|
|
|||
|
|
|||
|
|
Fynda och förundras i Glasriket Glasbruken i Småland tillhör Sveriges största turistmål
Många, både svenska och utländska turister, åker till glasbruken och deras fabriksbutiker sommar efter sommar. Och visst kan man göra fynd - priserna för servisglas kan ligga under hälften av butikspriserna i Stockholm. Det som säljs i fabriksbutikerna är oftast andra sortering. Då har glaset ändå klarat samtliga kvalitetskontroller förutom den allra sista. Har man tur hittar man udda testexemplar som aldrig hamnat i massproduktion. Priset för ett sådant fynd kan bli nästan hur lågt som helst. Av dagens drygt 20-talet större glasbruk valde vi att besöka två stora och fyra fristående små. Turistbyråer och bensinstationer har kartor och adresser till samtliga glasbruk men se upp, den informationen är inte alltid pålitlig. Själva lurades vi i väg till Gullaskruvs glasbruk ett par mil norr om Nybro bara för att upptäcka att företaget nyss förklarats i konkurs. 
Orrefors en jätteindustriOrrefors är, som sig bör en större industri, massturismanpassat från parkering till utgångskassa. Orrefors glasbutik framstår vid jämförelse som en Glasrikets NK. Det är rymligt, ljust och lagom elegant, med storköpsvänliga, rejäla kundvagnar förstås. Utbudet hos Orrefors är enormt och priserna lockande, både på gamla och nya kollektioner. Vinglasen som vanligtvis kostar 200 kronor, kostade här en dryg femtiolapp. När den värsta köpstressen stillats passar det bra med en stilla runda i Orrefors utmärkta glasmuseum. En timme i dess svala salar ger en fascinerande genomgång av glasets - och Sveriges - historia. Missa inte Simon Gates praktfulla Bacchusskål som vann det stora priset på världsutställningen i Paris 1925 då Orrefors fick sitt internationella genombrott. Bodas priser lockar inte Nästa anhalt är systerbruket Boda. Från Orrefors genar man tillbaka till väg 25, rakt genom de täta smålandsskogarna. Du hittar avfarten någon kilometer norr om Orrefors på väg 31. På Boda är det trångt, varmt och stressigt i glasbutiken. Som en förstadags rea med stilrätta armbågsknuffar och gråtande småbarn. Inte heller priserna hos Boda lockade till inköp . De flesta kom ut på grusparkeringen lika tomhänta som vi. Några hundra meter uppför vägen, mittemot Winboda värdshus, ligger lilla JEMA glasbruk. Ovan betongtrappan hamnade vi rakt in i hyttan. Här slog de rätta arbetslukterna oss varmt i ansiktet. Hett järn, lite bränt trä och rejält med svett. Glasblåsning kan man sommartid se på samtliga glasbruk. Att bevittna detta tillblivelsens ögonblick kan vara magiskt om omgivningen är den rätta. När ”anfångaren” hämtar en klump av den sega smälta sanden är temperaturen i ugnen minst 1 130 grader. Det är som att ösa glödande massa direkt ur jordens inre. Mot Mobergs ”Korpamoen” I korsningen mot Johansfors där väg 25 och 28 strålar samman kör man rakt in i hjärtat av Vilhelm Mobergs uppväxtbygd. Från Algutsboda kyrka, vars ståtliga torn syns vida omkring, går en rundtur via utvandrarnas Ljuder och ”Korpamoen”, till författarens födelseplats - knektstugan vid Bjurbäcken. Mobergs författarlandskap är identiskt med hans hembygd. Men ingen kan i dag med säkerhet säga var böckernas ”Korpamoen” låg. Utvandrarromanen berättar att Karl Oskars och Kristinas gård låg ”fem grindar från Åkerby vägskäl”. Författaren själv höll styvt på att namnet var ”oppdektat” men skall ändå ha pekat ut platsen. Där står i dag ett litet drängetorp, öppet för besökare sommartid. I Duvemåla, ett turistmål som växt stort i populäritet sedan Björn och Bennys musikal om Kristina, hittade vi Trollskogen och Rundqvistsgården. (Väg 25 - i Eriksmåla ta av mot Emmaboda - efter 8 km skylt Duvemåla - därefter 1 km till Rundqvists gård, första huset på höger sida) Miljoner i madrasserna I Trollskogen, ett orört naturreservat där mossan växer decimeterhög påstenblocken, finns en markerad vandringsled på 1,8 kilometer. Tillbaka vid Rundqvistgården finns servering och möjlighet att grilla. De sista i den stora syskonskaran Rundqvist lämnade jordelivet ungefär samtidigt som musikalen om Kristina hade sin premiär. I dag står gården som ett minnesmärke över småländsk sparsamhet. När det var dags att göra bouppteckning uppdagades nämligen syskonens sparade pengar. I madrasser, i uthus och väggar låg miljoner gömda. Norskägda Johansfors mitt i skogen vid Lyckebyån är en perfekt plats för picknick. Dammen med näckrosmattorna är anslående vacker och speglar i svarta skuggor skogen omkring. Bänkar och picknickbord finns uppställda alldeles nere vid vattnet. Ett kafé finns också, synd bara att det är så illa skött. Ljummet termoskaffe i pappersmuggar - hur kul är det. På Johansfors hittade vi färgglatt och billigt norskt glas. Stora fruktfat för ett par hundralappar hamnade i bilens bagagelucka.
Hundraårsjubilerande Skruf och idylliska Bergdala är två av de få kvarvarande, fristående svenska småbruken. På Bergdala gjorde vi fynd av ett annat slag. I lådor med utrensade småglas från 20-talet hittade vi tunga snapsglas med fot som en vacker skruvmutter. För 20 kronor styck kändes det som ett riktigt superfynd. Bergdala bruk tycks ännu leva sitt eget liv i skogsbrynet. Inne i den låga röda hyttan står en väldig rundugn, på gammalt vis mitt på trägolvet. Här stannar man gärna en stund. Barnen kan rasa av sig på gokart-banan och ska man nu nödvändigtvis falla för Glasrikets egen grisfest, hyttsill, så är Bergdala en plats så god som någon. Seden med hyttsill är gammal. Förr var hyttan bygdens träffplats och man samlades i värmen kring ugnarna. Salt sill stektes i kylröret där glaset svalnat, potatis med skalet på i askhögen. I dag arrangeras middagen i en ren priskartell bruken emellan. Alla inkasserar samma höga pris, 240 kronor för sill, isterband, stekt fläsk och småländsk ostkaka. En futtig folköl ingår.
|
|
|
|
|
|
Aftonbladet på internet distribueras via |
