Marley & jag
Amerikansk dramakomedi av David Frankel med bl a Owen Wilson, Jennifer Aniston, Eric Dane, Alan Arkin och Kathleen Turner.
Det är onekligen hundens år på biograferna.
Först kom ”Chihuahuan från Beverly Hills”, sedan ”Bolt”, och snart är det dags för Lasse Hallströms ”Hachiko: A dog’s story”.
Och i dag är det premiär för ”Marley & jag”, som är baserad på John Grogans bästsäljande memoarer om livet tillsammans med världens kanske stökigaste labrador.
En film som har varit väldigt framgångsrik i USA och lär tilltala även svenska hundälskare som är svältfödda på fyrfota vänner i stora roller – men som samtidigt har en del brister som ingen gullig hårboll i världen kan dölja.
”Marley & jag” börjar med att nygifta John och Jennifer Grogan, som båda är journalister, flyttar ner till Florida för att börja sitt liv tillsammans.
Allt är frid och fröjd tills John – på inrådan av en kompis som menar att en hundvalp kommer att pausa Jennifers biologiska klocka och ge John ett par barnfria år – köper den lilla odågan Marley på rea (trots att Jennifer inte har nämnt ett ord om att skaffa några barn vad vi har hört).
Efter det är det kaos och full rulle för jämnan.
Marley tuggar allt inom räckhåll till trasor, bajsar på fel ställen, skrämmer iväg hundvakter, dreglar, hoppar, blir portad från lydnadskurser, springer gatlopp på daglig basis och rymmer ur bilar.
Inte ens kastrering hjälper.
Men paret Grogan älskar honom ändå förstås, och lär av honom, och genom åren är han en självklar del av familjen medan ungarna kommer på löpande band, husen blir större, och äktenskapet sätts på hårda prov.
”Marley & jag” är en varm film, som är ömsom rolig och ömsom träffar allvarligare toner. Den skildrar familjelivet som både krävande och belönande på ett sätt som känns realistiskt, och Wilson och Aniston är bra i huvudrollerna som sympatiska, vettiga, vanliga människor.
Många gånger tycker jag om den – men i långa partier är den förvånansvärt tandlös för att handla om en hund som tuggar sönder allt i sin väg.
Dessutom är den för utdragen.
Under den sista halvtimmen är det liksom inte bara Marley som håller på att dö, utan även vi i publiken. Karolina Fjellborg
2009-03-26