Antichrist
Regi Lars von Trier, med Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe
Bitvis en vidrig film.
När jag gick ut ur biografen kunde jag inte komma på en enda människa att säga ”du måste se den här filmen” till. Om man nu inte måste se allt av Lars von Trier.
Men ändå.
”Antichrist” dröjer sig kvar, som ett skavsår på hälen. Bilder man inte kan glömma, ekon av sorg och smärta och ångest.
I den kyligt eleganta svartvita inledningen visas närgånget hur ett par älskar, växelklippt med hur deras lille son tar sig ur sin säng, upp på en stol och ut genom ett fönster. Det berättas i slow motion till klassisk musik och känns mer kitsch än gripande.
Hon kan inte sluta sörja. Han är terapeut och försöker själv få henne att komma ur depressionen. De åker till sitt ödsliga fritidshus där han vill konfrontera henne med det hon fruktar mest. Skogen och naturen bildar en hotfylld bakgrund till deras strider.
Högmod gör att han tror sig ha svaren på hennes smärta, och han plågar henne med prat. Hon svarar med fysiskt våld. Mycket plågsam tortyr att se.
Det är till sist så bisarrt att det nästan blir skrattretande mitt i alla äckelkänslor. ”Antichrist” är inte realistisk, och försöker inte vara det. Mer som en grotesk mosaik i ett medeltida kyrkfönster.
Lars von Trier slänger in saker för att bryta stämningen, som en talande räv, men använder också skräckfilmsgrepp med mullrande musik.
Kvinnans forskning kring häxprocesser och våld mot kvinnor blir en del i filmens diskussion kring självhat och skamkänslor.
Symboliken känns tung och grov, släpar sig fram som Willem Dafoes rollfigur när han fått något som gör väldigt ont i benet. Det ödsliga lantställe de åker till heter Eden. Eden som olustgård. Det är söndagsskola för folk med inlärningssvårigheter.
Satans eller Guds värld?
Tunga ämnen om skuld, religion och försoning. Frågorna känns uppenbarligen starkt för von Trier, som tidigare skildrat plågade kvinnor och offer i ”Breaking the waves”, ”Idioterna”, ”Dancer in the dark” och ”Dogville”.
Hans kunskap kan inte hjälpa henne. Hennes forskning och vetande har gjort henne mer osäker och motsägelsefull.
Tro mot vetenskap. Precis som bioaktuella ”Änglar och demoner”. De två filmerna har dock väldigt, väldigt olika sätt att berätta om den motsättningen.
”Antichrist” är svårare att glömma. Hur mycket man än vill. Jens Peterson
2009-06-05