|
|
Toni Collette och Jonathan Rhys Meyers som äkta glamrockpar.
|
Kul skildring av glamrock
VELVET GOLDMINE
Engelsk musikfilm i regi av Todd Haynes, med bl a Jonathan Rhys Meyers, Ewan McGregor, Toni Collette och Christian Bale.
 En nästan-upplevelse.
I filmen heter sminkrockstjärnan Brian Slade men egentligen är det David Bowie. I filmen hjälper han en äldre idol, en korsning av Iggy Pop och Lou Reed. Fast han heter Curt Wild, spelas av Ewan McGregor och ser ut som Cobain.
Vi som ser den tänker alltså på Bowie, men ändå är det inte hans historia. Brian Slade har ett påhittat alter ego (tänk Ziggy Stardust) som dör på scen. Brian Slade försvinner.
”Velvet goldmine” följer journalisten Christian Bale som i mitten av 80-talet ska leta upp honom. Det för honom i kontakt med folk som minns och berättar, men också med hans egna upplevelser från de åren, med frigörelsen och sexualiteten.
Sminkrocken möttes av fördomar när den kom. Killar som målar sig i ansiktet? Som klär sig i klänningar och leker med könsroller – de måste vara bögar. Sa fördomarna.
I verkligheten vågade många killar ha långt hår och klä sig långt från kostym-och-slips utan att gilla andra killar. Precis som modsen. Men den här filmen bekräftar de konservativa kostymernas misstankar: alla glamrockare verkar vara bisexuella.
Den nyskrivna musiken matchar inte Bowies vitala hits från det tidiga 70-talet. Här finns en del annat, T-Rex och Steve Harley som ger tidssmak, men den påhittade stjärnans hits presenteras i för många för långa sångscener.
Själva grundintrigen, en före detta stjärna är försvunnen, vart tog han vägen, har en så osannolik upplösning att naiviteten är rörande.
Men bitvis en kul stämningsskildring. Toni Collette är mycket bra som ex-frun. Och modet var ju hysteriskt.
Jens Peterson
Bröllopsfest med besvär
DEN HÄNGANDE TRÄDGÅRDEN
Kanadensiskt drama av Thom Fitzgerald, med Chris Leavins, Kerry Fox, Troey Veinotte, Sarah Polley m fl.
Kanadas landsbygd. En familj som hämtad ur en Lars Norén-pjäs. På en gång både vanlig och ovanlig.
Efter tio års frånvaro återvänder William (Chris Leavins, Troey Veinotte som tonåring) till storasyster Rosemarys (Kerry Fox/Sarah Polley) bröllop. Han är smal, stilig och bög. Rosemarys blivande make Fletcher (Joel S Keller) flirtar lite, men så var det just med honom som William hade sina första homosexuella äventyr.
Då var William en mobbad fetknopp och smygbög. Som sådan hänger han också genom större delen av filmen i ett träd i familjens trädgård– död sedan tio år tillbaka!
Regissören Thom Fitzgerald experimenterar med det som ibland kallas ”magisk realism”. Här betyder det snabba hopp fram-och-tillbaka i tiden och att den äldre William kan se sig själv som ung i olika scener. Det fungerar påfallande ofta, men ibland inte alls.
Bröllopet och Williams återkomst sätter i gång en kedja av händelser i familjen, konflikter ställs på sin spets och hemligheter avslöjas.
Fitzgerald har en egensinnig berättarstil, filmen innehåller några både riktigt starka och roliga avsnitt och han har lockat fram det bästa hos skådespelarensemblen.
Men är det bara från en heterosexuell horisont som de icke-homosexuella rollfigurerna (elak pappa, ”knäpp” syster etc) känns väldigt mycket som schabloner?
Får man tycka att en film om färgstarka systern Rosemary hade varit mer intressant, utan att få något slags Gardellskt homofobipris?
Jan-Olov Andersson
Vilse i rymden hade varit en bättre titel
LOST IN SPACE
Amerikansk äventyrsfilm i regi av Stephen Hopkins, med bl a William Hurt, Gary Oldman, Heather Graham, Matt LeBlanc och Mimi Rogers.
”Vilse i rymden” hade varit en bättre svensk titel. Dels för att hjältarna hamnar i det okända, dels för att det associerar till ”Vilse i pannkakan”. Spänning för samma åldrar.
Bygger på amerikansk tv-serie och är klart inriktad på de yngre. Mycket påkostade effekter, som resulterar i explosiva rymdfärder, hiskeliga monster och stridsscener som mest liknar dataspel.
I centrum står familjen Robinson, på väg att utforska en planet som liknar vår. Pappa (William Hurt) är träig och jobbar bara, mamma (Mimi Rogers) är redig och duktig forskare, två döttrar (en vacker, en rebellisk) och en 10-årig son som är uppfinnar-Jocke. Och den som sköter robotar och dataspelsbiten, förstås.
Ombord på skeppet finns också piloten Don (Matt LeBlanc i ”Vänner”) och den alltid skumme Gary Oldman. Tillsammans är de på väg någonstans dit de aldrig når och istället blir det små äventyr.
Ingen riktig handling, bara hopknutna episoder och ologiska inslag.
Först måste man ha en sak för att kunna flyga vidare, sedan går det plötsligt ändå.
En film för den som gillar ljudeffekter.
Jens Peterson
|
|
