|
|
|
|
|
Kanonbra – och trist
 THE CARDIGANS Gran turismo (Stockholm/Polygram) De kan i alla fall inte anklagas för att vara fega. Det hade ju varit enkelt att linda in ytterligare en serie snärtiga popmelodier i hemvävd småländsk siden och mer eller mindre garanterat inkassera en rungande världsframgång till. Men Cardigans har valt utveckling framför trygghet och växlat in det späda och eteriska mot en hård spretighet som måhända är tidsenlig men långtifrån kommersiellt säker. För den hållningen förtjänar kvintetten respekt. Men inte nödvändigtvis beröm. Ty tvärtemot vad den allmänna kritikeropinionen gör gällande resulterar nydaning inte med automatik i stor musik. Och faktum är att jag, vad beträffar det konstnärliga värdet, känner mig tämligen kluven inför ”Gran turismo”. Ögonblick som framstår som gruppens allra starkaste varvas ständigt med till synes oinspirerade ihåligheter. Singelbekanta ”My favourite game” är en av de stora triumferna. Den sylvassa gitarrslingan låten krestar kring är som en ljuv, uppdaterad dröm från det tidiga åttiotalets new wave-scen och placerar Peter Svensson bland det här decenniets allra främsta popkreatörer. Vackra balladerna ”Explode” och ”Higher”, bägge uppstagade på suggestivt slöa beats direkt från Bristol, är två andra favoriter. Liksom den på en gång skitiga och söta popjuvelen ”Erase/rewind”.”Hanging around” är inte lika direkt men har ett Bob Hund-intro jag inte kan motstå. ”Starter”, ”Marvel hill”, ”Do you belive” och ”Paralyzed” kommer jag däremot inte åt, hur mycket jag än lyssnar. Melodierna känns platta och de ofta Portishead-färgade arrangemangen krystade. Det är som om de bärkraftiga idéerna helt sonika tog slut efter halva inspelningen. Att Nina Persson genomgående sjunger lysande, och i de flesta fall skrivit begåvade texter, kompenserar bara delvis. Vi får fortsätta vänta på ett riktigt helgjutet Cardigans-album. Per Bjurman
Den flygande holländaren störtar DIVERSE ARTISTER Den flygande holländaren 2 (EMI) Två avgörande detaljer skiljer den här Cornelis-tributen från den framgångsrika dito EMI släppte för tio år sedan. Först och främst känns laguppställningen betydligt klenare. 1988 lyckades man verkligen samla den svenska popscenens hetaste och mest aktuella namn. Imperiet var med, Lundell var med, Marie Fredriksson, Wilmer X, Peter LeMarc, Eldkvarn och Freddie Wadling var med. Men när nästa generation blågul ”rockelit” nu ska mönstras saknas en handfull helt centrala band och artister. Lars Winnerbäck i all ära, men var är Bob Hund? Kent? Robyn? Cardigans? Stina Nordenstam? Soundtrack of Our Lives? Utan dem förlorar ett projekt av det här slaget avsevärt i status. Repertoaren har också en annan karaktär. Exekutive producenten Kjell Andersson ville undvika upprepningar och eftersom merparten av klassikerna betades av redan på förra skivan har han fått gräva djupare i arkiven den här gången. Det är både bra och dåligt. Bra därför att också de mindre belysta delarna i Vreeswijks fantastiska katalog förtjänar att lyftas fram, dåligt för att många av de medverkande uppenbarligen saknar en naturlig relation till materialet och i sin osäkerhet över hur det ska hanteras lagt sig till med ett teatraliskt manér som passar både låtarna och artisterna själva illa. Plussa kan man ändå för Lisa Ekdahls ekivoka ”Papillas samba”, Olle Ljungströms ruffiga ”Balladen om all kärleks lön”, Plura Jonssons och Sara Isakssons sorgsna version av Tim Hardin-tolkningen ”Om jag vore arbetslös” och den Hootenanny Singers-tappning Niklas Strömstedt, Micke Nord och Johan Norberg presenterar av ”Jag hade en gång en båt”. Fast bäst lyckas Staffan Hellstrand. Han är befriande punkig och respektlös i ”Till Linnéa via Leonard Cohen”. Herregud, i slutet kommer till och med Nomads' Hasse Östlund - Sveriges bästa rock 'n' roll-gitarrist - in och misshandlar verserna. Kanon. Men sammantaget är dett alltså en flygande holländare med lite för lite luft under vingarna. Per Bjurman
Schizofrent hårdsväng från Sator SATOR Musical differences (Independent) ”Musical differences”, indeed. Det är tre år efter förra albumet och Sator låter det höras att tiden har gått samt att de hunnit kliva vidare under tiden. Åt flera olika håll, dessutom. Ett ens tillnärmelsevis lika varierat album som det här har Sator aldrig släppt ifrån sig tidigare. De känns igen i en hård rocker som ”TV-night” eller en punkpoprökare som ”Love MF”. Men vi får också en Velvet Underground-doftande sak som ”Friction”, psykedeliska mjukisballaden ”Welcome back home” (med Fläskkvartetten som gäster) och den tidsenligt maskinkryddade, poppiga singeln ”Everybody’s making plans”. ”Stock rocker nuts”-fansen lär bli förvirrade. Och, ja, det är i schizofrenaste laget. Särskilt som vissa låtar känns förvånansvärt bleka och anonyma för att komma från välrenommerade refrängsnidare som Chips Kiesbye och Kent Norberg. Jag gillar verkligen svängiga ”Shining”, med tufft Stones-bluesigt piano, och powerpoppiga ”Tie me up”. Men det är lite svårt att veta vad Sator vill den här gången. Håkan Steen
