000 får. Överallt betar djur, i dalarna och hundratals meter upp på de branta fågelbergen som stupar rakt ner i havet.
  Där uppe är betet bäst, köttet blir godast, men vädrets makter är förrädiska. Vid en storm för några år sedan blåste 10 000 får i havet.
  Vi tar en båt från Vestmanna för att komma ut till fågelbergen och grottorna som går in i klipporna från havet.

Här är lunnefågel kalasmat och finns att köpa i affärernas frysdiskar.
Foto: AP
  Vår guide, Palli Lamhauge, pekar och gestikulerar. Han berättar om den livsfarliga sjöfågeljakten som bedrivs här under sommaren. Jägaren hissas ner längs fågelbergen och binder fast sig med rep. Sedan fångar han fåglarna genom ”fleyging”, dvs med en jättelik håv. I stora knippen kastar han sen ner fåglarna till de män som ligger med båt under klippan.
  På samma sätt placeras fåren på de svårtillgängliga betesplatserna - med rep runt magen hissas de från bergskammen ner till de branta markerna 300-500 meter upp i luften.
  - På försommaren fanns här fem får, säger Palli Lamhauge. Nu är här bara två - de andra har ramlat ner i havet.

Var är alla människor?
  Vi vandrar genom samhälle efter samhälle, men de enda levande varelser vi ser är får, hästar och gäss. I huvudstaden Torshavn med sina 15 000 invånare sitter några gubbar på en bänk, i souvenirshopen står en kvinna och på pizzerian ett par barnfamiljer.
  Då är det annat liv i luckan framåt kvällen. På baren Café Natur nere vid hamnen är det fullt tryck, hög musik och en massa folk. Fram till 1993 var det spritranson som gällde på Färöarna. Eftersom utskänkning var förbjuden utanför slutna sällskap är det den umgängesformen som gäller än i dag. Många pubar, barer och nattklubbar är bara för medlemmar. För att få komma in måste man bli rekommenderad av en medlem.

Helstekt sillgrissla
  I Torshavn vandrar vi ner till hamnen där båtarna precis har kommit in. Men den här gången är fångsten inte fisk. I plastbaljan på bryggan ligger måsfåglarna huller om buller med knäckta nackar.
  ”Gud, vad äckligt!”, säger vi. ”Äta fiskmåsar!”
  På kvällen serveras helstekt sillgrissla till middag.
  Vardagsmat på öarna är grindval. Den går till på sensommaren -hösten och slaktas i hundratal. Köttet delas ut till var och en efter behov varje gång det har varit jakt.
  - Lukta inte på köttet innan ni smakar, säger servitrisen som serverar det torkade valköttet.
  Som på signal pressar vi alla biten mot näsan. Lukten är frän, ammoniakaktig. Smaken känner jag knappt. Tuggorna är myrsmå och jag sväljer direkt. Man måste ju i alla fall smaka.
  Kalasmat är lunnefågel som serveras helstekt med potatis och tjock, brun sås. Konsistensen påminner om lever och smaken är vild och lite frän.
  Visst har Färöarna många upplevelser att erbjuda naturälskaren och vildmarksresenären, men gourmetmat är inte en av dem.
Kajsa Ekdahl