MUSIK Håkan Steen skriver om pop
Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetPuls
FREDAG 9 OKTOBER 1998
STARTSIDA
PULS
Film
Cd
Dokusåpaguiden
Tv-priset
Rockbjörnen
Live hela landet
Tyck till
Redaktion
Stockholms-
guiden

NÖJE
NYHETER
TELEGRAM
E-POST
INNEHÅLL
SÖK
SPORT
TIPS & TRAV
SMS & RING-
SIGNALER
WAP &
HANDDATOR
WEBBRADIO
WEBB-TV
KVINNA
IT
NYA EKONOMI
NYA RESOR
BIL
HÄLSA
TV
VÄDER
NYA BOSTAD
STOCKHOLM
TYCK TILL
CHATT
LEDARE
KULTUR
BOKBANKEN
DEBATT
NYA
HOROSKOP
MAT&VIN
E-KORT
UNG
JOBBA HÄR
ANNONSERA
MEDIECENTER
KONCERN-
INFO

KÖP&SÄLJ








Förnamn

Efternamn
Jag vill läsa
e-posten

Funplanet
 

Woody Allen lämnar ut sig

WILD MAN BLUES
Amerikansk dokumentär i regi av Barbara Kopple, med Woody Allen, Soon Yi Previn, Letty Aronson samt jazzbandet Eddie Davies New Orleans jazzband.

Välkommen till Woody Allens värld.
  I över 20 år har vi sett Woody i olika filmroller. Olika, men ändå ganska lika. Fram har mejslats en neurotisk New York-bo som är obotlig vitsare, har dödsskräck, är hypokondriker och gillar yngre kvinnor.
  Detta är, säger Woody Allen, påhittade figurer.
  Så kommer den här dokumentären som följer Woody Allen och hans jazzband på Europaturné. Och han är exakt likadan som de figurer han skrivit åt sig själv.
  Fast ännu mer.
  Det börjar redan på flygplanet med olika neuroser och fortsätter från land till land. Olust, rädsla, ångest, piller, toalettnoja.
  Ständigt vid hans sida finns flickvännen Soon Yi, adoptivdotter till hans ex-sambo Mia Farrow. En ung flicka som inte sett ”Annie Hall” visar det sig, och som ger honom lillgamla råd om hur han ska prata med medmusikerna.
  Systern Letty Aronsson är också med och blir regissörens röst när hon ställer frågor och sätter igång en del samtal. Med sammanbitet lugn travar han genom sitt kändisskap.
  I filmens final får vi se hur Woody och Soon Yi möter hans föräldrar. För dem är han fortfarande en pojk, uppenbarligen, som inte riktigt lyckats med något. Ett annat yrke och en annan livspartner hade glatt dem mer.
  Dokumentärfilmaren Barbara Kopple kommer nära och Woody Allen har varit imponerande öppen när han låtit henne filma. Även om de saker hon visar inte alltid är så smickrande för honom, är han värd en applåd för att han lät henne göra det.
  Generöst med konsertstunder där Woody och bandet spelar New Orleans-jazz. Han blundar och gungar loss, i en helt annan - förmodligen bättre - värld.

Jens Peterson


Skildring av krigets vansinne
rädda menige ryan
Rädda menige Ryan
Amerikanskt drama av Steven Spielberg, med Tom Hanks, Matt Damon, Tom Sizemore, Edward Burns, Jeremy Davies m fl.

Steven Spielbergs film om andra världskriget är två filmer i en:
En oerhört brutal och realistisk skildring av krigets vansinne.
En rätt enkel historia, fylld av klichéer och ytliga personteckningar.
  Det börjar 6 juni 1944. Dagen D. Amerikanska trupper landstiger på Omaha Beach i Normandie. Soldaterna hinner inte sätta ned fötterna på sandstranden, förrän de första tyska kulorna genomborrar deras kroppar. Sedan följer nästan en halvtimmes kaos av ljud, vatten, lera, blod, spyor, sönderslitna kroppsdelar och död, död, död.
  Spielberg och hans suveräna fotograf Janusz Kaminski skildrar allt i dokumentär stil, med nervös handkamera. Det känns som att vara där, man hukar nästan för skottsalvorna. Mer realistiskt än så här har aldrig krig skildrats.
  Sedan får vi möta den patrull som leds av kapten Miller (Tom Hanks). De har fått ett hopplöst uppdrag: att hämta hem menige Ryan (Matt Damon), som finns någonstans bakom tyskarnas linjer. Det är ett PR-uppdrag, utfärdat från högsta ort. Ryans tre bröder har redan dödats i strid, militären vill visa för opinionen på hemmaplan att man även hyser omtanke om de sina.
  Här är Spielberg ute på tunnare vatten.
  De duktiga skådespelarna har svårt att förvandla de tunt skissade personerna till mer än krigsfilmsklichéer. Och Spielbergs moraliska funderingar, förmedlade i soldaternas replikskiften, känns ibland som inställsamt publikfrieri.
  När Ryan väl har hittats, slår sig Hanks & Co samman med hans patrull för att försvara en bro mot tyska tanks och soldater. Och i ännu en halvtimme återskapar Spielberg krigets vansinne på ett mästerligt sätt.
  En tunn historia - men definitivt värd att ses för filmhistoriens mest realistiska och omskakande krigsscener.
Jan-Olov Andersson