BRYAN ADAMS On a day like this (PolyGram) Multimiljonär på rockballader. Jo, Bryan behöver inte slita ont för brödfödan. Men frågan är om han kan slappa så här förbaskat. Det här är en samling trött 80-talsdoftande midtemporock som passerar obemärkt. Ingen tårdrypande ballad. Ingen raggarrock. Då återstår inte mycket... Ronny Olovsson
AEROSMITH Little south of sanity (Geffen) En livedubbel packad med MTV-hits. – What the hell are you smoking? frågar Steven Tyler skrattande publiken. Som om han inte visste... Och nog vet vi också vad vi får. Det här är bredbent arenarock på bluesbotten, i vissa stunder skönt larmig, i andra besvärande smetig balladsörja. Ronny Olovsson
BLACK SABBATH Reunion (Epic) En livedubbel packad med mollackord. Jodå, ”War pigs” är fortfarande ett riktigt otäckt monster. ”Black Sabbath” frammanar fortfarande kalla kårar. Och riffet i ”Iron man” är så tungt, så tungt... Ett står klart. Denna Birmingham-konsert från den 5 december 1997 är, märkligt nog, den bästa livedokumentation som finns till salu med originalsättningen av Sabbath. De nya spåren då? Tja, ”Psycho man” är ett dåsigt sömnpiller. ”Selling my soul” en mer okej bagatell. Man längtar inte direkt efter ett nytt studioalbum... Ronny Olovsson THE BOO RADLEYS Kingsize (Creation/Sony) Förstod aldrig riktigt vart The Boos låtskrivare Martin Carr ville komma med sitt formmässiga experimenterande på förra albumet ”C’mon kids”. Han leker visserligen en del här också, men ”Kingsize” har en helt annan tyngd. Här finns exakt samma känsla av respekt för pophistorien och nyfikenhet på samtiden som gjorde ”Giant steps” och ”Wake up” till stora brittiska popalbum. För hur mycket det än hörs att Boo Radleys älskar Beatles hörs det också att de rensar den lokala skivbutiken på ny dansmusik. En titel som ”Jimmy Webb is God” säger en hel del. En annan, ”The future is now”, säger resten. Håkan Steen
FINT TILLSAMMANS Mötet med flygfolket (Silence/MNW) Man får kämpa lite med Fint Tillsammans, och kanske står jag inte alltid riktigt ut med Martin Stensös lite introvert skruvade texter och rätt temperamentsfattiga röst. Men den här unga Stockholmstrion, som debuterade med ett minialbum för två år sedan och nu släpper första fullängdaren, har ett så speciellt uttryck, alls icke lika Bob Hund-influerat som tidigare, att jag inta kan låta bli att tycka om deras snälla, avskalade popvariant. Feelies, Jonathan Richman och gammal svensk progg kan vara ledtrådar, men Fint Tillsammans vet att vara sig själva. Och det är deras stora styrka. Håkan Steen
THE JON SPENCER BLUES EXPLOSION Acme (Mute/MNW ILR) Jo, Manhattan-trion är fortfarande coola så det nästan gör ont. Det blir ju så när man omger sig med en så skön mix av namn som Steve Albini, Jim Dickinson, Calvin Johnson och Alec Empire. De har även lyckats förädla sin karakteristiska, lojt svängande punkblues ytterligare och ge den en lite mer soulmättad profil. Och visst gillar jag det. Men käftigheten var påtagligare på de lysande föregångarna ”Orange” och ”Now I got worry”. Här kan det ibland bli väl coolt och lojt. Håkan Steen
THE MOLE SESSION Late show (Sonet/Polygram) Hade nästan glömt Mole Session. Desto roligare att upptäcka att denna trevliga Göteborgskvartett gjort ett av höstens snyggaste svenska album. Ni som kan er Mole Session vet ungefär vad ni har att vänta er, men frågan är om gruppens finsnickrade korsning av Tindersticks, Scott Walker och Lloyd Cole någonsin stått stadigare än här. Håkan Steen
PLACEBO Without you I’m nothing (Hut/Virgin) Denna hemma i England rätt haussade trio (med svensken Stefan Olsdal på bas) har sympatiska rötter i brittisk glamrock och new wave-pop och gör en dramatiskt laddad pop jag gärna vill tycka om. Men det går inte riktigt. Nya albumet känns visserligen roligare än debuten, men de riktigt minnesvärda låtarna är för få och Brian Molko sjunger några fånigt låtsasprovokativa fraser för mycket. Håkan Steen
