Star Trek
Amerikansk science fiction av J J (Jeffrey Jacob) Abrams, med Chris Pine, Zachary Quinto och Bruce Greenwood.
Efter flera årtionden av den här rymdserien, efter hundratals tv-avsnitt och för många biofilmer är det alltså dags att visa hur allting började. Och det startar verkligen med en födelse.
Har någonsin ett barn förlösts in i filmvärlden under lika explosiva omständigheter?
Det är nog ett klokt grepp att göra en omstart på den här science fiction-serien och försöka nå fler än fanklubben. Gamla ”Star Trek” har bestått för mycket av allvarliga aktörer i komiska kostymer som robotaktigt rabblat repliker med fantasifulla fackuttryck för frälsta.
Här möter vi två unga män som kommer in i Galaxens stjärnflotta från olika håll. Det må vara några hundra år framåt i tiden, men även då lever filmklyschorna starkt. Spock är en mobbad gosse på Vulcan som tvings behärska sina känslor. Kirk är en fartgalen vildhjärna på jorden som snabbt hamnar i biljakter och barslagsmål.
De möts och ogillar varandra. Ända hamnar de förstås på samma rymdskepp, det nybyggda Enterprise. Andra välbekanta namn ur ”Star Treks” universum dyker också upp.
Händelser i filmens inledning gör dock att detta är en sorts alternativ historik. Folk färdas tillbaka i tiden genom svarta hål och kan alltså träffa sig själva i en annan ålder och... hej och hå. Det trasslar snart ihop sig. Det är tidsresor och förutsättningar som ändras.
På ett vis är nya ”Star Trek” ett fartfyllt äventyr som inte kräver förkunskaper. Karl Urban som spelar läkaren ”Bones” McCoy och Simon Pegg som den uppfinningsrike Scotty tillför en hel del humor, och här finns till och med en sorts förförelsescen med en väldigt grön kvinna.
De nya skådespelarna fungerar i rollerna, och Eric Bana är bra som den hämndlystne Nero. Winona Ryder är väl för ung att spela mamma, men hon ska hur som helst vara en udda person på sin planet.
Gott om referenser för de duktigt pålästa, som kan frossa i hur James Tiberius Kirk klarar av det teoretiska provet Kobayashi Maru. Det hjälper nog att ha en passion för plastmodeller och en fantasi som tillåter hastigheter snabbare än ljuset.
Man behöver dock ingen fantasi för att se uppföljare i framtiden. Även i alternativa framtider. Jens Peterson
2009-05-08