Aftonbladet  
Aftonbladet resor  


Vilken höjdare
Med isyxor och rep, stegjärn och stighudar
tar vi oss runt på Sveriges bästa fjälltur


Det enda sättet att ta sig upp på Syltopparna är att följa den smala stigen som går på skrå ut i branten.
Foto: CALLE SÖDERBERG

I bilen på väg upp till Storulvåns fjällstation ser vi några blåa spetsiga toppar bortanför alla mjuka vita fjäll - Sylarna. Där uppe ska vi stå om någon dag.
  Men vägen dit är lång och vi tar den via Jämtlandstriangeln - en av de trevligaste turerna i svenska fjällen.
DAG ETT: Vi är fyra jobbarkompisar som ska gå turen Storulvån-Sylstationen-Syltopparna-Blåhammaren-Storulvån. Tanken är att vi ska få en del alpinskidåkning. Så vi är utrustade för att ta oss uppför bergsväggar med eller utan snö. Därför släpar vi på stegjärn, stighudar, isyxor, selar, rep och stadiga skidor.
  Sikten är kristallklar den här varma dagen i mitten av april och snart ser vi Syltopparna igen. En hjord med renar rinner ner från fjället intill. Och allt är som i turistbroschyrerna - utom den tunga packningen.

Kvällstur i Tempeldalen
  De 16 kilometrarna till Sylarna går mest svagt uppför över ett öppet böljande vitt landskap, idealiskt för dagsturer. Men vi har bakhalt så den sista brantare sträckan går vi med stighudar på.
  Efter lite fika på stationen tar vi en snabb kvällstur till Tempeldalen. Vi skidar med vördnad in i den stora dalgången. Vi går upp på en bergvägg och i den sista solen i Tempeldalen får vi några härliga telemarkssvängar innan vi kör störtlopp ner till stationen. De här timmarna var dagens bästa.
DAG TVÅ: Hittills har vi gått där vi själva vill. Men nu är det enda sättet att ta sig upp att följa den smala stigen som går på skrå ut i branten. Jag vet att jag inte borde, men jag undrar ändå om jag överlever ett fall nerför det isiga och steniga stupet. Men stegjärnen biter och ger ett tryggt fäste trots att stigen är hal.
  Nu har alla bråttom. Toppen drar och i höga kliv tar vi oss den sista biten och går tillsammans upp på Storsylen. Vi är rusiga av lycka och ansträngning och snart också av champagne. Vädret är fortfarande strålande och sikten otrolig. Vi ser Gåsen, Helags, Skäckerfjällen och Åremassivet, men också Vålåsjöfjällen tre mil bort.
  Hemvägen går över Lillsylen och i backarna ner från den får vi telemarksåkare några fina löpor på jämn och fin snö.
  När vi ligger i solen nere vid fjällstationen och dricker en kall öl är vi väldigt nöjda med oss själva. Klockan halv elva på kvällen är vi de sista i stora rummet på fjällstationen. Långt borta blinkar ett ljus i mörkret. Det är fyren på Blåhammaren. Dit tar vi oss i morgon.
DAG TRE: Nästa dag blåster vi på i den tre kilometer långa nedförsbacken norr om Sylstationen. Sedan är det dags att sätta på stighudarna igen för att få fäste i uppförsbacken. Några timmar senare, i nedförsbacken vid Enkälens vindskydd, äter vi lunch. Här har några sysslolösa ungdomar satt sitt bomärke - de har bombat en vägg med graffiti.
  Efter drygt fem timmars skidåkning och flera sköna raster är vi framme. Blåhammarens fjällstation är som ett litet hemtrevligt pensionat - några låga röda hus som ligger vid branten mot Rundhögen. Maten där är berömd och vi har sett fram emot den här middagen ända från starten.
  Och våra höga förväntningar infrias.

Snöklädda fjällbjörkar
  Det är en stilla och vacker kväll när vi vid 20-tiden fortsätter de12 kilometrarna till Storulvån. Men magen är så fylld att det tar emot när vi stakar iväg i bakhalkan. Skaren har gjort fjället till pansar och en halvtimme och sex kilometer senare står vi vid Ulvåtjärn. Här lämnar vi leden och tar oss fram nära ån mellan låga fjällbjörkar och strandbankar inklädda i snö - helt annorlunda än Sylarnas högalpina landskap.
  Plötsligt, på en bar fläck bara några meter framför oss, äter två ripor kvällsmat.
  Vi når Storulvåns fjällstation strax innan det blir riktigt mörkt och sover i den ursprungliga stugan som nu är nyrenoverat självhushåll.
DAG FYRA: Sista dagen - innan det är dags att sitta alltför många timmar i bilen - tar vi Getryggen. Vi går i ett högt tempo rakt upp på de stora vita branterna och det är befriande att slippa ryggsäcken.
  För sista gången den här vintern tar jag mig ner i mjuka runda svängar och tycker att det var värt mödan att i över sju och en halv mil släpa på de tunga telemarksskidorna.
Bella Tidblad


Ha respekt för fjället
För att klara av den här turen krävs bara en god grundkondition - och envishet när det känns tungt. För att få riktigt stor behållning av turen kan det vara ett mål att kunna springa en halvtimme utan att vara helt slut.
Turen upp på toppen av Sylarna anses inte farlig och många går upp i hala löparpjäxor, men man ska ha respekt för berget. Förhållandena ändras hela tiden, vädret kan snabbt slå om, man kan drabbas av svindel eller förlamande rädsla vid det branta partiet. Prata med personalen och andra som varit uppe på toppen innan du går. Det allra säkraste är att följa med en guidad tur från fjällstationen.

Här får du veta mer
Storulvåns fjällstation 0647 - 722 00
Sylarnas fjällstation 0647 - 750 10
Blåhammarens fjällstation 0647 - 701 20
Middag på Blåhammaren: pris 150 kronor. Serveras klockan 18 och pågår till cirka 19.30. Vill du vara riktigt säker på att få mat så boka dagen innan - det här gäller särskilt under helger.
Butik med livsmedel finns på alla tre fjällstationerna och de tar kreditkort.

7,6 mil: så gick vi
Dag 1: Storulvån-Sylarnas fjällstation-Tempeldalen-Sylarnas fjällstation; 26 km.
Dag 2: Sylarnas fjällstation-Syltopparna-fjällstationen; 12 km.
Dag 3: Sylarnas fjällstation-Blåhammaren-Storulvån; 31 km.
Dag 4: Storulvån-Getryggen-Storulvån; 7 km.