Det vita bandet
En ond cirkel man sugs in i
DRAMA Tyskland strax före första världskriget. En läkare rider sin vanliga morgonrytt i den lilla byn, men nära hemmet faller hästen på en uppspänd tråd. Läkaren skadas svårt.
Det var då det började, säger en berättarröst.
Vad började?
Eftersom det är Michael Haneke som gjort ”Det vita bandet” får man vänta på svaret. Den som sett hans ”Dolt hot” väntar fortfarande på gåtans lösning.
Bilden är lite klarare i ”Det vita bandet”, som med strama svartvita bilder berättar om en värld styrd av auktoriteter. Där finns den stränge prästen som misshandlar sina äldsta barn när de kommer hem sent. Där finns godsherren som styr över hela trakten, och där finns så småningom läkaren som efter ett tag återvänder från sin ridskada.
Den unge läraren är den som berättar, som med en gammal mans röst minns de underliga händelserna i byn. Han är herre över sina elever, men ändå den som står för en nyare tid. Han tycker sig se tecken på att barnen beter sig underligt, och börjar snart likt en detektiv nysta i de olika skrämmande fallen som drabbar invånarna.
Som så ofta i filmer där en berättare minns får vi se scener som berättaren inte har upplevt, och därför inte borde kunna skildra. Det är möjligtvis överraskande att den stränge och formmässigt suveräne Haneke tillåter sig sådant.
Kameran står ofta still länge och väntar tålmodigt medan människor rör sig ur bild. Det är mycket som inte visas, som vi får föreställa oss.
Allt är inte skuld och rädsla och ångest. Här finns också en gryende kärleksaffär när den försynte läraren blir förtjust i en mycket blyg flicka som börjar arbeta som barnvakt på godset.
Michael Haneke har gjort flera mycket kyliga filmer, där det känns som om han tittar på människorna och världen som en obducent granskar något i ett mikroskop.
”Det vita bandet” är gripande och drabbande. Man sugs in i en värld där människor trycks ner av överheten, i synnerhet den militant fromma protestantiska kyrkan.
”En tysk barnhistoria” är filmens undertitel i original. Det vita bandet är ett straff barnen bär för att påminnas om att uppföra sig. Våld föder våld, barn präglas av de vuxnas regim och den onda cirkeln snurrar obevekligt. Jens Peterson
2009-12-18