DISMEMBER: Death metal (Nuclear blast/house of kicks)
Titeln på Dismembers senaste platta är mer än en titel - det är en innehållsförteckning. För death metal, kompromisslös, klassisk sådan med typiskt Dismemberstuk, är just vad som serveras.
När största delen av den armada dödsmetallband som satte segel har kapsejsat - eller bytt stil - styr stockholmarna vidare, som ett flaggskepp och med fanan i topp. Deras fjärde fullängdare är lika tuff som någonsin, och bevisar att lika väl som ett äpple om dagen är bra för magen är en äktsvensk dödsmetallplatta bra för resten av kroppen.
Bella Stenberg
D*NOTE: D*Note (VC/Virgin)
Matt Winn och hans D*Note har inte avvikit mycket från den funkiga jazzen på debuten ”Babel”, även om de uppdaterat rytmerna något.
Att låna element från drum ’n’ bass-scenen kan knappast anses vara unikt längre, men så länge det låter bra får de gärna sno vad de vill. På denna självbetitlade tredje platta, som ges ut på nystartade etiketten Virgin Club, varvar de det instrumentalt jazziga med svalkande soul. Alltid med lika god avvägning mellan pompösa stråkar och välplacerade grooves.
Lika banbrytande som ”Babel” blir det aldrig. Men vill ni ha en värdig avslutning på den här sommaren, så missa inte de mästerliga pianoriffen i ”The long goodbye” eller Py Andersons fenomenala stämma i ”Lost and found”.
Benjamin Mandre
EARTH, WIND & FIRE: In the name of love (Pyramid/Edelpitch)
Hoppsan. Först bråket mellan Carola och Earth, Wind & Fire - och nu ett ”nytt” comebackalbum. Egentligen är detta en omarbetning av en platta soullegenderna släppte i Japan häromåret.
Men strunt samma. Inget hängivet fan lär bli besviket. Det är slimmat producerat och oantastligt sjunget (Philip Bailey i högform, med Maurice White på ”additional lead vocals”). Hiphop-inslagen i några låtar hade man dock kunnat vara utan.
Annars: hyggligt hantverk. Men de var bättre förr.
Anders Hvidfeldt
KONKHRA: Weed out the weak (Die hard/house of kicks)
Jag gillar överaskningar. I alla fall positiva sådana. Och eftersom jag aldrig trodde att danska Konkhra kunde åstadkomma en så här bra skiva är jag väldigt glad. Med hjälp av två nya amerikanska medlemmar, trummisen Chris Kontos (tidigare Machine Head) och gitarristen James Murphy (tidigare Death, Obituary och Testament) faller alla bitarna på plats. Dessutom har en hel del ingredienser tillkommit sedan sist.
”Weed out the weak” är ett fett album på alla sätt, och helt rätt i en tid när Machine Head är ett av de populäraste metalbanden.
Bella Stenberg
ED KUEPPER: Starstruck (Hot/MD)
Man vet inte med Ed Kuepper. På fjolårets fina ”Frontierland” blandade han sin vanliga gitarrrock med urblues och housepop och här kommer ett helt instrumentalt album med 26 spår. Somligt är musik från filmen ”The Christmas cake” och resten spretar nästan lika vilt som förra plattan. Det är drömskt, dansant och djungelsvängigt om vartannat och egentligen rätt bra, men jag vet ju hur instrumentalplattor brukar sluta. Som hyllvärmare. Så det här är för fansen. De två-tre mest inbitna, alltså.
Håkan Steen
GRANT MCLENNAN: In your bright ray (Beggars banquet/MNW ILR)
Parallellt med den tillfälliga (?) återföreningen av Go-Betweens frestar Grant McLennan även med ett nytt album i eget namn. Och har ni följt och uppskattat denne australiensiske popsnickrare tidigare blir ni knappast besvikna. McLennan skulpterar sina gitarrslingor med största omsorg och garnerar med lyrik att sjunka långt in i. De få svackorna täcks snyggt av svarta pärlor som ”All them pretty angels” och ”Down here”.
Håkan Steen
MORRISSEY: Maladjusted (Mercury/EMI)
Morrissey-album måste man egentligen umgås med i ett par månader för att till fullo förstå och kunna bedöma.
De omfattar alltid fler dimensioner än någon rimligen hinner upptäcka under kortare tidsrymder. Dimensioner av popmusikalisk briljans. Av skönhet. Och framförallt av avgrundsdjup smärta.
Ändå tror jag mig, efter blott några få, frustrerande möten, våga påstå att ”Maladjusted” är något av det bästa den eländige misantropen varit inblandad i.
Det känns faktiskt, så här omedelbart, som den håller samma omskakande klass som ”Vauxhall and I”.
Den innehåller i alla fall lika storslagna, overkligt vackra ballader och den är definitivt lika hänsynslöst privat och utlämnande. Morrissey, som enligt pressreleasen helt slutat umgås med andra människor, tvekar inte att hänga ut det allra hemligaste, sånt vi andra inte skulle drömma om att dela med någon annan.
Och som vanligt är det de allra mest privata ögonblicken som träffar allra hårdast. Det smärtar verkligen, rent fysiskt, att höra ”Trouble loves me”, ”Papa Jack” (som, om jag förstår saken rätt, handlar om Morrisseys pappa), ”Wide to receive”, ”He cried” och ”Maladjusted”.
Albumets absoluta höjdpunkt so far är dock ”Sorrow will come in the end”, en blossande hatisk uppgörelse med Smiths-trummisen Mike Joyce, som stämde Mozzer för uteblivna royalties - och vann.
”You think you’ve won”, fräser hjälten med en ton jag aldrig hört förut, ”but sorrrow will come to you in the end...and as sure as my words are pure, I praise the day that brings you pain”.
Ett femte plus hänger redan i luften. Om en månad sitter det förmodligen där.
Per Bjurman
PANTERA: Official live: 101 proof (EastWest)
Elakare får man leta länge efter. Om Tyson bet bort en bit av örat, så biter Pantera av hela skallen. Tugg, tugg, tugg... Och är man en fan sticker man gärna dit skallen. För det här är bitvis härligt brutalt och primalt.
Akilleshäl: en del nyanser går förlorade live och stenkrossmalandet kan därför bli väl monotont.
Ronny Olovsson
Håller du med recensenterna? Eller har vi helt fel?
Maila till
Anders Hvidfeldt.
|
