Iron Man 2
Regi Jon Favreau, med Robert Downey jr, Gwyneth Paltrow, Mickey Rourke, Scarlett Johansson.
Tony Stark är en irriterande person. Skrytsam, pratig, omogen, en självupptagen företagsledare som missbrukar adrenalin. Och han är hjälten. Runt honom finns hans ännu mer irriterande konkurrent (Sam Rockwell) i vapenhandlarbranschen. Där finns också Tony Starks lojala assistent (Gwyneth Paltrow) som är irrite rad hela tiden på sin chef som bara gör barnsliga saker.
Babbel och flams.
Det är ett av problemen med filmen. Intrigen handlar om uppfinningar och teknik, produktutveckling och forskning. Prat prat prat. En del politiker och militärer i USA vill att Tony Stark ska lämna över utrustningen som gör honom till Iron man, och låta den kontrolleras av staten.
Samtidigt sitter i Moskva en bitter och hämndlysten uppfinnare (Mickey Rourke) och hatar koncernen Stark. Hans far var med om att utveckla tekniken som blev prototyp för Iron Mans krafter. Ryssen bygger sin egen superkostym.
En tredjedel in i filmen är det dags för kollision. På många vis. Ryssen väljer att slå till mitt under en biltävling, i en av filmens många osannolika sekvenser. Det är fantasilös action med obehagliga bilkrascher som skär sig med den i övrigt barnsliga tonen.
Så där växlar det fram och tillbaka. Tony Stark bär på en hemlighet som får honom att göra saker som irriterar även hans närmaste, och det blir mycket grälande och gnabbande. Men väldigt lite spänning.
De senaste filmerna med Batman och Spider-Man har lyft serietidningsfilmen. Deras anonyma privatpersoner dras med grubbel och bekymmer som ger relief åt hjälteidentiten. Där finns en smärta och svärta, och dessutom är de filmernas actionscener mer intressanta. Det är tråkigt att se Iron Man slåss. Filmens olika stridsmaskiner har en anonym enformig robotlook.
Skådespelarna håller intresset vid liv ett tag och stundtals är det hyfsad komedi. Som helhet är ”Iron Man 2” fast i gamla tiders serietidningsklyschor. En otäckt skrattande skurk (Mickey Rourke), den bekymrade lojala kvinnan som Hjälten egentligen är kär i (Gwyneth Paltrow) och det unga bombnedslaget vars utseende det ska skämtas om (Scarlett Johansson).
Det är som att vara på skolresa med en skock omdömeslösa mellanstadieelever. Jens Peterson
2010-04-30