PONTUS & AMERIKANERNA Casino (Arcade) En poänglös återföring. Trodde jag. Men det är tydligt att popkonnässören Pontus Holmgren och hans amerikaner inte hade nått vägs ände när de gick skilda vägar. De behövde bara vara i från varandra för att kunna samla tillräckligt mycket kreativitet. Ja, det är i alla fall så det så det låter. Sockrigt eleganta ”Casino” är en av trions mest spirituella stunder; vrålstark i både melodier, arrangemang och – oftast – texter. En sån som Niklas Hillbom i Jumper har mycket att lära här. Per Bjurmnan
RAE & CHRISTIAN Northern sulphuric soul (Grand Central/MNW-ILR) När större delen av den soul och hiphop som produceras utgörs av såsig r’n’b med pajasrappare är det skönt att det finns artister med mod att vara annorlunda. Mark Rae och Steve Christian har drivit Manchester-bolaget Grand Central i ett par år och släppt uppmärksammade samlingsplattor. Nu begår de själva albumdebut med hjälp av storheter som Jeru the Damaja, Jungle Brothers, Sharleen Spiteri från Texas. Och inte minst fantastiska sångerskan Veba. För den som inte tycker att det här svänger är det nog helt kört. Benjamin Mandre
RED SNAPPER Making bones (Warp/Border) Red Snappers intåg på den engelska triphopscenen 1994 var värmande, då de valde att i huvudsak använda traditionella instrument som gitarr, bas och trummor och sedan loopa dessa. Ibland kunde de tendera att flumma ut lite för mycket. ”Making bones” är bättre. Det är snävare och tightare, vilket jag misstänker är teknikern och producenten Luke ”Spacer” Gordons förtjänst. MC Dets rap på ”Sleepless” är envist påträngande, trumpeten och gitarren på ”Spitalfields” omedvetet nödvändiga. Det är dock live som Red Snapper kommer till sin fulla rätt, även på årets turné där sångerskan Alison Davids och MC Det medföljer. Ibland uppnås krafter som aldrig kan återskapas på skiva, hur mycket skön bas Ali Friend än lirar. Marimba Roney
STONEFUNKERS Outstanding (Lemon) Västkustens funkmaskin har hostat igång igen. Och som vanligt finns här flera gungande grunder, men ofta händer inte så mycket mer. Flera låtar blir besvärande statiska redan efter en minut. I lekfulla niondespåret ”The funk is in your system!” ryms egentligen allt Stonefunkers har att säga. Ronny Olovsson
UB 40 Labour of love II I (Virgin) För tredje gången bugar sig Birminghams Kalle Bah i aktning mot sina förbilder – bland andra The Melodianse, The Mighty Diamonds och mäster Marley själv. Och för tredje gången känns hyllningen snarare som en förolämpning. De här blöta, artificiellt producerade åttiotalsversionerna strider mot varje idé och attityd originalartisterna nånsin haft. Per Bjurman
DIVERSE ARTISTER Velvet Goldmine – The soundtrack (London/ Polygram) Filmen, ett glittrigt drama om den korta men intensiva glamrock-eran, bekräftar bara teorin att ingen förmår göra vettiga spelfilmer om rockmusik. Men musiken är briljant - och soundtracket ett litet måste. Här finns dels magnifika original, som Lou Reeds ”Satellite of love” och Roxy Musics ”Virginia plain”, dels covers och nyskrivna pasticher framförda av supergrupperna The Venus In Furs (ett tänkt Spiders From Mars) och Wylde Rattz (ett tänkt Stooges). Det verkligt imponerande är att dessa tillfälliga konstealltioner – inkluderande folk från bland annat Suede, Radiohead och Sonic Youth – faktiskt lyckas återskapa det sexiga boogie-sväng, de söta melodislingor och den allmänt dekadenta atmosfär som präglade den ljuvliga era då sminklådorna vägde lika mycket som gitarrcasen. Per Bjurman
Det här kan bli Sveriges bästa band DEAD STARLET Passion for unhappiness (MVG) Jag har sagt det förr och ändrar mig inte nu: Starlet – efter upprättshovstvist omdöpt till det mindre klingande Dead Starlet – kan bli Sveriges bästa rockband. Men de når inte ända fram på förstlingsverket. Några låtar är för ofärdiga, enstaka texter känns väl platta och hur mycket jag än beundrar sångerskan Camela Leierth kan jag inte låta bli att tycka att hon borde ha begränsat sitt Cranberries-besläktade wailande en smula. Hon är i besittning av ett så pass starkt uttryck att hon klarar sig utan den i längden lätt irriterande effekten. Det hindrar nu inte att trion bitvis lyckas ladda sin osvenska, djupt svärtade fusion av post-grunge, goth och rock ’n’roll med både skönhet, lidelse, hotfull dramatik och explosiva mängder adrenalin. Särskilt gäller det i låttrojkan ”The waltz (and she died)”, ”Let me in” och ”Passion for unhappiness”. Där brinner Dead Starlet med en glöd som lovar oerhört gott. Årets intressantaste svenska debut. Vänta bara... Per Bjurman
|
